Strenght doesn´t come from what you can do it comes from overcoming the things you once thought you couldn´t
Plötsligt tittar den fram när jag som minst anar det. Med sina varma strålar hittar den ett litet kryphål bakom mina persienner, solen! Jag får liten skymt av hopp mitt i allt det tunga.
Jag försöker tolka det som att livet kanske finns därute och väntar på mig, trots allt.
Trots alla tårar och trots alla ensamma skrik.
...finns det en litet plats över till mig?
Jag vill möta våren med ett leende tillsammans med dig
När ska kampen ta slut? Jag springer och springer så fort jag kan ifrån mig själv och det är nu som jag inser att jag gjort fel. Jag har lyssnat för mycket på dem som sagt att jag måste glömma och gå vidare, men de har inte vetat allting som tynger min ryggsäck. Det spelar egentligen ingen roll för det är i slutet alltid jag själv som måste leva med mig.. med mig och ingen annan. Jag har tillbringat nästan dygnen runt med att sova.
Orkar helt enkelt inte med alla tankar och känslor.
JAG VILL INTE SPRINGA LÄNGRE BORT ÄN SÅHÄR!
Det räcker med ett litet felstavat ord för att hela min tillvaro ska trilla isär.
Var hittar jag styrkan till att ta mig framåt?
Idag måste jag hålla mig vaken för att hinna med att göra ett födelsedagskort tills imorgon. Måste hålla mig vaken och slåss emot alla demoner som skriker hur tjock och ful jag är. Kommer jag aldrig att våga tro på vad någon annan säger till mig? Kommer jag alltid att slåss emot mig själv och vara den ständiga förloraren?
JAG VILL MÖTA VÅREN MED ETT LEENDE TILLSAMMANS MED DIG!
Etiketter:
Att kämpa för livet 
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självHow can something so important be so scary?
Förlåt för att jag varit så tyst, eller egentligen så vill jag säga förlåt för att jag finns. Allting rasar runt mig och jag har inte längre någon vägg att luta mig emot. Oroar mig för så många andra och önskar att jag kunde befinna mig på tusen ställen samtidigt. Splittrad och saknaden efter den finaste vännen är stor.
Jag har kämpat så länge, jag har kämpat mig söndertrasad och ändå så rasar jag allt längre ned. Tillbringat den mesta tiden sovandes, även om jag de två senaste dagarna kunnat ta mig ut i vårluften korta ögonblick.
Jag känner att det inte är någon idé att sitta här och skriva en lista över vad jag gjort och inte gjort, för mina tankar flyger åt olika håll.
Igår kom ambulansen och hämtade min granne igen och jag är rädd för att hon inte kommer att orka länge till. Hon har knappast hunnit hem ifrån förra inläggningen då läkaren som kom hem till henne inte alls ansåg att hon var dålig. Två veckor blev hon kvar! Hennes familj tycks inte bry sig speciellt och det gör grymt ont i mig att veta att hon ligger ensam så mycket. Jag gick in till henne igår, nej det var i förrgår.. hon låg och sov så jag ville inte väcka henne. Senare kom ambulansen.
Igår sov jag till 14:40 och gick sedan ned till mamma för att få mysa med brorsbarnen. Fick ett så fint hjärta som lillkillen gjort av en pärlplatta. Det värmde så gott när de såg mig vara där.
"-Åh, Madde!"
Sedan när jag kom hem cyklade jag ut.. bara för att rensa huvudet. Kände mig lite lättare sedan. Jag gick faktiskt och log för mig själv stundvis då jag hade stunden med småkillarna så nära i hjärtat.
Annars mår jag väldigt dåligt.. det finns inga ord som räcker till för att förklara.
Våren har börjat visa sig och dagarna blir ljusare och ljusare, ändå blir mitt sinne allt tyngre. Allt mörkare.
Stundtals vill jag lägga mig på golvet och skrika ut all ångest!
............................. men jag förblir tyst.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självVarför ska det vara så svårt att älska sig själv.. att älska mig lite grann?
Tillbringar dagarna under en filt och tröttheten tar ständigt över all kontroll. Försöker att sysselsätta mig, men när allting runt omkring börjar att svartna, tappa balansen och raseras känner jag mig besegrad av mig själv. Jag klarar inte av att se mig själv i spegeln. Springer förbi min egen skuggbild och allt jag önskar är att jag vore någon annan, vem som helst bara inte mig själv.
Jag försöker att le och lura om inte mig själv så kanske omgivningen och det är skrämmande hur lätt det är. Samtidigt som jag ingenting hellre vill än att ni verkligen, verkligen ska förstå på riktigt hur långt ned jag är på väg att falla. Hur långt ned jag redan har rasat rakt framför era fötter.
Ni säger att jag är så fin, så fin (samtidigt som jag senare får veta att ni innerst inne inte ville såra mig genom att tala om hur mager jag är.. hur pinnsmala mina ben är och hur rädda ni blir).
Vad ni inte förstår är att jag lättare kan hantera sanningen än att få ord som ska vara "uppmuntrande", men bara får mig att vända på allting fel. Mina röster säger att jag är FET FUL och ÄCKLIG!
Jag kan inte hantera det, jag kan inte och nu har jag fallit djupare och djupare.
Haft flera samtal med mamma och vänner om hur fel jag har. Att de inte ville göra mig ledsen, men vad ingen kan förstå är att det är lättare för mig att förstå, att inse och att kämpa när jag får sanningen än att få en förskönad falskhet. Visst vill ingen höra att man är ful, men i mina öron förvrängs allting och jag vill skära bort allt fett ifrån kroppen. Jag vill försvinna bort ifrån mig själv och många gånger så har sömnen varit räddningen.
Hellre sova än att plågas av mig själv.
Jag har bett mamma näst intill dra mig ut på en promenad när hon kommer, men inte oväntat så sitter jag och somnar återigen. Förstår inte varför jag alltid är så trött. Kämpar verkligen med att hålla mig vaken, men det går inte. Och jag avskyr att lägga upp foton på mig även om det så bara skulle vara en nästipp (allt jag ser är hur tjock jag är)
Kommer det aldrig att vända?
Det har hänt så mycket den senaste tiden och jag har många gånger försökt ta mig tillbaka hit, men tillvaron är ett inre kaos. Sakta kryper jag tillbaka. Sakta.. Igår låg jag med värsta huvudvärken. Tålde inte minsta dagsljus så det blev att blunda under filt och fördragna gardiner.
Jag vill ha liv!
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självLivrädd för det livsnödvändiga
Ångest kring allt som har med INTAG att göra. Ångest kring att äta och det spelar ingen roll om det handlar om grönsaker eller potatis. Jag minns inte senaste gången som jag ens åt potatis och först var jag på väg att skriva upp allting som jag missat under alla dessa åren. Allt som jag varit för rädd för. LIVRÄDD för, men insåg direkt att då skulle jag bli sittandes här i en evighet. Ofta ser jag bloggar med foton på vad de ätit, eller snarare ska äta, för att fotografera en tom tallrik kan även jag göra.
Hur många gånger har jag då inte önskat att jag vågade också. Att rädslan inte vore så fruktansvärt enorm, men jag vet inte hur jag ska klara av att ta mig dit. Jag vet verkligen inte alls!
Halva dagen har snart gått och jag har redan ÅNGEST över de kokta grönsaker som jag inte ens fått i mig. Jag kan inse hur sjukt det är, men ändå är ångesten tusen gånger starkare än mig. HJÄLP! Jag behöver så mycket hjälp till att komma dit där ni är!
Jag blir ledsen, uppriktigt förtvivlad när jag ser hur de omkring mig blir oroliga. Kanske skulle vara bättre för alla om jag inte fanns längre. Ett orosmoment mindre.. men JAG VILL BLI FRI!
Jag längtar efter att våga äta som ni. Om ni kunde ana hur ont det gör inom mig att inse hur långt jag har på vägen dit. Ibland, nej många gånger, önskar jag att någon lyfte upp mig och satte mig på en plats långt bort ifrån där jag är nu. Fast under en filt och knäna under hakan. Ständigt ihopkrupen. Försvarsställning. Trygghet. Tröst.. i en kaotisk tillvaro av LIVRÄDSLA för MATINTAG!
Många timmar i förväg går åt till att oroa mig över OM jag ska få någonting i mig. OM jag ska dricka eller inte och i så fall ständigt tvingar anorexian mig att KOMPENSERA dagar i förväg. Samtidigt som jag ständigt är LIVRÄDD för allting, hela tiden.
Jag vill sitta bredvid er. Våga vara lika starka som ni är, även om det känns tragiskt att ens nämna ordet "våga".
Jag orkar inte mer, jag kan inte dricka eller äta annat än det som är tillåtet. Vill slå sönder mig själv för allt borde vara tillåtet. Ändå kommer jag inte framåt. Jag är dödstrött på att springa. Ändå är det som om jag inte kan styra över min egen kropp som skriker av utmattning.
Behöver bearbeta min ryggsäck. Behöver ha någon att rensa, sortera, kasta bort och få klarhet i tankar och känslor. Någon som jag vet alltid stannar kvar oavsett hur hårt det blåser. Jag behöver TRYGGHET.
Jag är fast i en fälla och allt, allt jag önskar mig är att få bli fri. Allt jag önskar mig.
Jag behöver någon som orkar förflytta mig ifrån denna platsen till en annan. (mat borde vara så naturligt att detta inlägg vore löjligt oviktigt.. men det tar upp så mycket av min tid, tyvärr).
Jag tycker inte.. inte.. inte.. inte om mig själv.
Viktigt att komma ihåg är att jag trots allt kommit en bra bit på vägen! Jag har kämpat mig igenom många år.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringUnder ytan vore jag ingenting utan er
Ledsen, har inte alls orkat med bloggen. Egentligen tycker jag inte att någon ska behöva säga förlåt för att jag inte uppdaterat, ändå gör jag det själv just nu. Ett ögonblick där jag gör allt i min makt för att orka ta mig vidare. Framåt och inte tillbaka. Den senaste tiden har varit ett långsamt kaos, tårar och tysta skrik.
Utmattad trodde jag att jag återigen skulle falla i djup sömn igår, men alla tankar och känslor som fyllt mig under hela dagen kröp fram under skinnet. Klockan tickade närmare halv fyra på morgonen.. drygt två timmar senare tvingades jag upp för att svanskotan gjorde för ont. Stack som knivar emot dynan!
Tillbringat hela dagen i en grå dimma. Känt mig som en zombie och inte fått det minsta gjort som jag tänkt, men måste lära mig att det är okej att "bara vara ibland".
Utan hjälp och stöd hade jag aldrig tagit mig ens hit.
Gråten sitter fast i halsen.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv VänskapHjärtat vart har du tagit vägen?
Det spelar ingen roll hur många bokstäver som bildar ord som bildar meningar och som bildar tomheten där emellan. Det spelar ingen roll hur många tårar som trillar nedför mina kinder, likväl är de nya snart framme igen. Jag kämpar, kämpar hela tiden, men bryts itu av smärtan inifrån. Försöker att hitta tillbaka.. men det är så svårt nu. Svårare än på länge, eller om det är jag som blivit mer medveten om det nu.
Jag vet ingenting.
Det är helt enkelt inte okej.. du mår inte bra.. du är sjuk gumman!
Lagt upp färska spenatblad på en liten tallrik, ett par champinjoner och några tråkiga körsbärstomater.
Försöker att värma dem i micron dem i tron att det ska bli bättre. Delar en clementin och kryper ned i fåtöljen. Täcker mina feta ben med en filt. Ångestens följeslagare.
Ett sms i mobilen ifrån mamma "Jag finns alltid för dig.."
Och här sitter jag med ÅNGEST över grönsaker som inte alls borde vara farliga. Ändå tränger rädslan på.
Kommer jag att bli ännu fetare nu!?
I´m a shell of a girl that I used to know well
Vem gömmer sig bakom alla tårarna?
Varför var det ingen som tog tag i allting redan då för länge sedan?
Jag skulle kunna rada upp frågor efter frågor utan att få ett endaste svar. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag måste gå vidare. Gå vidare. Gå vidare? Hur ska jag kunna gå vidare när mitt inre ligger utspritt på golvet för allas beskådan. Ensamt och trasigt. Jag är rädd.. nej, jag är livrädd för att inte orka längre.
Jag försöker att hålla modet uppe. Klistra upp ett leende som inte lever på insidan.
Varje kväll tänker jag på allt som jag vill få sagt. Allt jag vill få förklara och allt som jag behöver hjälp med för att ha en chans till att ta mig framåt. Inte rasa baklänges, men jag fastnar ständigt i ångestens klor och glömmer helt och hållet bort precis allting som jag ville ha sagt. Jag vet att jag säkert låter helt vimsig och flummig, men känslorna är inte i kontroll. Jag är inte i kontroll utan s p l i t t r a d
Tv:n står på som lite sällskapsljud och jag börjar gråta för någonting som inte är så mycket att gråta över egentligen. Saker påminner mig ofta om allting som jag saknar. Allting som jag önskar vore, men jag sitter fast.
Jag sitter fast och får inte den hjälp som jag behöver. Är jag inte värd besväret?
Just nu avskyr jag precis allting med mig själv. Avskyr hur fet och ful jag är, för jag kan inte alls förstå eller tro på att det skulle vara annorlunda. Känslan kan inte vara så fel.
Jag är ledsen över att jag är så deppig, så nere, så grå och tråkig.. jag är ledsen över att jag finns.
Sometimes you just need someone to tell you you´re not as terrible as you think you are
Dessa orden har troligtvis aldrig tidigare här i bloggen eller någon annanstans heller för den delen, bortsett alla skrik på hjälp länge utan att bli hörd.. men jag känner att det är nu som jag verkligen behöver allt tänkbart stöd.
Om det skulle kunna vara genom kommentarer, mail, brev eller sms. Vad som helst för jag känner att jag tappar fotfästet mer och mer. Medvetet har jag varit tyst i min blogg. Inte hittat någon låga.
Någonstans finns den säkert kvar, även om jag nu har enormt svårt att känna den.
Jag behöver stora förändringar, mycket stöd.. men jag vet inte vart jag ska ta vägen med mig själv för jag orkar verkligen inte alls längre.
Min själ är krossad. Förlåt för att jag inte har någonting roligt att säga, men jag känner mig förlorad för alltid.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälpThe best project you´ll ever work on is you!
Jag ville tro att jag kommit så mycket längre. Att jag hittat en liten ruta mitt ibland alla andra där jag kunde tillåta mig själv att få vara mig, men idag har jag upptäckt hur fel jag haft. Jag är så långt bort, så vilsen att jag inte längre vet hur jag ska hitta tillbaka. Det har behövts många hårda smällar och slag för att jag skulle förstå att detta inte går längre. Anorexian sitter så mycket hårdare än vad jag är stark.
Jag påverkas av saker och ord som jag inte trodde att jag skulle göra.. Jag tycker inte om det alls och det gör mig både ledsen och uppgiven. Vet inte vem som jag ska prata med för mamma blir orolig för precis allting och det driver mig ännu längre ned. Det borde inte vara så, men... så är det.
Jag försöker att sätta på ett leende och säger ingenting om alla tankar och känslor.
Samtidigt vill mitt inre skrika ut SNÄLLLA LYSSNA PÅ MIG UTAN ATT SPRINGA HÄRIFRÅN I TÅRAR!
Jag vet inte vilket ben som jag ska stå på längre. Jag vet inte vilken axel som jag ska luta mitt trötta huvud emot längre. Jag känner mig bara vilsen och trött på denna verkligheten.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självPromise me you´ll always remember that you´re braver than you belive and stronger than you seem, smarter than you think
Dagarna har sakta tagit sig framåt även om det mest känns som bakåt. Jag märker att vikten går nedåt samtidigt som känslor och tankar gör allt för att övertyga mig om helt tvärtom. Det är nu som all den styrkan behövs. Allt det mod som får mig framåt istället för snubblandes bakåt. Jag känner mig tom och ändå så gråter jag över precis allting och ingenting.
Under flera dagar har jag försökt att hitta tillbaka hit, men jag får erkänna mig besegrad av rastlösheten, ångesten och nästan alla dygnets timmar invirad under en filt i favoritfåtöljen. En natt.. en natt på flera månader har jag lyckats ta mig till sängen.
Jag vet att det låter helt idiotiskt och kan förstå om ni tycker att det låter sjukt, men ändå..
ska jag vara ärlig så tror jag att jag sväller upp av att ligga för lågt med huvudet. Så, nu var det sagt och alla kan skratta åt mig!
Vet inte hur jag ska komma förbi detta, även att jag måste ha fönster och balkongdörr öppen om nätterna. Att frysa får mig att känna mig tryggare. Jag får panik om jag inte får frisk luft.
Klarar inte av elementvärme som ger mig huvudvärk. Soldränkta sommardagar älskar jag och mår bra av, men just elementvärme är lika med sprängande huvudvärk.
Och nu börjar detta inlägg bli totalt meningslöst. Alldeles för trött helt enkelt och även den sidan har väl rätt att andas härinne. Igår försvann julen för att inte titta fram än på en lång tid. Har ni snö?
Här kom det några snöflingor, men de dog innan de landade på marken. Hur mycket jag än längtar efter en riktigt varm sommar, så får snön gärna komma nu och inte när våren börjat titta fram.
Inte okej att lura bort våren.
Meningslösa ord ifrån en meningslös tjej.
Bara du finns där för mig när någonting hotar kväva mig så håll om mig
Håll om mig. Jag håller om dig. Någonting hotar att kväva mig, bara du finns där för mig och förstår mina ord innan jag har sagt dem. Jag vill flyga bort härifrån, bort till där du är och vandrar planlöst om natten.
Tårarna trillar nedför kinderna av saknad, av längtan efter någonting som bara du kan förstå.
Det är tryggt att ha dig och du ska veta att jag aldrig kommer att försvinna ifrån dig. Vänskap som är mer än guld för mig. Sömnlösheten är kvar.. Alla tankarna kryper under huden på kvällar och nätter. Allt som jag gömmer undan ifrån dagsljuset.
Hur tar jag mig vidare? Min osäkerhet gör att jag skakar av ångest. Mamma har varit hos mig en stund idag.
Min sallad och hennes potatisbullar med lingonsylt. Mådde så väldigt illa och jag kom på mig själv med att liksom "vakna till". Så bra på att stänga av hela tiden och idag ville jag kasta iväg de där kokta grönsakerna i väggen. Ångest över grönsaker. GRÖNSAKER!
Magkramp och bara så jobbigt. Det är bara att stå ut och hoppas på lite vila, men så mycket jag vill göra. Så mycket jag tänker på. Svarar på kommentarer imorgon, nu ska jag skriva vidare på annat håll.
Eller jag vet inte vad det blir. Natten är ung och alldeles för lång.
Håll om mig för någonting hotar att kväva mig. HÅLL OM MIG.
Håll om mig.. bara du finns där för mig och jag finns där för mig. Bara du förstår orden innan jag sagt dem högt.
Trygghet som aldrig försvinner och jag vill bort härifrån till dig.
It´s okey to lose yourself for a little while in books in art.. let yourself get lost
Det är en känsla i brösten som gör för ont. Du säger någonting samtidigt som du förblir tyst. Samtidigt som jag kan känna att det saknas någonting, är jag full utav känslor i ett virr varr.
Jag försöker att inte visa. Försöker att hålla det inom mig för att inte oroa dig, men det värker in bröstet och jag vet att jag går sönder lite mer för varje sekund. Längtar efter så mycket mer än det här.
Längtar långt bort till någon som vet, någon som förstår att tystnad kan skava sönder ibland.
En natt utan sömn. En natt utan vila och jag är på väg ut.
Måste komma bort ifrån ångesten. Jag vet bara inte åt vilket håll jag ska gå..Tjockkänslor. Vill springa bort ifrån mig själv. Varför måste det vara så svårt att äta? Varför?!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självSometimes you just need a break in a beautiful place alone to figure everything out
Tittar på stjärnan som hänger i fönstret. Tiden kryper sakta framåt.
Tankarna är alldeles för många och jag vet inte hur jag ska komma vidare. Jag vet inte hur många gånger som jag brustit ut i förtvivlad gråt. Känt hopplösheten äta upp mig inifrån och ut. Nu ska jag passa på att försöka svara på en längre kommentar som jag fick för en tid sedan. Oftast svarar jag direkt i kommentarsfältet eller i en annan blogg, men nu behövde jag tid för att kunna samla ihop tankarna en aning. Så förlåt för att det tagit lite tid. Minnet är inte alls långt, minst sagt.
(Margareta)
"..men om du blir inlagd ser dom ju till att få upp din vikt till ätstörningsnivå (alltså inte längre anorexia) och SEDAN får du samtals-psykologhjälp? Fick du inte samtalshjälp efter att du varit inlagd tidigare eller var du inte inlagd tillräckligt länge för att komma upp i målvikt? Eller fick du samtalshjälp som inte var fungerande? Det går absolut att bli frisk, men du måste ju faktiskt nånstans inom dig VILJA bli frisk och vara beredd att underkasta dig och acceptera att du kommer att behöva gå igenom ångestladdade utmaningar för att bli frisk. Det är ALDRIG för sent att bli frisk!!! Men med tanke på att du mår så dåligt redan nu - trots att du sitter i din trygga anorektiska självhatarbubbla - så tycker jag absolut att du borde lägga in dig i "sängläge och rullstol" och kräva av dig själv att gå igenom skärselden för att bli frisk. Förresten, bilden på dig.. jag ser ett mycket vackert ansikte med oerhört fina drag som jag faktiskt är avundsjuk på. Dock för mager vid kinderna. men det vet du ju redan, eller hur? Kramar i massor."
Oj, detta är jättesvårt att svara på. Dels så har jag svårt att sära på alla år hit och dit, men jag ska försöka svara så gott jag kan. För det första så vill jag säga tack, även om jag inte alls tycker jag är särskilt fin, så blir jag glad över att du tycker jag är vacker! Nej, jag tycker inte att jag är för mager. Snarare tvärtom, även om det något kort ögonblick kan komma en rädd aning om att jag är alldeles för smal.. men så känns det långt ifrån just nu.
Jag har bestämt att börja försöka lägga upp lite foton, då och då dels för att lära mig se mig själv. har jättesvårt för det! Sedan kanske jag kan titta tillbaka en dag.
Kanske ska lägga upp någon gammal bild för att visa att jag varit enormt mager, men vill inte trigga någon. Så jag vet inte.
Jag förstår inte hur du tänker när du nämner "ätstörningsnivå - utan anorexia"? Som om man inte skulle vara anorektisk på ätstörningsnivå? Jag har legat inne på olika ställen i olika perioder både på intensiven, psyk, medicin och ätstörningskliniker. Det har varit väldigt olika hur behandlingen har fungerat. Den första tiden på psyk så var jag en "försökskanin" då de inte visste hur de skulle göra och jag har massor av minnen och upplevelser därifrån. De visste till exempel om att jag motionerade på rummet och hela nätterna sprang jag runt. Förstår inte varför de inte ens försökte få mig att sluta? Skulle kunna berätta hur mycket som helst.. Allt jag ville var att de skulle hjälpa mig för jag klarade inte av det själv.
Anorexian satt så hårt i mig och jag låg inne under mer än ett år. Hade en psykolog någon gång i veckan och har haft då jag legat inne på ätstörningsklinikerna med. Det har fungerat varierat, men det är så att under dessa åren så var jag hela tiden fortfarande utsatt för incest och sexuella övergrepp. Så det gjorde att jag inte klarade av att ta mig ur anorexian utan snarare så gick jag ned väldigt mycket i vikt. Trots att jag låg i "sängläge" och inte ens fick stå upp. Kroppen tog så mycket stryk av all ångest och oro.
När jag sedan gjorde polisanmälan rasade jag igen.
Gick på BUP regelbundet, samtidigt och det var bra. De lovade att jag skulle få fortsätta, men det avslutades utan att jag fick veta varför. Kände mig väldigt sviken och krossad.
Jag gick delvis i gruppterapi, vilket inte gav så mycket när ingen tog upp vad jag tror vi hade behövt. Tänkt mycket på det att om jag vore där nu så skulle jag tagit tag i det på ett helt annat sätt. Sedan hade jag enskild terapi och bildterapi. Åren som jag låg på anorexikliniker gjorde att jag växte som person och på andra tvärtom.
Kanske får återkoma till de perioderna om någon vill?
Svaret blir väldigt långt nu känner jag.
Vad jag vill säga är att viss terapi fungerade och andra inte alls, men jag var fortfarande utsatt sexuellt. Först när jag flyttade tillbaka där jag bor nu för några år sedan så blev jag fri fysiskt, men jag mår väldigt dåligt. jag går inte och tänker på det hela tiden, men det finns inom mig och dyker upp när jag minst anar.
Det finns mycket som jag behöver bearbeta och att få prata av mig. Få dela bördan med helt enkelt.
Jag vill ingenting hellre än att bli frisk! Trots allt så har jag varit fruktansvärt mager, det kan jag se nu. Då kunde jag det absolut INTE! Jag blir ofta ledsen när jag tänker på det nu, hur mycket jag förstörde för mig själv.
jag har aldrig bantat utan slutade äta en jul och vikten rasade, sedan var jag redan fast. Har fortfarande förträngt exakt vad som hände den julen.
Sedan är det svårare att bli frisk ifrån anorexia ju längre man varit sjuk och hur gravt underviktig man varit och är. Som det var då hade jag inte kraften att ta mig ur den, inte så länge som jag var utsatt. jag trodde att om jag bara gick ned tillräckligt i vikt så skulle jag "få vara ifred". jag hade fel.
"trygga anorektiska självhatarbubbla" får det att låta som om jag sitter och tycker synd om mig hela dagarna. jag skulle gärna skriva om roliga saker som händer om dagarna, men jag sitter nästan alltid ensam.
Jag och mamma har pratat fram och tillbaka om att lägga in mig eller inte.
Hon tror inte heller på att det är det bästa. Så jag vet inte, det är svårt. känner mig helt enkelt förtvivlad. Jag har skrikit och bett om att få någon att prata med under en lång, lång tid. De säger att jag väger alldeles för lite.
Som det är nu så håller de inte ens reda på vilka mediciner jag får och än mindre hur jag mår. De ringde i våras och var jätteoroliga och skulle ringa tillbaka, men det blev tyst.
Oj, nu hoppas jag att du fått svar på någonting annars får du höra av dig igen....
Kram!
Nu blev det en väldigt långt svar och mina tankar for iväg. Som sagt om nu någon orkade läsa igenom och har andra funderingar, tankar och frågor så ska jag svara så gott jag kan. Kanske någon önskan om något jag ska skriva om eller vad som helst..?
Det där med att verkligen inte alls tycka om sig själv
Det finns inte ord som kan förklara hur väldigt SVÅRT jag har för att se mig själv!
Jag bokstavligen springer förbi alla speglar och känner en sådan avsky att jag ofta bryter ihop totalt. Känner att jag inte orkar längre, att jag bara vill bort ifrån allting och allra mest ifrån mig själv. Vill gå ned alla äckliga kilon och slippa känna allt fett. DET ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT KÄMPIGT!
Nu har jag tagit ett enormt steg till att våga visa mig själv lite mer. Visa hur tjock och ful jag är.
I de där ögonen gömmer sig så mycket smärta. Så många tårar och så mycket skrik. Sådan förtvivlan som många gånger varje dag får mig att undra hur länge till jag har kraft att kämpa.
Jag vet inte.
Jag vet bara att jag är alldeles för TJOCK och FUL!
Egentligen så hade jag mycket mer att skriva, men klarar inte av det längre. Tog fotot på förmiddagen och fortfarande sitter jag och skakar av ångest bara vid synen av mig.. i ögonvrån.
Jag ska försöka att lägga upp foton framöver, när det vet jag inte. Jag har tankar, men sedan får tiden visa.
Idag vann jag i alla fall över mig själv på sätt och vis.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självYou know that feeling when you´re happy for so many reasons but still sad of something small
Året närmar sig sitt slut och ett nytt träder in. Så många förväntningar, så många önskningar om hur det ska bli.
Jag vågar inte drömma för mycket när jag vet att fallet blir så mycket hårdare om jag tappar balansen. Medvetet har jag inte skrivit så mycket, eller ingenting alls om just förväntningar. Drömmar.
Befinner mig i ett inre kaos och skörare än på länge. Ska jag vara ärlig emot mig själv så har jag befunnit mig där nere väldigt länge. Längtar mest efter våren och sommaren, eller i alla fall lite snö som gör dagarna ljusare.
Lyckades trilla nedför en trappa på självaste julafton så att gå ut på långa promenader är inte det första jag tänker på när jag vaknar.
Yr.. tror det är vätskebrist. Lagt isbitar i frysen. Som om det inte är lika "tillåtet" att dricka annars.
Jag vill krypa ur mitt eget skinn. Tillbringar varje sekund med att tränga undan allt som har med tankar och känslor att göra. Mår inte alls bra................................................. inte alls bra.
Springer för livet.. för livet.. livet
Du säger att det får dig att må bra. Du säger att du har ätit så mycket över julen och att det är helt normalt att springa iväg till gymmet varenda dag. Speciellt efter den där extra skinkan, köttbullen eller sillen. Du säger att det är helt normalt att få lite lagom ångest över missad träningstid samtidigt som du ler med chokladfläckar på tänderna. Du måste ständigt uppdatera om hur duktig du varit och hur perfekt allting varit, samtidigt som det står mig upp i halsen för det borde inte vara så väldigt viktigt. Det där med att stressa rakt igenom livet med ett ganska falskt leende på läpparna.
Varför dyker det ständigt upp nya bantningsdieter, träningsbloggar, matkoma hit och dit? Varför kan det inte få vara okej en liten stund att vara som du är? Det är inte alls konstigt att så många mår dåligt över hur de ser ut och vad de äter eller inte äter. Själv vill jag just nu springa åt helt fel håll och aldrig, aldrig stanna kvar igen.
Den där grönsakerna känns plötsligt så vidrigt äckliga och ger mig ångest så stark, så stark. Samtidigt som jag innerst inne kan förstå att det inte alls är sant att de betyder FETT.. känslorna vrids om och skapar någonting som förnuftet inte rår på. jag är så trött på att ständigt matas med denna hysteri om att vara perfekt.
Nu ska man inte bara vara smal utan sund och "fit" till maxgränsen. Varje litet gram är räknat och ingen mat utan träningstid på gymmet eller motionsspåret.
Det är inte konstigt att jag sitter här och funderar på att allvarligt strunta i allt vad grönsaker heter och aldrig, aldrig äta igen. Nu säger jag inte att det kommer att bli så, men det känns så. Det känns så.
Tidigare så fick jag en sådan stark ångest och tänkte direkt att nu orkar jag inte kämpa längre. Nu struntar jag i allting, för det blir för mycket. Vill inte förklara hela tiden varför jag mår som jag mår. Varför eller därför..
Jag är trött på att skrika efter hjälp som jag ändå inte får och att försöka göra min röst hörd när omgivningen ändå inte tar den till sig. Så många som inte alls vet någonting och det gör allvarligt talat riktigt, riktigt ont.
"Det är så verkligheten ser ut och det är normalt att vara sund och träna"
Visst, till en gräns, men jag kan inte säga att det inte påverkar mig negativt. Jag kan inte säga att jag mår fruktansvärt dåligt av det och att jag mer än gärna skulle vilja springa iväg till gymmet på direkten.
Bara för att förbränna de där grönsakerna som jag fått i mig (men jag tycker att jag är för tjock för att synas bland andra i träningstrikåer)
"Du kan väl inte mena att du tycker du är tjock!?"
Jo, det tycker jag. Du kommer aldrig att förstå det, men det tycker jag och jag hatar den känslan. Jag vet att det är en känsla, bara en känsla.. men den känslan får mig att springa för livet, för livet åt helt fel håll och det hjälper inte mig att ständigt matas av träningshysteri.
Det är hälsosamt att träna det håller jag med om, men frågan är när det går ifrån hälsosamt till tvång?
När du går till gymmet för att kroppen vill eller när hjärnan vill? när du går till gymmet enbart för att träna upp en svag rygg, eller starkare skelett och inte för att du åt lite för mycket till middag dagen före? För erkänn att du mår lite bättre av att tacka nej till kakan på kafferasten, medans jobbarkompisarna slickar sig om munnen.
Status: 560 kalorier förbrukade i skogen och det får mig att vilja strunta i varenda grönsak.
Jag för en ständig kamp som ingen annan har en aning om, eller väldigt få för det finns några som förstår. Några som förstår. Tycker bara att det är synd hur många det är som mår riktigt, riktigt dåligt av all denna träningshysteri.
We know every line and now I can´t remember
Totalt utmattad. Efter ett nytt dygn utan sömn, jag som trodde att det skulle bli lite bättre igen. Vandrat runt överallt och ingenstans, målat lite pyssel och inte vetat om jag var nöjd eller inte, skrivit brev och kladdat ännu mer, snubblat över den där granen ett flertal gånger, stackarn sitter fast med ett snöre i år! Vandrat runt ännu mer och blivit rädd för min egen spegelbild, eller om det var någon annans. De där pinnsmala benen kan omöjligt tillhöra mig. Får inte ihop matematiken. Rusat iväg i sista minuten till tandläkaren och väl där så tyckte de att jag kunde gå igen. What! Ned till stan och stod länge och kramade om ett litet vitt paket som jag inte vågade lägga på lådan ifall de redan hunnit tömma. Lustigt nog så var jag tvungen att gå till just den brevlådan, cyklade ändå nästan förbi minst en på vägen ned. Väntade och väntade tills jag gav upp och gick in för att titta på julklapp. Frågade om de tömt, vilket de inte hade. Posten tippade nästan över kanten när jag släppte ned brevet. Lite lagom kärleksfullt ihopskynklat. Hoppas, hoppas att det kommer fram imorgon och kanske kan rädda ett litet hjärta. Åh, det måste bara!
Så nu sitter jag här efter att kommit hem och vandrat runt, runt igen. Tintin fick fint lite för sent, men så glad ändå lilla gumman. Kan inte förstå hur liten hon var när jag fick hem henne ifrån uppfödaren. Ja, det är min lilla kanin om nu någon glömt, hihiii.. Efter mycket tvekande gick jag till apoteket och sedan vandrat runt igen.
Maten fungerar inte alls. Känner mig smällfet trots att jag bara fått i mig ett par tomater, en clementin och svamp. MAGKRAMP! Går bara inte när det gör så vansinnigt ont! De där smala benen är för länge sedan borta.
Jag får inte ihop matematiken alls.
hur kan någonting som var så skrämmande i natt förvandlas till helt tvärtom och jag kan inte alls se verkligheten.
Vilken den nu är?
Jag vet att jag behöver sova för att orka fungera, men är inne i en mörk tunnel av PANIKÅNGEST!
Är det alla instängda tankar och känslor som rinner över kanten? Jag vet att jag är alldeles för bra på att "stänga av" och "förtränga", "gömma undan" och "glömma". Tror nog inte att det finns någon med ett sämre minne än jag just nu. Näringsbrist lika med knäpp hjärna. Suck.
Nästan hela dagen har gått och jag är rädd för hur den slutar. Funderar på att helt ändra tillvaro. Flytta nedåt.
Inte till solen om det ändå vore så väl, men en slags sol kanske ändå. Nej, jag tänker inte berätta någonting här. Lite liv får jag väl ha tills vidare.. Måste komma ihåg att skriva någon slags "matlista" eller så. För att komma ihåg att stoppa någonting i mig och vad, men det blir alltid, alltid samma saker. Borde vara helt trött på det, men ändå en trygghet både för mig och kroppen. jag önskar att jag vågade äta som många andra gör. Vill vidga mina vyer, men herregud vad det är svårt! Jag sitter så grymt fast i anorexian, jag inser det när jag märker hur mycket ÅNGEST någon ynklig grönsak ger mig. På allvar kan någon tala om för mig hur ni gör? Snälla..
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälpVi hittar inget bra sätt
Jag behöver inte lämna någonting
bakom mig
för allting följer med fast som spår
jag har suttit ensam på tåg
längtat hem
längtat bort
saknat något
ångrat mig
och det är alltid när jag bestämt mig
som jag vet att det
är försent
efter färden på rälsen
spricker himlen eller kanske jag
gråt är inte ovanligt
men det är mer vanligt att jag
faller tillbaka
in i dimman
bort från omvärlden
bort från trafiken och tågen och livet som avtar
städer känner mig
de vet att det är då jag känns levande
något att ta på
alltså känna inte missbedöma
mina andetag kanske sätter spår
på dina fönster
runt mig och inom mig
men de försvinner med tiden
liksom allt annat som avtar
och jag
det som blir kvar av mig
bara säckar ihop
av inga krafter kvar
