Livet ligger i din hand
Ibland vill jag bara springa bort ifrån allting. Det känns ändå som om det inte finns någonting
kvar till mig. Livet ligger i dina händer, inte mina.
Känner så mycket hopplöshet. Så mycket smärta och uppgivenhet, men ändå vill jag inte sluta att
hoppas. Trots att det är svårt. Jag skulle vilja kunna skriva ett sådär härligt, slittrande, glädjerusande
inlägg om hur härligt det är att leva. Kommer jag någonsin dit?
Solen skiner ute och jag längtar så efter att få gå längs strandpromenaden och känna vinden i håret.
När jag satt sömnlös inatt tänkte jag ibland på hur det vore ifall jag sprang långt bort ifrån där
jag är nu. Flyttade till en ny stad igen. Till havet. Åh, jag älskar att gå längs stranden!
..men då skulle jag bli alldeles ensam igen. Även om jag är väldigt ensam även nu, så finns mamma
bara en liten bit härifrån. Och tvillingbror min, älskade tvillingbror som jag känner att jag saknar
alldeles för mycket. Satt och tänkte på gamla fina kompisar som jag förlorat mycket av kontakten
med. Deras rädsla över att se hur anorexin tog mig ifrån dem. Hur anorexin tog dem ifrån mig.
Det gör fruktansvärt ont.
Jag vill ringa till dem och säga, snälla följ med mig till havet!
Följ med mig dit livet får kraft när havet slår emot stenarna, som formas till lena juveler.
De skulle kännas som små himlar i min hand. Snälla ta mig dit där jag kan andas!
Ringde till mamma på morgonen igår. Råkade säga hur jag mår, men det kommer jag inte att göra om
på väldigt, väldigt länge. Nu sväljer jag förtvivlan och stänger min dörr.
Jag orkar inte stå kvar vid dörren och se hur ni andra springer fram till ert mål i livet, medans jag
skakar galler bakom anorexins hårda grepp kring mig. Jag vill kunna vara lika stark som ni.
Hur bär ni er åt?
Varför visar min spegelbild min verklighet och inte eran? Eller är min verklighet fel?
Varför skriker jag i ångest över att leva en dag till när andra klarar av att ta sig vidare?
Jo, jag vill leva, men jag orkar inte andas när jag är mig själv.
Snart slutar många jobbet och ser framemot en skön helg. Tror att jag ska mysa lite med lilla
Tintin. Allt som jag orkat göra är att städat rent i hennes bur. Hoppas att mamma hjälper mig att
få hem mat till henne sedan. Älskade mamma, jag är ledsen över vad jag utsätter dig för.
Dag ut och dag in, men jag försöker så gott jag kan. Måste öka på mina mediciner nu, på egna
initiativ. Det går inte annars. Lyckopiller, hej hej..................................... snyft.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våga tro på en förändring
