Ironisk överskrift. Det har varit enormt tungt på många olika sätt. Feberdagar, ångestnätter, livlösa skrik och resten av tiden har det varit att hålla alla känslor på så långt avstånd ifrån andra runt omkring. Låsa in dem och kasta bort nyckeln. Jag vet inte hur länge till jag orkar vandra omkring i tystnad. Ständigt slåss med anorexins klor kring min hals. Känner mig ensam och alldeles för skör.

Visst har mamma varit hos mig lite idag, men jag kan inte prata med henne så som jag vill. Så som jag skulle behöva. Det gäller att vara stark när omgivningen är bräcklig.

Orkar inte skriva mer, ville bara lämna några obetydliga spår.