We know every line and now I can´t remember


Totalt utmattad. Efter ett nytt dygn utan sömn, jag som trodde att det skulle bli lite bättre igen. Vandrat runt överallt och ingenstans, målat lite pyssel och inte vetat om jag var nöjd eller inte, skrivit brev och kladdat ännu mer, snubblat över den där granen ett flertal gånger, stackarn sitter fast med ett snöre i år! Vandrat runt ännu mer och blivit rädd för min egen spegelbild, eller om det var någon annans. De där pinnsmala benen kan omöjligt tillhöra mig. Får inte ihop matematiken. Rusat iväg i sista minuten till tandläkaren och väl där så tyckte de att jag kunde gå igen. What! Ned till stan och stod länge och kramade om ett litet vitt paket som jag inte vågade lägga på lådan ifall de redan hunnit tömma. Lustigt nog så var jag tvungen att gå till just den brevlådan, cyklade ändå nästan förbi minst en på vägen ned. Väntade och väntade tills jag gav upp och gick in för att titta på julklapp. Frågade om de tömt, vilket de inte hade. Posten tippade nästan över kanten när jag släppte ned brevet. Lite lagom kärleksfullt ihopskynklat. Hoppas, hoppas att det kommer fram imorgon och kanske kan rädda ett litet hjärta. Åh, det måste bara!
 
Så nu sitter jag här efter att kommit hem och vandrat runt, runt igen. Tintin fick fint lite för sent, men så glad ändå lilla gumman. Kan inte förstå hur liten hon var när jag fick hem henne ifrån uppfödaren. Ja, det är min lilla kanin om nu någon glömt, hihiii.. Efter mycket tvekande gick jag till apoteket och sedan vandrat runt igen.
Maten fungerar inte alls. Känner mig smällfet trots att jag bara fått i mig ett par tomater, en clementin och svamp. MAGKRAMP! Går bara inte när det gör så vansinnigt ont! De där smala benen är för länge sedan borta.
Jag får inte ihop matematiken alls.
hur kan någonting som var så skrämmande i natt förvandlas till helt tvärtom och jag kan inte alls se verkligheten.
Vilken den nu är?
 
Jag vet att jag behöver sova för att orka fungera, men är inne i en mörk tunnel av PANIKÅNGEST!
Är det alla instängda tankar och känslor som rinner över kanten? Jag vet att jag är alldeles för bra på att "stänga av" och "förtränga", "gömma undan" och "glömma". Tror nog inte att det finns någon med ett sämre minne än jag just nu. Näringsbrist lika med knäpp hjärna. Suck.
Nästan hela dagen har gått och jag är rädd för hur den slutar. Funderar på att helt ändra tillvaro. Flytta nedåt.
Inte till solen om det ändå vore så väl, men en slags sol kanske ändå. Nej, jag tänker inte berätta någonting här. Lite liv får jag väl ha tills vidare.. Måste komma ihåg att skriva någon slags "matlista" eller så. För att komma ihåg att stoppa någonting i mig och vad, men det blir alltid, alltid samma saker. Borde vara helt trött på det, men ändå en trygghet både för mig och kroppen. jag önskar att jag vågade äta som många andra gör. Vill vidga mina vyer, men herregud vad det är svårt! Jag sitter så grymt fast i anorexian, jag inser det när jag märker hur mycket ÅNGEST någon ynklig grönsak ger mig. På allvar kan någon tala om för mig hur ni gör? Snälla..
 



Det är mörkt nu men det blir ljusare igen

 
Föll för allt jag drömde. Föll för allt jag glömde. Föll för att jag inte längre fanns. Finns det någon möjlighet att överleva på ett litet hopp eller två, så är det precis vad jag med gråt och förtvivlan gjort den senaste tiden. En tid som tycks varit hur lång som helst. Jag vet inte varför nätterna, kvällarna också för den delen, blivit till oros svarta ångeststunder. När allt jag känner är ett hjärta som slår hårdare än hårdast. En puls som fått mig att vilja SKRIKA tills lungorna inte längre håller ihop. Det har gjort så fruktansvärt ont, det har varit så svårt att hitta någon mening med någonting alls,
Svårast är att våga stanna kvar i stunden och lita på att det blir bättre. Att dagarna kan bli ljusare.
Jag är långt, långt därifrån. Nu har jag bara stängt inne dem, tårarna.
Känner mig så svag.
Igår försökte jag göra en tallrik med grönsallad, champinjoner, pärltomater och en clementin. Satt ensam och även om jag visste att jag så väl behövde fick jag en sådan ångest att jag grät som ett litet barn. Riktigt hulkade och tårarna rann, eller snarare forsade nedför kinderna. Fick en sådan ångest över dessa grönsaker, denna dumma clementin och jag förstår, eller vet att det inte är farligt.. men känslan, den gav ÅNGEST!
Inser hur långt jag har kvar att gå. Hur mycket jag har kvar att strida med. Det har blivit många sömnlösa dagar och nätter. Alldeles för mycket tårar i halsen.
 



Tomten jag vill ha en riktig jul en sån som man har när man är liten..


Nu har vi kommit in i december och snart är det dags att tända det andra ljuset. nu har jag ingen adventsljusstake, men får tända ett extra ljus någonstans ändå. Julen närmar sig och jag önskar att den blir så mycket bättre än de senaste. Ska jag vara ärlig så har den inte varit sådär riktigt bra på väldigt många år.
Vi kommer inte att bli många alls, vilket är skönt. Ska vila så mycket som möjligt innan och hoppas att ångest och panik håller sig på långt avstånd. Inga tårar i år. Inte denna julen.
Hur det blir med maten? Antar att det blir min vanliga sallad med kokt blomkål. Lugnast så och jag tycker verkligen inte alls om julmaten. Klarar inte äta "vanlig mat". Att det ska vara så SVÅRT!
Nej, jag blir bara ledsen när jag tänker på hur svårt jag har med att äta... Funderar på att se en film ikväll eller bara krypa ned under en filt och vila lilla huvudet. Alldeles för många tankar, som vanligt.
Alldeles för mycket som jag skulle vilja göra, men ständigt glömmer bort.
Minnet krymper verkligen med vikten. Börjar längta efter snö som lyser upp. Det är alldeles för mörkt nu och kallt. Var med en fin vän på julmarknad i lördags och det var så att benen nästan bröts itu. Bara att bita ihop och stå ut, men så mysigt att äntligen träffa bästa vännen. Inte var det mycket till julstämning ute. Även om de fått fram de blåa pingvinerna på ön. Kan inte annat än att le åt de små halvfåniga blå lysande pingvinerna. Kameran låg snällt i väskan hela tiden. Synd, men det kommer fler tillfällen.
Jag vet att det finns kommentarer som jag inte svarat på än, men det kommer. Jag har helt enkelt inte haft någon ork till att sitta här och jag känner att jag vill ha tid för det riktigt. Nu blir det filten.



Jagar efter min egen svans i hopp om lite liv i luckan


Ironisk överskrift. Det har varit enormt tungt på många olika sätt. Feberdagar, ångestnätter, livlösa skrik och resten av tiden har det varit att hålla alla känslor på så långt avstånd ifrån andra runt omkring. Låsa in dem och kasta bort nyckeln. Jag vet inte hur länge till jag orkar vandra omkring i tystnad. Ständigt slåss med anorexins klor kring min hals. Känner mig ensam och alldeles för skör.
Visst har mamma varit hos mig lite idag, men jag kan inte prata med henne så som jag vill. Så som jag skulle behöva. Det gäller att vara stark när omgivningen är bräcklig.
..men jag har inte den styrkan!
Orkar inte skriva mer, ville bara lämna några obetydliga spår.



Dagar då kudden känns som ens enda vän

 
Det bränner under ögonlocken och snart får jag känna mig besegrad av tröttheten. Skulle jag försöka hålla mig vaken länge till kommer jag bokstavligt talat att gå i väggen. Det har liksom hänt. Pinsamt, men ingen som ser.
Varit ute och hämtat hem lite fler mediciner och efter alla turer hit och dit så säger apotekaren:
-"Det är en alldeles för hög dos!"
 
Jag förklarar att den har jag haft många år och (i tysthet tänker jag att aldrig att någon bryr sig om vad jag knaprar för piller eller inte) övertygar om att det inte är en ny sort. Att doseringen stämmer. Nu tog jag endast ut en sort, utav alla andra som jag har. Det skulle klubba ned vilken häst som helst, som inte är van.
I våras ringde de ifrån sjukhuset och ville att jag skulle komma och läggas in på direkten. Alla var så oroliga, men nu är det ingen som bryr sig det minsta längre. Inte för att vikten har gått uppåt precis. Inte för att jag har blivit piggare, starkare, gladare eller för att det skulle vara enklare att äta.
Nej, jag är och känner mig så bortglömd.
 
Trillat emellan olika läkare. Ingen som bryr sig och hur ska jag ha ork till att ropa efter hjälp hela tiden. I dagens verklighet så måste man vara stark för att orka kämpa med anorexia, eller andra sjukdomar som kräver så mycket stöd. Att inte behöva ta varje strid på egen hand.
Jag brukar aldrig skriva någonting om mat och ångest så precist, men nu måste jag få lite av ångesten ur mig.
Bestämde mig för att äta en apelsin på morgonen. En del av mig insåg att det var någonting som jag behövde, som både kropp och hjärna behövde för att orka. Hjälp vilken ångest jag fick av en egentligen inte alls farlig apelsin. Jag vet att jag inte sväller upp av den, men KÄNSLAN fanns där som all världens krig inom mig!
En del dagar, eller en del dagar så känns det bättre. Då kan jag se att mina "anorektiska ögon" är totalt snedvridna och gör allt i sin makt för att lura mig på fel spår. Då kan jag nästan bli rädd för vad jag gjort emot mig själv. Sedan kan det växla lika fort igen och de där anorektiska ögonen är de enda som styr.
 
Skriker åt mig att jag är fet - ful - tjock - äcklig - värdelös.
Det gäller att göra allt i min makt för att inte tro på de orden.
Jag duger lika bra som någon annan. Min kamp har varit väldigt lång, men jag tänker inte ge upp.
Nu trillar ögonlocken snart ned. Somnar nästan av att blinka ett tusendels för länge..
 



If it helps I think you´re beautiful

 
Om du sitter där och känner dig ensammast i hela världen och som om ingen alls förstår.
Om du mest av allt önskar att du kunde få svälta ihjäl, för det kan inte få finnas någon som är så tjock, äcklig och värdelös som just du. Kanske du inte ens vill erkänna för dig själv att du har just de tankarna. De skrämmer kanske för mycket, men du är inte ensam. Jag har inte gått precis i samma skor som du har gjort, men jag vet mycket väl hur det känns när livet skaver.
Jag vet hur det känns när allt man önskar är att få springa ifrån livet och allting känns hopplöst tungt.
Det kommer en morgondag då de där sakerna som idag tycks onåbara, kommer inom räckhåll. Jag vet att det är svårt att tro på. Jag vet att du säkert har tusentals "knäppa tankar" som du tror att andra skulle tycka vara så fel, men jag vet att det inte kan kännas mindre fel just nu eller oftast.
Om du kunde se mina fotspår så kanske du skulle kunna våga lita på att jag förstår hur det känns.
Du är inte ensam.
 



Låt mig ligga under löven


Löven ligger utspridda på ett par bord och några i en tjock bok. Små ljuslyktor har invigts nu när hösten är här på riktigt. Jag kan inte alls komma till ro. Skissat en del och har så många bilder i huvudet att det nästan är lite jobbigt. Sitter bara och väntar på att natten ska ta slut så att jag kan gå ut med kameran. Längtar..
Annars har dagen inte alls varit som jag önskat, eller som jag behövt. Kände att jag borde satt mig ned och berättat hur dåligt jag verkligen mår, men jag vill inte oroa mer än vad som redan är. Vill inte alltid vara den som lägger tyngd på någon annans axlar. Tänker på livet och döden. På att inte riktigt orka kämpa hela, hela tiden.
 
Alla har sina dåliga dagar, men jag känner att mina aldrig riktigt vill ta slut.
Att ständigt jaga efter små ögonblick av lugn. Är det vad som är livet? Jag är inte ute efter att ni ska tycka synd om mig. Jag vill bara visa att det är okej att visa och tala om att man mår dåligt i en tillvaro där alldeles för många tvingar sig till att le trots att hjärtat skriker. Alla som flitigt lägger upp glada foton i alla sociala medier, när de egentligen inte alls känner för att vara "sociala" (innerst inne).
Vi har alla känslor i alla möjliga färger och nyanser. Låt dem få komma fram i ljuset en stund. Det går ingen sönder av. även om det känns så just då i stunden.
 
..men vad ska jag göra när den där stunden känns som en evighet jag inte klarar av längre?
Jag är så trött på att ha ångest över några fjantiga grönsaker som ligger och fryser i kylskåpet. Ätas eller inte ätas? Jag orkar inte brottas med känslorna längre. Orkar inte känna rädsla för att gå upp i vikt, för jag känner mig redan alldeles för tjock.
-ja, jag har ätit lite, jag har ätit lite..
Måttar med fingrarna framför dig, lite på skoj, men ändå inte alls. Det är ett rent helvete!
 
Jag trodde att jag lyckats ta mig upp ur det allra mörkaste. Trodde att jag skulle få lite tid att andas. Så fel jag hade. Jag faller allt hårdare nu. Faller allt djupare och jag vet inte hur länge någon har ork, tid och kraft att stanna kvar hos mig. Så rädd för ensamheten bakom hörnet. Dör du så dör jag.
Hur ska jag kunna bygga upp en trygghet när allting står och skakar?
Finns det en väg ut ur anorexin?



Monsters don´t sleep under your bed they sleep in your head


"Våga inte ge upp nu! Förstår du inte att det finns alldeles för mycket att leva för. Kan du inte se att du är alldeles för mager och att du försvinner rakt framför våra ögon?"
Alldeles för trött idag och spegelbilden är inte alls densamma hos mig.



We all have stories

 
Allting känns som en tjock dimma. Jag vill lägga mig ned och gråta, skrika att jag klarar inte mer. Tankarna kommer ingenstans. Jag börjar allt mer inse att detta blir ytterligare ett dygn utan sömn. Kanske blir det att jag letar fram någon film eller vad som helst. Vrider och vänder på mig. Tänker på allt jag vill göra. Allt som jag borde göra, men mer och mer på att jag måste äta någonting.
Vad som helst, men det blir svårare och svårare. Jag kommer ingenstans.
Skulle vilja sätta mig och skriva på ett brev, men då kommer jag aldrig att kunna sluta. Sömn kom och slå mig till marken. Ska nog börja skriva listor varje dag. Att göra listor.. för att komma ihåg sådant som att äta och dricka.
Måla, teckna, fotografera, pyssla.. pyssla.. pyssla.
JAG MÅSTE KOMMA IHÅG ATT BÖRJA LEVA IGEN!
Känner en panik över att vikten rasar nedåt.



Allt jag gör tycks bli fel men jag försöker att ställa mig upp igen


Om jag kunde så skulle jag vilja radera bort hela denna dagen. Det känns som ett enda stort misstag att vara mig själv. Alla tankar och alla känslor som trängs under min hud. Att aldrig få visa vad som kretsar inuti, allting som brister itu så fort jag blir ensam igen och ingen finns att bolla "knäppa tankar" med.
Att alltid visa mig pigg och glad trots att jag bara vill falla isär. Precis som jag gör när ingen ser.
Idag har det allra mesta gått fel och jag gjorde allt för att prata på som om ingenting vore trasigt i hjärtat. Jag önskade så att jag hade ett gammalt porslin som jag kunde få krossa i väggar och golv. Få känna den där känslan av UPPLÖSNINGSTILLSTÅND, porslinsbitar utspridda..
Dataskärmen krånglade ett tag och trodde att jag skulle behöva köpa mig en ny. Igen. I perioder tycks precis allting gå sönder på ytan utom jag, som går sönder inuti. Nu lyckades jag fixa till datorn och funderar på att ordna en kidnappning av mamma. Till någon som jag vet att hon saknar och önskar sig mer tid med (så om du läser detta kanske vi kan ordna det?)
Jag klarar inte av att alltid vara den starka för att andra inte ska falla sönder.
Klarar inte av att stänga inne allting precis hela tiden.
 
Idag skulle jag vilja radera bort precis allting. Huvudet sprängs och kroppen känns öm.
Äckliga.. jobbiga.. tunga anorexikänslor!



Att springa i uppförsbacke

Vad är det egentligen som jag gör med mig själv? Jag borde kanske ge mig själv en kickspark där bak och vakna till eller är min spegelbild lika stor och tjock som jag ser den. Jag är förvillad minst sagt och vet inte på vilket ben jag ska stå. Medans jag kan se på andra som äter utan ens tänka på varför, de bara gör det. Så sitter jag och har ångest över några fåniga pärltomater, vilka jag för tillfället fått som någon trygghet. Ändå kan inte trygghet innebära ångest! Hur knäppt är allting!
Fastän jag springer i uppförsbacke så vet jag att till slut så landar jag med ansiktet i gruset, förr eller senare och jag vill ingenting hellre än att få vara fri. levande!
En del av mig skriker åt mig att vandra runt köksbordet hela natten för att förbruka kalorier, medan den andra viskar tyst att jag ska vila kroppen inför en ny dag imorgon. jag kanske ska sluta skriva snart och försöka låta den tysta vinna sin seger..
 



Mäter höftben i millimeterskala

 
Tillbringar dagarna med att tränga undan alla känslorna. Tittar upp på bokhyllan och möter hennes ögon ifrån
ett fotografi. Förlåt för att jag inte lyckas bli fri som du..
Orkar ingenting. Huvudvärken paralyserar mig totalt och när ångest kommer, kvävs jag av gråten.
Och jag har inga ord att förklara mig med längre. Allting känns för svårt. Missförstå mig inte nu för du har inte
gått i mina skor. Kanske ett par liknande, med samma slitna sulor, men ändå.. inte på mina snåriga stigar.
Om du som jag satt med flätor i håret som liten flicka och mätte fettet mellan tummen och pekfingret.
Mätte höftben i millimeterskala och bedömde dagen efter hur litet mellanrummet var. Då vill jag att du slutar nu.
För det blir inte ett dugg bättre, nej! Inte ens om du går ned ett par kilo, för det räcker bara för ett litet kort
ögonblock. Sedan måste du gå ned ytterligare två kilon.. två kilon till och två till.
Och nej, det blir inte alls bättre för att du kan dra åt skärpet med tre hål till. När ångesten ändå blir STÖRRE!
 
Jag är trött på allting. Att aldrig få må bättre. Att tvingas stänga in känslorna så långt bort det går, bara för att
inte falla ihop. Det gör ont att vara mig. Det gör ont och jag kan inte längre förklara det med ord.
Jag vill bara säga att det inte alls blir bättre av att mäta höftbenen i millimeterskala!



Hur många kalorier innehåller natten

 
Letar efter flickan med det trasiga leendet.
Vem vill andas drömmar som spricker? Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Undviker att titta vad
klockan visar längst ned i högra hörnet. Visst skulle det vara skönt att sova bort tid och rum, men
ångesten är för stor. Det spelar ingen roll att jag inte ätit. Jag är ärligt talat helt övertygad om att jag
ska gå upp flera kilon under natten. Då är jag hellre vaken än att vakna upp Uppsvälld!
 
Jag är inte knäpp. Jag förstår att det inte går. Kroppen kan inte svälla och bli fet när jag inte äter, men
ändå går inte förnuftet ihop med känslorna. Det finns ingenting värre än att vakna med äckelkänslor
som får mig att vilja slita hela kroppen i stycken! De känslorna skrämmer mig......
Så mycket som rör sig i mina tankar, ja mer än vad någon annan anar. När lakarna står där med sina
uggleögon och synar mig rakt uppifrån och ned. Rakt igenom.
 
Då är det som om orden rinner av mig och faller till golvet.
Kanske är jag för hal för att fånga?
Om jag bara.. om jag bara..
Lyssnar på musik. Maroon 5 snurrar varv efter varv.
 



Andas lugnt.. andas lugnt.. andas


Jag har satt mig nu efter en dag med förvillade tankar och tomma känslor.
En sådan dag när jag trängt undan mig själv och sedan plötsligt vaknat till för ett ögonblick
och inte ha en aning om vem jag är eller hur jag kom dit jag var, dit jag är. Skrämmande.
De stunderna vill jag bara försvinna härifrån, klarar inte av detta längre.
Orkar inte!
 
..men jag vill. Jag vill känna mig fri. Andas.
 
Försöker intala mig om att jag inte blir fet om jag äter en clementin. Det är inte farligt, för visst
har jag inga sådana tankar om någon annan äter det eller en BANAN, hemska tanke!
Varför kan jag inte förstå att det är hjärnspöken, anorexispöken i min knäppa hjärna?
Varför skule min kropp reagera på annat sätt än hos någon annan?
 
Andas lugnt.. andas lugnt.. andas lugnt.. andas. Släpp kontrollen loss. Andas lugnt.
(paniiiiiik och krossade händer i väggen)
 
........................kanske ska jag försöka att börja skala en liten clementin?
Om jag inte vore så tjock redan. Jag är rädd för att jag redan har förlorat mig själv.



Det är bara att resa sig upp igen



Ny dag.
Lite kort samtal med mamma och nu vet jag inte vad jag ska göra med dagen.
Jag känner den starkt och tydligt. Ångesten. Oron. Kampen. Vrider sig i magen och jag
sväljer tårarna. Det blir säkert bra, det måste bli bra.
 
Jag har svårt att äta, att våga äta. Snälla låt mig få må bra!
Trött på att varje morgon vakna med tanken:
"Hur ska jag orka ta mig igenom denna dagen?"
..det borde inte vara så, inte så att varje dag är en kamp för att orka.
 
trött
trött..
........trött på anoreximonstret som stryper mina andetag och gör dem till sina!
Aldrig mina egna tankar längre och jag undrar om de någonsin funnits.
Sjukhus. Akuten. Intensiven. Medicin. Psyk. Medicin. Anorexienhet. Psyk. Sjukhus. LPT
Tvångsvård. Slutenvård. Anorexienhet. Dygnsvård.  Medicin. Akuten. Läkare hit och läkare dit.
Knapra piller och hälla ut näringsdrycker och smula sönder bröd under naglar och
smulorna i fickan, under kuddar, stolar, dukar.. torka av fett. Hälla ut och tunna ut
dryck med vatten. Räkna minsta lilla kalori, för även den minsta lilla BITS!
Ångestfyllda nätter med motionerande, upp och hoppa, upp och hoppa. Vifta på armar och ben
tills det blir svart för ögonen, men ändå fortsätta springa med händerna som stöd över vart väggen
börjar och slutar. Lura personal vid vägning.
"Nio kilo som aldrig fanns! oops! Panik bland läkare"
 
Jag hade kontroll över minsta hekto, men ändå inte.
Anorexin lurade mig och nu sitter jag här, med lika mycket ångest.
Med lika stark rädsla över att äta och dricka.
 
Jag vill vara nära mina vänner och familjen. ångesten styr.
Orken som fattas, att bli synad ifrån topp till tå. PANIIIIK!
 
Isolerar mig. Blundar eller tittar bort så fort en spegel närmar sig. Konstigt det där, hemma hos
mamma eller någon annanstans ser jag lite annorlunda.
Tvång. tvång. tvång. kontroll som är falsk.. Glömt bort allt vad normalitet är. Fokuserar på
att ta mig ur de låsta bommarna, ifrån anorexihelvetet. Jag blir inte friskare, det fungerar inte. Tyvärr.
Liv. LIV! Ge mig ett LIV!
 
Är det någon som blir lurad så är det jag, det tar tydligen väldigt lång tid att inse.
Att förstå.
Kanske är det dags att jag börjar bita istället för att låta mig bitas av anorexin?!



Lyssna på tystnaden




Stirrar ut över himmelsblåa tankar och försvinner bort i mig själv.
Ber om att få lite ro och att någon ska förstå, men snart har krafterna sinat. Det gör ont. Det skaver.
Ingen som förstår.
 
"Varför äter du inte?"
"Du måste äta, det är ju bara att äta"
"Hjälp vad du har gått ned i vikt"
"Ät!"
"..men detta tycker du väl om, det gör ju alla?"
 
Om ni bara visste att jag får ÅNGEST av isbergssallad och svamp! Om ni bara visste att jag endast
dricker då jag verkligen måste för att ta medicin eller då någon ser på ett ögonblick. Ibland får
jag i mig ett glas, men inte mycket mer. Om ni bara visste att jag ligger med gråten i halsen
varje kväll och varje morgon. Om ni bara visste att jag önskar att jag kunde springa bort allt fett
som finns på min kropp. Allt fett som ni säger bara är skinn och ben, men ni ser inte det jag ser.
Ni känner inte det jag  känner och ni måste inte slåss för att överleva varje sekund.
 
Även om jag ibland ler så ser ni inte smärtan där bakom.
Ni tror att jag bara struntar i att äta, men  ni förstår inte att jag INTE VÅGAR!
 
Om det vore så enkelt, ja då skulle jag inte plågas utav all ångest, skrik och gråt. Inom mig.
Jag har slutat visa tårarna, allt oftare väljer jag att stänga inne och gömma dem för er.
Visst kommer de ibland, men då är det ingen som ser, trots att ni sitter en meter ifrån. Kanske är det
så att det syns mest på långt avstånd. Allt oftare hör jag vad andra sagt bakom min rygg eller då de
tror att jag inte hör. Orden river ett hål i mitt hjärta, de sårar och gör ont!
Ingen är gjord utav plåt.
 
Ni kan sitta bredvid och skoja om allting annat runt omkring och mitt där sitter jag, tyst.
Brottas med tankarna om att vilja springa bort, fly, men jag kan inte springa ifrån mig själv.
Visst vore det härligt att kunna leka med sin egen skugga.
 
Om den inte vore så svart. Fastklistrad i mina skosulor.
Jag önskar att ni förstod kampen jag bär på, men samtidigt vill jag att ni ska slippa denna känsla.
En del säger att det inte är sant att man inte känner hunger, men jag kan ärligt säga att jag
minns inte då jag var hungrig senast!
 
Ååh, klockan är strax efter halv elva och det är en hel dag som jag måste ta mig igenom!!!
Försöker att lyssna på musik, tränga undan gråten, kasta bort orden.. men det är svårt.
Kan inte värmen komma och ge mig ro. Jag vill till havet.



Hjärnspöken



Ihålighet.
Allting trillar igenom mitt förnuft likt sand emellan mina fingrar. Det spelar ingen roll hur hårt jag
försöker att krama mig fast vid friheten.. så trillar jag ständigt längre ned. Som om att rinna bort
till ingenting, inte till det jag vill vara. Visst känner jag enorm skräck inför att gå upp i vikt, men jag
önskar att jag vågade och klarade av att äta och dricka. Lite mer, men framför allt utan denna
ångest.
Varje dag är lik den andra. Stiger upp och försöker hålla ögonen öppna. Inte somna om, inte än.
Bäddar och dammsuger, torkar golv och hyllor. Överallt. Städar inne i Tintins bur medan hon får
hoppa fritt i ett par timmar eller mer. igår har jag haft glädjen att ha lilla hermelinkaninen i
fyra veckor. Så söt! Dusch och gör mig klar för dagen.
 
Första tanken som kommer till mig när jag vaknar är:
"Ånej, hur ska jag ta mig igenom denna dagen!?"
(liknande panisk skräck över att se mig i spegeln och få en glimt av hur fet jag blivit)
 
Att föna håret och liknande utan att se ansiktet är som en lek, stänger liksom av allting.
Sedan börjar den ta allt mer plats, hjärnspöket.
"Visst går jag upp i vikt utav en champinjon, en grönsak!?"
Jag vet att jag dricker dåligt. hjärnspöket övertygar om att jag sväller av vätska.
(även om jag vet att det kan bli så utav långvarig och kraftig undervikt, svält)
 
Önskar att jag kunde se då för länge sedan att det inte var fett jag kände på min kropp.
Att tjejen i spegeln inte alls var fet, ful och äcklig utan snarare fruktansvärt mager. Att skelett.
Nu då ett foto dyker upp, syns det tydligare.
Ändå vågar jag inte tro på min egen spegelbild, utom hos mamma.
Hon vet att jag går in till hennes stora spegel i sovrummet. Hon vet att jag står där.. först då,
först då kan jag bli rädd över hur mycket jag gått ned. Hur mycket jag fortfarande går ned.
 
Varför är det så svårt, nej omöjligt att se det hemma hos mig?
Varför kommer tankarna en minut senare om att jag blivit för tjock?
 
VARFÖR KAN JAG INTE SLITA MIG LOSS IFRÅN HJÄRNSPÖKET!? 
 
Vid lite eftertanke borde jag förstå att det inte är så nu, mitt hjärnspöke driver mig nedåt, övertalar
mig om hur fel jag har och hur rätt hon har. Anorexin. Jag är så liten vid hennes sida. Har ingen
makt eller styrka att slita mig loss. Bryter av, väger på köksvågen, räknar ut minsta kalori och
lägger tillbaka i påsen. Ångest!
 
Släpp mig fri! Släpp mig fri!
Om någon sitter och precis är på kanten av att fastna i anorexins monster, vill jag SKAKA OM!
Snälla bli inte som mig. Det hjälper inte att gå ned i vikt för att bli smal, smalare, smalast.
För varje kilon ned.. blir hjärnspöket starkare och du känner dig allt mer tjockare.
 
JAG LOVAR!
 
För mig är det svårt att hitta en lagom balans då det handlar om rörelse.
Känner hur lätt jag faller över kanten, kan inte sitta still utan snarare letar efter anledning till att
röra på mig. Gränsen till att känna tvång till kaloriförbrukning (utan kalorier) är sytrådstunn.
Jag balanserar.



Finna början på slutet..




Det är som om jag inte riktigt vill vakna upp. Inse hur allting ser ut i dagsljus.
Den senaste tiden har jag burit på en enormt längtan efter tid med nära och kära och en rädsla
över att en del inte kommer att finnas där för alltid. Tiden är ömtålig. Livet är skört.
Dessa åren utan min älskade mormor och alldeles nyligen även årsdagen då min äldsta syster
gick bort i cancer. Än idag kan jag känna att det borde ha varit jag. JAG!
 
Hon var alltid så full utav liv och glädje. Livsstark, men det blev helt fel.
Hon togs ifrån oss och jag saknar så!!!
 
JAG ÄLSKAR DIG SYSTER!
 
Kan du se mig nu?
Är det din röst som jag hör om att jag borde börja leva nu, för det finns inte alltid en morgondag?
Är det du som jag känner av där till vänster om rummet varje kväll?
Jag är ledsen.. förlåt för att jag inte lyckats leva det liv som du borde ha fått ha kvar.
Det borde ju ha varit jag. Har varit vid din grav senast idag, mamma och jag. Tårarna kom vid de fina
blommorna. Du älskade liljekonvaljerna, de finns hos dig för alltid nu, på olika sätt.
Om jag bara hade hunnit säga alla de orden, innan det var för sent.
 
..jag hoppas att du känner dem nu istället.
 
 
Det är svårt att försöka hitta en början på ett slut, när förvirringen och oron blir till ångest.
En tillvaro där allting tycks farligt. Allt som inte är noga och väl utvalt, invägt, uträknat och tryggt.
(samtidigt som det är KAOS)
Jag vill så gärna kunna äta någonting annat, eller någonting alls.
Hur ska jag kunna hitta en lösning på någonting som aldrig vill ta slut?
 
 
..jag blir mindre och mindre nu..  jag känner det.. men kan inte förhindra det.



Utanför mitt fönster tindrar stjärnorna

 
 
Och jag önskar att det vore lika vackert här inne hos mig..
Om jag visste då vad jag vet nu skulle jag aldrig brytt mig om att ränka revben och omöjliga kalorier.
Det spelar ingen roll hur många kalorier det finns i en fånig julröd non-stop pastill fylld med farlig
brun choklad, då allting runt omkring mig är för farligt att hantera.
 
(du kommer ändå aldrig att äta upp någon..)
 
 
Det spelar ingen roll ifall det så är tusen kalorier i det du önskar att du kunde, vågade äta stirrar tillbaka
på dig och ler ironiskt. Inte kommer jag att le imorgon ändå.
Om jag visste vad jag vet idag, skulle jag ha gjort allt jag kunnat för att våga tala om för någon liten själ, vad
som hände då.. då alla andra inte såg. Jag skulle ha skrikit och sparkat. Slängt glas emot asfalten och
krossat varje ben i min kropp, bara så att någon.. kanske någon skulle förstå varför jag alltid
var så tyst. Varför jag aldrig visade vem jag var.. egentligen. Ändå, jag var bara ett litet barn.
 
Nu sitter jag här och inser hur fel allting var. Hur fel allting har blivit. Är det försent?
Kommer jag aldrig att sluta räkna fåniga kalorier som jag ändå aldrig kommer att äta upp?
Jag hittade några fotografier i en låda. Blev ledsen och rädd då jag tittade på tjejen med de alldeles för stora
jeansen i storlek XXSMALL. Inte kunde jag då se hur fel allting blev i min spegelbild, så jag slutade helt
att titta i spegelbilden i mitt rum. Förvrängde känslor.
Om jag bara kunde se då vad jag ser nu, skulle jag kämpat ännu mer för att bli fri ifrån anorexin.
 
Jag sitter här nu i samma alldeles för stora jeans i storlek XXSMALL och brottas med förvrängda känslor.
Intalar mig om att jag nu.. nu är alldeles för tjock och ful, så spegelbilden kastar jag i väggen!
Även om jeansen sitter lika fel som då.
 
 
Visst ser jag tjock ut!?
 



Nyare inlägg