Totalt utmattad. Efter ett nytt dygn utan sömn, jag som trodde att det skulle bli lite bättre igen. Vandrat runt överallt och ingenstans, målat lite pyssel och inte vetat om jag var nöjd eller inte, skrivit brev och kladdat ännu mer, snubblat över den där granen ett flertal gånger, stackarn sitter fast med ett snöre i år! Vandrat runt ännu mer och blivit rädd för min egen spegelbild, eller om det var någon annans. De där pinnsmala benen kan omöjligt tillhöra mig. Får inte ihop matematiken. Rusat iväg i sista minuten till tandläkaren och väl där så tyckte de att jag kunde gå igen. What! Ned till stan och stod länge och kramade om ett litet vitt paket som jag inte vågade lägga på lådan ifall de redan hunnit tömma. Lustigt nog så var jag tvungen att gå till just den brevlådan, cyklade ändå nästan förbi minst en på vägen ned. Väntade och väntade tills jag gav upp och gick in för att titta på julklapp. Frågade om de tömt, vilket de inte hade. Posten tippade nästan över kanten när jag släppte ned brevet. Lite lagom kärleksfullt ihopskynklat. Hoppas, hoppas att det kommer fram imorgon och kanske kan rädda ett litet hjärta. Åh, det måste bara!
Så nu sitter jag här efter att kommit hem och vandrat runt, runt igen. Tintin fick fint lite för sent, men så glad ändå lilla gumman. Kan inte förstå hur liten hon var när jag fick hem henne ifrån uppfödaren. Ja, det är min lilla kanin om nu någon glömt, hihiii.. Efter mycket tvekande gick jag till apoteket och sedan vandrat runt igen.
Maten fungerar inte alls. Känner mig smällfet trots att jag bara fått i mig ett par tomater, en clementin och svamp. MAGKRAMP! Går bara inte när det gör så vansinnigt ont! De där smala benen är för länge sedan borta.
Jag får inte ihop matematiken alls.
hur kan någonting som var så skrämmande i natt förvandlas till helt tvärtom och jag kan inte alls se verkligheten.
Vilken den nu är?
Jag vet att jag behöver sova för att orka fungera, men är inne i en mörk tunnel av PANIKÅNGEST!
Är det alla instängda tankar och känslor som rinner över kanten? Jag vet att jag är alldeles för bra på att "stänga av" och "förtränga", "gömma undan" och "glömma". Tror nog inte att det finns någon med ett sämre minne än jag just nu. Näringsbrist lika med knäpp hjärna. Suck.
Nästan hela dagen har gått och jag är rädd för hur den slutar. Funderar på att helt ändra tillvaro. Flytta nedåt.
Inte till solen om det ändå vore så väl, men en slags sol kanske ändå. Nej, jag tänker inte berätta någonting här. Lite liv får jag väl ha tills vidare.. Måste komma ihåg att skriva någon slags "matlista" eller så. För att komma ihåg att stoppa någonting i mig och vad, men det blir alltid, alltid samma saker. Borde vara helt trött på det, men ändå en trygghet både för mig och kroppen. jag önskar att jag vågade äta som många andra gör. Vill vidga mina vyer, men herregud vad det är svårt! Jag sitter så grymt fast i anorexian, jag inser det när jag märker hur mycket ÅNGEST någon ynklig grönsak ger mig. På allvar kan någon tala om för mig hur ni gör? Snälla..
Föll för allt jag drömde. Föll för allt jag glömde. Föll för att jag inte längre fanns. Finns det någon möjlighet att överleva på ett litet hopp eller två, så är det precis vad jag med gråt och förtvivlan gjort den senaste tiden. En tid som tycks varit hur lång som helst. Jag vet inte varför nätterna, kvällarna också för den delen, blivit till oros svarta ångeststunder. När allt jag känner är ett hjärta som slår hårdare än hårdast. En puls som fått mig att vilja SKRIKA tills lungorna inte längre håller ihop. Det har gjort så fruktansvärt ont, det har varit så svårt att hitta någon mening med någonting alls,
Svårast är att våga stanna kvar i stunden och lita på att det blir bättre. Att dagarna kan bli ljusare.
Jag är långt, långt därifrån. Nu har jag bara stängt inne dem, tårarna.
Känner mig så svag.
Igår försökte jag göra en tallrik med grönsallad, champinjoner, pärltomater och en clementin. Satt ensam och även om jag visste att jag så väl behövde fick jag en sådan ångest att jag grät som ett litet barn. Riktigt hulkade och tårarna rann, eller snarare forsade nedför kinderna. Fick en sådan ångest över dessa grönsaker, denna dumma clementin och jag förstår, eller vet att det inte är farligt.. men känslan, den gav ÅNGEST!
Inser hur långt jag har kvar att gå. Hur mycket jag har kvar att strida med. Det har blivit många sömnlösa dagar och nätter. Alldeles för mycket tårar i halsen.
Tomten jag vill ha en riktig jul en sån som man har när man är liten..
Nu har vi kommit in i december och snart är det dags att tända det andra ljuset. nu har jag ingen adventsljusstake, men får tända ett extra ljus någonstans ändå. Julen närmar sig och jag önskar att den blir så mycket bättre än de senaste. Ska jag vara ärlig så har den inte varit sådär riktigt bra på väldigt många år.
Vi kommer inte att bli många alls, vilket är skönt. Ska vila så mycket som möjligt innan och hoppas att ångest och panik håller sig på långt avstånd. Inga tårar i år. Inte denna julen.
Hur det blir med maten? Antar att det blir min vanliga sallad med kokt blomkål. Lugnast så och jag tycker verkligen inte alls om julmaten. Klarar inte äta "vanlig mat". Att det ska vara så SVÅRT!
Nej, jag blir bara ledsen när jag tänker på hur svårt jag har med att äta... Funderar på att se en film ikväll eller bara krypa ned under en filt och vila lilla huvudet. Alldeles för många tankar, som vanligt.
Alldeles för mycket som jag skulle vilja göra, men ständigt glömmer bort.
Minnet krymper verkligen med vikten. Börjar längta efter snö som lyser upp. Det är alldeles för mörkt nu och kallt. Var med en fin vän på julmarknad i lördags och det var så att benen nästan bröts itu. Bara att bita ihop och stå ut, men så mysigt att äntligen träffa bästa vännen. Inte var det mycket till julstämning ute. Även om de fått fram de blåa pingvinerna på ön. Kan inte annat än att le åt de små halvfåniga blå lysande pingvinerna. Kameran låg snällt i väskan hela tiden. Synd, men det kommer fler tillfällen.
Jag vet att det finns kommentarer som jag inte svarat på än, men det kommer. Jag har helt enkelt inte haft någon ork till att sitta här och jag känner att jag vill ha tid för det riktigt. Nu blir det filten.
Jagar efter min egen svans i hopp om lite liv i luckan
Ironisk överskrift. Det har varit enormt tungt på många olika sätt. Feberdagar, ångestnätter, livlösa skrik och resten av tiden har det varit att hålla alla känslor på så långt avstånd ifrån andra runt omkring. Låsa in dem och kasta bort nyckeln. Jag vet inte hur länge till jag orkar vandra omkring i tystnad. Ständigt slåss med anorexins klor kring min hals. Känner mig ensam och alldeles för skör.
Visst har mamma varit hos mig lite idag, men jag kan inte prata med henne så som jag vill. Så som jag skulle behöva. Det gäller att vara stark när omgivningen är bräcklig.
..men jag har inte den styrkan!
Orkar inte skriva mer, ville bara lämna några obetydliga spår.
Det bränner under ögonlocken och snart får jag känna mig besegrad av tröttheten. Skulle jag försöka hålla mig vaken länge till kommer jag bokstavligt talat att gå i väggen. Det har liksom hänt. Pinsamt, men ingen som ser.
Varit ute och hämtat hem lite fler mediciner och efter alla turer hit och dit så säger apotekaren:
-"Det är en alldeles för hög dos!"
Jag förklarar att den har jag haft många år och (i tysthet tänker jag att aldrig att någon bryr sig om vad jag knaprar för piller eller inte) övertygar om att det inte är en ny sort. Att doseringen stämmer. Nu tog jag endast ut en sort, utav alla andra som jag har. Det skulle klubba ned vilken häst som helst, som inte är van.
I våras ringde de ifrån sjukhuset och ville att jag skulle komma och läggas in på direkten. Alla var så oroliga, men nu är det ingen som bryr sig det minsta längre. Inte för att vikten har gått uppåt precis. Inte för att jag har blivit piggare, starkare, gladare eller för att det skulle vara enklare att äta.
Nej, jag är och känner mig så bortglömd.
Trillat emellan olika läkare. Ingen som bryr sig och hur ska jag ha ork till att ropa efter hjälp hela tiden. I dagens verklighet så måste man vara stark för att orka kämpa med anorexia, eller andra sjukdomar som kräver så mycket stöd. Att inte behöva ta varje strid på egen hand.
Jag brukar aldrig skriva någonting om mat och ångest så precist, men nu måste jag få lite av ångesten ur mig.
Bestämde mig för att äta en apelsin på morgonen. En del av mig insåg att det var någonting som jag behövde, som både kropp och hjärna behövde för att orka. Hjälp vilken ångest jag fick av en egentligen inte alls farlig apelsin. Jag vet att jag inte sväller upp av den, men KÄNSLANfanns där som all världens krig inom mig!
En del dagar, eller en del dagar så känns det bättre. Då kan jag se att mina "anorektiska ögon" är totalt snedvridna och gör allt i sin makt för att lura mig på fel spår. Då kan jag nästan bli rädd för vad jag gjort emot mig själv. Sedan kan det växla lika fort igen och de där anorektiska ögonen är de enda som styr.
Skriker åt mig att jag är fet - ful - tjock - äcklig - värdelös.
Det gäller att göra allt i min makt för att inte tro på de orden.
Jag duger lika bra som någon annan. Min kamp har varit väldigt lång, men jag tänker inte ge upp.
Nu trillar ögonlocken snart ned. Somnar nästan av att blinka ett tusendels för länge..
Om du sitter där och känner dig ensammast i hela världen och som om ingen alls förstår.
Om du mest av allt önskar att du kunde få svälta ihjäl, för det kan inte få finnas någon som är så tjock, äcklig och värdelös som just du. Kanske du inte ens vill erkänna för dig själv att du har just de tankarna. De skrämmer kanske för mycket, men du är inte ensam. Jag har inte gått precis i samma skor som du har gjort, men jag vet mycket väl hur det känns när livet skaver.
Jag vet hur det känns när allt man önskar är att få springa ifrån livet och allting känns hopplöst tungt.
Det kommer en morgondag då de där sakerna som idag tycks onåbara, kommer inom räckhåll. Jag vet att det är svårt att tro på. Jag vet att du säkert har tusentals "knäppa tankar" som du tror att andra skulle tycka vara så fel, men jag vet att det inte kan kännas mindre fel just nu eller oftast.
Om du kunde se mina fotspår så kanske du skulle kunna våga lita på att jag förstår hur det känns.
Löven ligger utspridda på ett par bord och några i en tjock bok. Små ljuslyktor har invigts nu när hösten är här på riktigt. Jag kan inte alls komma till ro. Skissat en del och har så många bilder i huvudet att det nästan är lite jobbigt. Sitter bara och väntar på att natten ska ta slut så att jag kan gå ut med kameran. Längtar..
Annars har dagen inte alls varit som jag önskat, eller som jag behövt. Kände att jag borde satt mig ned och berättat hur dåligt jag verkligen mår, men jag vill inte oroa mer än vad som redan är. Vill inte alltid vara den som lägger tyngd på någon annans axlar. Tänker på livet och döden. På att inte riktigt orka kämpa hela, hela tiden.
Alla har sina dåliga dagar, men jag känner att mina aldrig riktigt vill ta slut.
Att ständigt jaga efter små ögonblick av lugn. Är det vad som är livet? Jag är inte ute efter att ni ska tycka synd om mig. Jag vill bara visa att det är okej att visa och tala om att man mår dåligt i en tillvaro där alldeles för många tvingar sig till att le trots att hjärtat skriker. Alla som flitigt lägger upp glada foton i alla sociala medier, när de egentligen inte alls känner för att vara "sociala" (innerst inne).
Vi har alla känslor i alla möjliga färger och nyanser. Låt dem få komma fram i ljuset en stund. Det går ingen sönder av. även om det känns så just då i stunden.
..men vad ska jag göra när den där stunden känns som en evighet jag inte klarar av längre?
Jag är så trött på att ha ångest över några fjantiga grönsaker som ligger och fryser i kylskåpet. Ätas eller inte ätas? Jag orkar inte brottas med känslorna längre. Orkar inte känna rädsla för att gå upp i vikt, för jag känner mig redan alldeles för tjock.
-ja, jag har ätit lite, jag har ätit lite..
Måttar med fingrarna framför dig, lite på skoj, men ändå inte alls. Det är ett rent helvete!
Jag trodde att jag lyckats ta mig upp ur det allra mörkaste. Trodde att jag skulle få lite tid att andas. Så fel jag hade. Jag faller allt hårdare nu. Faller allt djupare och jag vet inte hur länge någon har ork, tid och kraft att stanna kvar hos mig. Så rädd för ensamheten bakom hörnet. Dör du så dör jag.
Hur ska jag kunna bygga upp en trygghet när allting står och skakar?
Monsters don´t sleep under your bed they sleep in your head
"Våga inte ge upp nu! Förstår du inte att det finns alldeles för mycket att leva för. Kan du inte se att du är alldeles för mager och att du försvinner rakt framför våra ögon?"
Alldeles för trött idag och spegelbilden är inte alls densamma hos mig.
Allting känns som en tjock dimma. Jag vill lägga mig ned och gråta, skrika att jag klarar inte mer. Tankarna kommer ingenstans. Jag börjar allt mer inse att detta blir ytterligare ett dygn utan sömn. Kanske blir det att jag letar fram någon film eller vad som helst. Vrider och vänder på mig. Tänker på allt jag vill göra. Allt som jag borde göra, men mer och mer på att jag måste äta någonting.
Vad som helst, men det blir svårare och svårare. Jag kommer ingenstans.
Skulle vilja sätta mig och skriva på ett brev, men då kommer jag aldrig att kunna sluta. Sömn kom och slå mig till marken. Ska nog börja skriva listor varje dag. Att göra listor.. för att komma ihåg sådant som att äta och dricka.
Allt jag gör tycks bli fel men jag försöker att ställa mig upp igen
Om jag kunde så skulle jag vilja radera bort hela denna dagen. Det känns som ett enda stort misstag att vara mig själv. Alla tankar och alla känslor som trängs under min hud. Att aldrig få visa vad som kretsar inuti, allting som brister itu så fort jag blir ensam igen och ingen finns att bolla "knäppa tankar" med.
Att alltid visa mig pigg och glad trots att jag bara vill falla isär. Precis som jag gör när ingen ser.
Idag har det allra mesta gått fel och jag gjorde allt för att prata på som om ingenting vore trasigt i hjärtat. Jag önskade så att jag hade ett gammalt porslin som jag kunde få krossa i väggar och golv. Få känna den där känslan av UPPLÖSNINGSTILLSTÅND, porslinsbitar utspridda..
Dataskärmen krånglade ett tag och trodde att jag skulle behöva köpa mig en ny. Igen. I perioder tycks precis allting gå sönder på ytan utom jag, som går sönder inuti. Nu lyckades jag fixa till datorn och funderar på att ordna en kidnappning av mamma. Till någon som jag vet att hon saknar och önskar sig mer tid med (så om du läser detta kanske vi kan ordna det?)
Jag klarar inte av att alltid vara den starka för att andra inte ska falla sönder.
Klarar inte av att stänga inne allting precis hela tiden.
Idag skulle jag vilja radera bort precis allting. Huvudet sprängs och kroppen känns öm.
Vad är det egentligen som jag gör med mig själv? Jag borde kanske ge mig själv en kickspark där bak och vakna till eller är min spegelbild lika stor och tjock som jag ser den. Jag är förvillad minst sagt och vet inte på vilket ben jag ska stå. Medans jag kan se på andra som äter utan ens tänka på varför, de bara gör det. Så sitter jag och har ångest över några fåniga pärltomater, vilka jag för tillfället fått som någon trygghet. Ändå kan inte trygghet innebära ångest! Hur knäppt är allting!
Fastän jag springer i uppförsbacke så vet jag att till slut så landar jag med ansiktet i gruset, förr eller senare och jag vill ingenting hellre än att få vara fri. levande!
En del av mig skriker åt mig att vandra runt köksbordet hela natten för att förbruka kalorier, medan den andra viskar tyst att jag ska vila kroppen inför en ny dag imorgon. jag kanske ska sluta skriva snart och försöka låta den tysta vinna sin seger..