Ingen kan lämna sin egen historia
De senaste dagarna så har jag inte alls orkat varken skriva eller tillbringa någon speciell tid vid datorn. Så det har blivit ett tomrum, men det är helt okej det också. Tycker inte att någon ska känna press på att blogga si och så många gånger, men jag vet att det finns åsikter som delar sig där som på alla andra plan.
Slutet av förra vecka var grymt svåra så för att komma ifrån lite tog jag min väska och gick ned till mamma för att kanske kunna vila lite. Omöjligt att komma till ro här hemma och även om jag trodde att jag är betydligt mer stilla än vad jag i verkligheten är.. viktig notering av mig själv där.
Slutet av förra vecka var grymt svåra så för att komma ifrån lite tog jag min väska och gick ned till mamma för att kanske kunna vila lite. Omöjligt att komma till ro här hemma och även om jag trodde att jag är betydligt mer stilla än vad jag i verkligheten är.. viktig notering av mig själv där.
Så svårt att sitta still och bara göra en sak. Jag tycker om ordning och reda, men då kommer olika pappersblock, pennor, tidningar och annat fram som en trygghet. Konstigt kanske.
Först då kan jag somna till, jag är säkert en underlig filur. Nu har min goa granne kommit hem ifrån sjukhuset så jag har suttit inne hos henne ganska mycket. Var rädd för att gå dit först då jag inte visste om hon ens skulle känna igen mig eller hur hon skulle må.
Med rädslan i halsgropen trippade jag över och hon mår som allra bäst när jag stryker henne över kinderna och talar till henne.. lilla gumman. Vissa stunder var väldigt svåra att se och höra henne, men hon är hemma. Hur länge denna gången återstår att se.
Nog om det.
Jag ska svara på kommentarer så snart jag får lite mer ork.. varje morgon börjar med en växande panikångest och mina tankar vandrar allt som oftast åt fel håll. Försöker att hitta vägar till hjälp, men det är verkligen inte lätt i denna staden!
Tisdag och jag vet inte om jag kommer att gå ned till mamma för att mysa med brorsbarnen ikväll. Några timmar dit och även om jag mest vill sova bort dagen, för att orka så är det att kämpa vidare.
Gråten och förtvivlan växer sig allt större inom mig.
Visa dig inte svag.. gråt inte.. gråt inte..
Efter regn kommer sol. Hela helgen var det regn i luften och frös mest hela tiden, inomhus. Äntligen tittar solen fram igen. Finns väl inte många som inte längtar efter sol och värme. Det är vad jag lever för nu.
Ett hopp om att sommaren blir riktigt solig och varm. Uppåt 30 grader och jag mår som allra bäst. Satsar på att denna sommaren ska bli bättre. Gäller bara att ta mig igenom tiden dit.
(trött på att det fortfarande inte går att blogga "normalt" utan måste använda snabbinlägg, ändra fram och tillbaka och går inte lägga upp flera foton i samma inlägg, varför?)
Etiketter:
Att kämpa för livet 
Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Jag skulle kunna springa hela natten tills du hittar mig
Om jag spelar glad eller om jag låter tårarna trilla. Om jag gömmer mig under min filt och trycker tillbaka alla känslorna spelar ingen roll för du tror att jag springer runt hela natten.. så då kan jag lika gärna springa bort ifrån mig själv.
Tillbringat kvällen med att få klart lite pyssel och skrivit ett brev, tassat på tå så inte ens lilla Tintin lagt märke till mig. Hur kan då grannen påstå att jag skulle möblera om på nätterna!
Springa fram och tillbaka i korridorerna och ha klackar dessutom. Allt startade med en hemsk bankning på min dörr och det väckte minnen och känslor som jag aldrig vill ha tillbaka.
Jag kan inte hantera dem alls, men jag får inte ur mig orden. Satt tyst ihopkrupen när mamma var hos mig på eftermiddagen. En liten stund som blev ett kaos och jag ville springa bort lika gärna som jag önskade att jag ville stanna kvar.
I mig själv.
Jag är så trasig nu. Så trasig.
Kommer jag någonsin att ta mig ur denna känsla?
Plötsligt är jag tillbaka till allt det svartaste svarta.......... incest och sexuella övergrepp. Otrygghet och jag vågar inte längre öppna om någon ringer på dörren. Vågar inte svara i telefon om det är ett okänt nummer eller "dolt", flyger upp i taket av minsta lilla ljud.
Jag är fast i ett helvete och jag är LIVRÄDD för allting!
..och ingen förstår för jag får inte ur mig orden.
Jag kan lika gärna springa hela natten för det är vad de tror. Att jag motionerar för att bli mindre.. mindre.. mindre.. mindre..
Etiketter:
Att kämpa för livet Barndom Incest Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Barndom Incest Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetFighting to hold on and fighting to let go
Det gör alldeles för ont!
Kastade saker omkring mig och ville skrika att nu orkar jag inte längre. Försökte förklara, men det är svårt att hitta
orden när allting brottas med mig inombords. Att bli misstrodd, jag kände mig anklagad för att motionera på nätterna bara för att en idiot till granne startat en "utrota mig klubb".
Jag vill bara springa bort härifrån. Sa att jag lika gärna kan börja springa utomhus hela nätterna, nu när du ändå tror att jag gör det igen. Springer runt för att bli smalare.. smalare.. smalare..
Jaga kalorier när sanningen är att jag springer så fort jag kan åt alla håll och kanter.
Inombords.
Det som gör mest ONTär att det är du som ska stå vid min sida i vått och torrt. Det är dig som jag så väl behöver allt stöd ifrån, men nu känner jag endast för att springa bort ifrån mig själv.
Du försökte hålla om mig efter att jag satt mig ned igen med filten över hela kroppen och det jag ville som mest var att låta gråten komma fram, men jag orkade inte.
"Jag älskar dig" sa du och jag sa att jag älskar dig.. tillbaka.. men smärtan inom mig gör så ont fortfarande.
imorgon har jag så mycket som jag måste hinna få klart och jag vet inte hur jag ska kunna hantera en lång, ensam natt fylld av ett virr-varr av tankar och känslor.
När det allra sista är att vara kvar i mig själv.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetCan you help me remember how to smile?
(..det är som om allting och alla redan bestämt att jag inte är någonting värt, fungerar inte att lägga upp foton hur jag än vrider och vänder på allting.. troligtvis ingen som orkar läsa ändå)
Call you up in the middle of the night
like a firefly without a light.
You were there like a blowtorch burning
I was a key that could use a little turning.
So tired that I couldn´t even sleep
so many secrets I couldn´t keep.
Promised myself I wouldn´t weep
one more promise I couldn´t keep.
It seems no one can help me now
I´m in too deep there´s no way out
this time I have really led myself astray.
Runaway train never going back
wrong way on a one-way track.
Seems like I should be getting somewhere
somehow I´m neither here nor there.
Can you help me remember how to smile?
Make it somehow all seem worthwhile.
How on earth did I get so jaded?
Life´s mystery seems so faded.
I can go where no one else can go
I know what no one else knows.
Here I am just a-drownin´ in the rain
with a ticket for a runaway train.
And Everything seems cut and dried
day and night earth and sky
somehow I just don´t belive it.
Bought a ticket for a runaway train
like a madman laughing at the rain.
A little out of touch a little insane
It´s just easier than dealing with the pain.
Runaway train never coming back.
Runaway train tearing up the track.
Runaway train burning in my veins.
I run away but it always seems the same.
Jag har kämpat så länge nu att jag inte vet hur länge till jag orkar. Knaprar piller i hopp om att orka lite, lite, lite till.. men det är långt ifrån ett liv. Jag känner mig som en fågel i en bur. Skillnaden är att denna lilla fågel är ensam och ful, övergiven och påhackad av människor som tydligen har glömt bort hur ett hjärta ser ut.
Ledsen att jag varit................................... t y s t
men klumpen i min mage är en plågsam gråtattack.
Våren är här, men mina persienner är neddragna och visst är det synd, men jag klarar inte av det.
Det är så jag fungerar när allting blir alldeles för svårt att hantera. Antingen skriker jag och kastar allt som kommer i min väg emot väggar och tak, eller stänger inne allting liksom mig själv.
Så fruktansvärt trött på att bo kvar här och om jag hade råd skulle jag flytta med en gång!
Har inte råd att leva.. att drömma.. att hoppas..
Jag känner mig totalt krossad!
Förlåt för mitt totalt deppiga inlägg, men det är så jag känner. Det är min verklighet och ingen kan säga att jag inte kämpar.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självGråten i halsen och när du ber mig le så faller jag ihop
Där stod jag ett par steg ifrån dig och allt jag ville var att få låta mig själv bryta ihop, tankarna gick fram och tillbaka.. eller mest bakåt. Undrade om jag skulle förbli tyst eller skrika Ta mig härifrån!
Jag sa ingenting. Ingenting.
Första dagen på vad som känns som en evighet var jag ute i friska luften. Älskade mamma följde med mig och att bara vara. Slippa ensamheten för en stund och trots att kylan tog bort vårkänslan så försvann en stund.
Jag kämpar med gråten, förtvivlan varje sekund och självmordstankarna finns ständigt här, inom mig.
Jag vill leva. Jag vill vilja leva. ORKA LEVA!
Nu kryper jag på botten utan att veta vart jag ska hitta hjälpen. Terapi eller liknande får jag ingen.
Är det verkligen tillåtet att ens neka någon hjälp på grund av alldeles för låg vikt?
Är det såhär samhället är uppbyggt?
Allting som har hänt den senaste tiden har rivit upp känslor som brutit mig itu. Igår fick jag en fruktansvärd påminnelse om att övergreppen pågått så mycket längre. Att jag förträngt verkligheten.
Knappt 7 år utan övergrepp under ett liv som varit en kamp. Jag vet inte om jag ska gråta eller fira, för allting har vaknat ur sin allra mörkaste grotta.
Och jag får ingen hjälp.
Ingen alls.
Vandrar runt med den tyngsta gråtklumpen i halsen och undrar hur jag tar mig vidare?
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Incest Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder Incest Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självJag vill skrynkla ihop hela världskartan för att jag saknar dig så mycket
När det känns så tomt inuti att jag tror vem som helst kan se rakt igenom mig, samtidigt som om hela hjärtat skulle kunna sprängas precis när som helst. Det är så mycket som jag saknar dig.
Så grymt trött efter en natt som fyllts av tankar jag inte vill kännas vid. Tankar som jag trodde att jag lyckats radera bort i min febertrötta kropp.. men nej, så kommer en granne och lyckas förstöra allting!
Varken lust eller energi att gå in mer på det just nu och inte är hon värd mer tid och energi heller.
Det handlar om att lära mig att jag är värd mer än så.
Solen skiner bakom mina persienner och jag hoppas att jag ska kunna ta mig ut lite idag. Om mina ögon tål lite dagsljus vill säga. Halva stan är säkert nere på marknaden idag. Inte jag.
Ibland kan jag sakna att spatsera emellan alla marknadsstånd, men helt ärligt så brukar det vara så mycket folk att det mer eller mindre handlar om att tryckas fram och tillbaka. Att stå på exakt samma plats efter en timme eller två, för att det är så trångt. Vårsol och marknad betyder mycket utrymme med en kamera runt sjön!
Jag vill, jag vill..
Dags att försöka vakna och skaka av mig grannens dammiga tankar. Kanske spela lite HÖG musik och DANSA med spetsigaste klackarna (tanken lockar verkligen, men så lågt ska jag inte sjunka).
Klockan är bara barnet och jag är så trött. Stackars mamma tittade förbi igår och det fanns inga möjligheter för mig att hålla mig vaken. Nya försök idag.
Det är på de små tingen som jag märker hur tiden rinner som sand mellan mina fingrar
Om en timme ska jag iväg på Lillemans kalas. Tänk att han nu blir fyra år!
Sitter och funderar på om jag ska ta med mig kameran eller inte.. jag vill, men mår redan så dåligt. Det finns inte ord att förklara hur mycket ångest och panik som alltid kommer flera dagar innan ett kalas eller liknande.
Just nu vill jag slita mig själv i stycken och även om jag vet att jag inte kommer att behöva äta någonting och även om jag vet att min mage är helt tom, så SVÄLLER jag alltid ÖVER KANTERNA inför att vara så nära andra.
Kommer det aldrig att kännas bättre?
Kommer jag aldrig att kunna njuta av att faktiskt få tillbringa tid med denna underbara kille och hans storebror?
Det är när jag får lite ensamtid som jag verkligen kan njuta och må bra av att vara tätt, tätt intill fasters små hjärtan! Jag kan många gånger komma på mig med att sakna dem så enormt, även om jag då just kommit hem ifrån dem eller då de varit hos mig. Jag kan blunda i min ensamhet och LE åt deras härliga kommentarer och busiga blickar. Hjärtat smälter som smör i solsken.
Det blir så påtagligt när jag inser hur mycket jag förlorat genom min anorexia.
Ett liv. Ett riktigt liv med allt vad det skulle kunna innehålla, minus anorexian ÅNGEST!
Jag vill inte känns sådant här äckel och tjock-känslor hela, hela, hela tiden.
Om jag inte ätit eller druckit, varför kommer ändå dessa känslor att växa sig enormt starka på ett par sekunder!?
Hur ska jag ta mig vidare?
Etiketter:
Anorexi Barndom Bilder Kalori-lureli Livet Tvillingbror och jag Vakna upp i min verklighet
Barndom Bilder Kalori-lureli Livet Tvillingbror och jag Vakna upp i min verklighetJag vill möta våren med ett leende tillsammans med dig
När ska kampen ta slut? Jag springer och springer så fort jag kan ifrån mig själv och det är nu som jag inser att jag gjort fel. Jag har lyssnat för mycket på dem som sagt att jag måste glömma och gå vidare, men de har inte vetat allting som tynger min ryggsäck. Det spelar egentligen ingen roll för det är i slutet alltid jag själv som måste leva med mig.. med mig och ingen annan. Jag har tillbringat nästan dygnen runt med att sova.
Orkar helt enkelt inte med alla tankar och känslor.
JAG VILL INTE SPRINGA LÄNGRE BORT ÄN SÅHÄR!
Det räcker med ett litet felstavat ord för att hela min tillvaro ska trilla isär.
Var hittar jag styrkan till att ta mig framåt?
Idag måste jag hålla mig vaken för att hinna med att göra ett födelsedagskort tills imorgon. Måste hålla mig vaken och slåss emot alla demoner som skriker hur tjock och ful jag är. Kommer jag aldrig att våga tro på vad någon annan säger till mig? Kommer jag alltid att slåss emot mig själv och vara den ständiga förloraren?
JAG VILL MÖTA VÅREN MED ETT LEENDE TILLSAMMANS MED DIG!
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självHow can something so important be so scary?
Förlåt för att jag varit så tyst, eller egentligen så vill jag säga förlåt för att jag finns. Allting rasar runt mig och jag har inte längre någon vägg att luta mig emot. Oroar mig för så många andra och önskar att jag kunde befinna mig på tusen ställen samtidigt. Splittrad och saknaden efter den finaste vännen är stor.
Jag har kämpat så länge, jag har kämpat mig söndertrasad och ändå så rasar jag allt längre ned. Tillbringat den mesta tiden sovandes, även om jag de två senaste dagarna kunnat ta mig ut i vårluften korta ögonblick.
Jag känner att det inte är någon idé att sitta här och skriva en lista över vad jag gjort och inte gjort, för mina tankar flyger åt olika håll.
Igår kom ambulansen och hämtade min granne igen och jag är rädd för att hon inte kommer att orka länge till. Hon har knappast hunnit hem ifrån förra inläggningen då läkaren som kom hem till henne inte alls ansåg att hon var dålig. Två veckor blev hon kvar! Hennes familj tycks inte bry sig speciellt och det gör grymt ont i mig att veta att hon ligger ensam så mycket. Jag gick in till henne igår, nej det var i förrgår.. hon låg och sov så jag ville inte väcka henne. Senare kom ambulansen.
Igår sov jag till 14:40 och gick sedan ned till mamma för att få mysa med brorsbarnen. Fick ett så fint hjärta som lillkillen gjort av en pärlplatta. Det värmde så gott när de såg mig vara där.
"-Åh, Madde!"
Sedan när jag kom hem cyklade jag ut.. bara för att rensa huvudet. Kände mig lite lättare sedan. Jag gick faktiskt och log för mig själv stundvis då jag hade stunden med småkillarna så nära i hjärtat.
Annars mår jag väldigt dåligt.. det finns inga ord som räcker till för att förklara.
Våren har börjat visa sig och dagarna blir ljusare och ljusare, ändå blir mitt sinne allt tyngre. Allt mörkare.
Stundtals vill jag lägga mig på golvet och skrika ut all ångest!
............................. men jag förblir tyst.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självVarför ska det vara så svårt att älska sig själv.. att älska mig lite grann?
Tillbringar dagarna under en filt och tröttheten tar ständigt över all kontroll. Försöker att sysselsätta mig, men när allting runt omkring börjar att svartna, tappa balansen och raseras känner jag mig besegrad av mig själv. Jag klarar inte av att se mig själv i spegeln. Springer förbi min egen skuggbild och allt jag önskar är att jag vore någon annan, vem som helst bara inte mig själv.
Jag försöker att le och lura om inte mig själv så kanske omgivningen och det är skrämmande hur lätt det är. Samtidigt som jag ingenting hellre vill än att ni verkligen, verkligen ska förstå på riktigt hur långt ned jag är på väg att falla. Hur långt ned jag redan har rasat rakt framför era fötter.
Ni säger att jag är så fin, så fin (samtidigt som jag senare får veta att ni innerst inne inte ville såra mig genom att tala om hur mager jag är.. hur pinnsmala mina ben är och hur rädda ni blir).
Vad ni inte förstår är att jag lättare kan hantera sanningen än att få ord som ska vara "uppmuntrande", men bara får mig att vända på allting fel. Mina röster säger att jag är FET FUL och ÄCKLIG!
Jag kan inte hantera det, jag kan inte och nu har jag fallit djupare och djupare.
Haft flera samtal med mamma och vänner om hur fel jag har. Att de inte ville göra mig ledsen, men vad ingen kan förstå är att det är lättare för mig att förstå, att inse och att kämpa när jag får sanningen än att få en förskönad falskhet. Visst vill ingen höra att man är ful, men i mina öron förvrängs allting och jag vill skära bort allt fett ifrån kroppen. Jag vill försvinna bort ifrån mig själv och många gånger så har sömnen varit räddningen.
Hellre sova än att plågas av mig själv.
Jag har bett mamma näst intill dra mig ut på en promenad när hon kommer, men inte oväntat så sitter jag och somnar återigen. Förstår inte varför jag alltid är så trött. Kämpar verkligen med att hålla mig vaken, men det går inte. Och jag avskyr att lägga upp foton på mig även om det så bara skulle vara en nästipp (allt jag ser är hur tjock jag är)
Kommer det aldrig att vända?
Det har hänt så mycket den senaste tiden och jag har många gånger försökt ta mig tillbaka hit, men tillvaron är ett inre kaos. Sakta kryper jag tillbaka. Sakta.. Igår låg jag med värsta huvudvärken. Tålde inte minsta dagsljus så det blev att blunda under filt och fördragna gardiner.
Jag vill ha liv!
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självLivrädd för det livsnödvändiga
Ångest kring allt som har med INTAG att göra. Ångest kring att äta och det spelar ingen roll om det handlar om grönsaker eller potatis. Jag minns inte senaste gången som jag ens åt potatis och först var jag på väg att skriva upp allting som jag missat under alla dessa åren. Allt som jag varit för rädd för. LIVRÄDD för, men insåg direkt att då skulle jag bli sittandes här i en evighet. Ofta ser jag bloggar med foton på vad de ätit, eller snarare ska äta, för att fotografera en tom tallrik kan även jag göra.
Hur många gånger har jag då inte önskat att jag vågade också. Att rädslan inte vore så fruktansvärt enorm, men jag vet inte hur jag ska klara av att ta mig dit. Jag vet verkligen inte alls!
Halva dagen har snart gått och jag har redan ÅNGEST över de kokta grönsaker som jag inte ens fått i mig. Jag kan inse hur sjukt det är, men ändå är ångesten tusen gånger starkare än mig. HJÄLP! Jag behöver så mycket hjälp till att komma dit där ni är!
Jag blir ledsen, uppriktigt förtvivlad när jag ser hur de omkring mig blir oroliga. Kanske skulle vara bättre för alla om jag inte fanns längre. Ett orosmoment mindre.. men JAG VILL BLI FRI!
Jag längtar efter att våga äta som ni. Om ni kunde ana hur ont det gör inom mig att inse hur långt jag har på vägen dit. Ibland, nej många gånger, önskar jag att någon lyfte upp mig och satte mig på en plats långt bort ifrån där jag är nu. Fast under en filt och knäna under hakan. Ständigt ihopkrupen. Försvarsställning. Trygghet. Tröst.. i en kaotisk tillvaro av LIVRÄDSLA för MATINTAG!
Många timmar i förväg går åt till att oroa mig över OM jag ska få någonting i mig. OM jag ska dricka eller inte och i så fall ständigt tvingar anorexian mig att KOMPENSERA dagar i förväg. Samtidigt som jag ständigt är LIVRÄDD för allting, hela tiden.
Jag vill sitta bredvid er. Våga vara lika starka som ni är, även om det känns tragiskt att ens nämna ordet "våga".
Jag orkar inte mer, jag kan inte dricka eller äta annat än det som är tillåtet. Vill slå sönder mig själv för allt borde vara tillåtet. Ändå kommer jag inte framåt. Jag är dödstrött på att springa. Ändå är det som om jag inte kan styra över min egen kropp som skriker av utmattning.
Behöver bearbeta min ryggsäck. Behöver ha någon att rensa, sortera, kasta bort och få klarhet i tankar och känslor. Någon som jag vet alltid stannar kvar oavsett hur hårt det blåser. Jag behöver TRYGGHET.
Jag är fast i en fälla och allt, allt jag önskar mig är att få bli fri. Allt jag önskar mig.
Jag behöver någon som orkar förflytta mig ifrån denna platsen till en annan. (mat borde vara så naturligt att detta inlägg vore löjligt oviktigt.. men det tar upp så mycket av min tid, tyvärr).
Jag tycker inte.. inte.. inte.. inte om mig själv.
Viktigt att komma ihåg är att jag trots allt kommit en bra bit på vägen! Jag har kämpat mig igenom många år.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringUnder ytan vore jag ingenting utan er
Ledsen, har inte alls orkat med bloggen. Egentligen tycker jag inte att någon ska behöva säga förlåt för att jag inte uppdaterat, ändå gör jag det själv just nu. Ett ögonblick där jag gör allt i min makt för att orka ta mig vidare. Framåt och inte tillbaka. Den senaste tiden har varit ett långsamt kaos, tårar och tysta skrik.
Utmattad trodde jag att jag återigen skulle falla i djup sömn igår, men alla tankar och känslor som fyllt mig under hela dagen kröp fram under skinnet. Klockan tickade närmare halv fyra på morgonen.. drygt två timmar senare tvingades jag upp för att svanskotan gjorde för ont. Stack som knivar emot dynan!
Tillbringat hela dagen i en grå dimma. Känt mig som en zombie och inte fått det minsta gjort som jag tänkt, men måste lära mig att det är okej att "bara vara ibland".
Utan hjälp och stöd hade jag aldrig tagit mig ens hit.
Gråten sitter fast i halsen.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv VänskapNär alla drömmar faller som ett korthus rakt framför mina ögon och balansen att bygga upp dem har tynat bort
Jag vet att tiden emellan då och nu, nu och då har försvunnit i ett svart hål. Jag vet inte hur många gånger jag önskat mig tillbaka till någonting så långt, långt bort härifrån.. att vägen dit varit farligt nära. Jag tänker inte sitta här och neka er sanningen eller försöka lura mig själv, att jag varit så nära att falla rakt emellan era fingrar och ni skulle inte märka det innan det vore försent. Då skulle ni kanske undra vart det lilla gnyendet tog vägen?
Jag erkänner att jag varit nära att ge upp. Att jag inte längre känt att jag haft anledning till att kämpa, när inga resurser längre finns att leva för. Tiden har fallit som ett korthus och jag tillsammans med den och jag vet att jag troligtvis kommer att rasa ännu längre ned både fysiskt och psykiskt, men vad kan jag göra?
Sälja min själ i ett gatuhörn?
Allt jag vill är att få ha mina drömmar kvar. Små som stora så ger de ändå näring åt viljan.. men jag står tom och naken på tårar kvar här. Utblottad bokstavligen.
Det har hänt mycket de senaste dagarna och allt snurrar mest omkring. Ändå har jag tillbringat 99.9% av tiden i djup sömn (inte klokt när jag tänker på det..), men allt för att orka överleva.
Vad jag har gjort under den vakna tiden kanske en liten fråga hörs?
............................................ gråtit förtvivlat.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våga be om hjälp
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våga be om hjälpDet är helt enkelt inte okej.. du mår inte bra.. du är sjuk gumman!
Lagt upp färska spenatblad på en liten tallrik, ett par champinjoner och några tråkiga körsbärstomater.
Försöker att värma dem i micron dem i tron att det ska bli bättre. Delar en clementin och kryper ned i fåtöljen. Täcker mina feta ben med en filt. Ångestens följeslagare.
Ett sms i mobilen ifrån mamma "Jag finns alltid för dig.."
Och här sitter jag med ÅNGEST över grönsaker som inte alls borde vara farliga. Ändå tränger rädslan på.
Kommer jag att bli ännu fetare nu!?
Sometimes you just need someone to tell you you´re not as terrible as you think you are
Dessa orden har troligtvis aldrig tidigare här i bloggen eller någon annanstans heller för den delen, bortsett alla skrik på hjälp länge utan att bli hörd.. men jag känner att det är nu som jag verkligen behöver allt tänkbart stöd.
Om det skulle kunna vara genom kommentarer, mail, brev eller sms. Vad som helst för jag känner att jag tappar fotfästet mer och mer. Medvetet har jag varit tyst i min blogg. Inte hittat någon låga.
Någonstans finns den säkert kvar, även om jag nu har enormt svårt att känna den.
Jag behöver stora förändringar, mycket stöd.. men jag vet inte vart jag ska ta vägen med mig själv för jag orkar verkligen inte alls längre.
Min själ är krossad. Förlåt för att jag inte har någonting roligt att säga, men jag känner mig förlorad för alltid.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälpThe best project you´ll ever work on is you!
Jag ville tro att jag kommit så mycket längre. Att jag hittat en liten ruta mitt ibland alla andra där jag kunde tillåta mig själv att få vara mig, men idag har jag upptäckt hur fel jag haft. Jag är så långt bort, så vilsen att jag inte längre vet hur jag ska hitta tillbaka. Det har behövts många hårda smällar och slag för att jag skulle förstå att detta inte går längre. Anorexian sitter så mycket hårdare än vad jag är stark.
Jag påverkas av saker och ord som jag inte trodde att jag skulle göra.. Jag tycker inte om det alls och det gör mig både ledsen och uppgiven. Vet inte vem som jag ska prata med för mamma blir orolig för precis allting och det driver mig ännu längre ned. Det borde inte vara så, men... så är det.
Jag försöker att sätta på ett leende och säger ingenting om alla tankar och känslor.
Samtidigt vill mitt inre skrika ut SNÄLLLA LYSSNA PÅ MIG UTAN ATT SPRINGA HÄRIFRÅN I TÅRAR!
Jag vet inte vilket ben som jag ska stå på längre. Jag vet inte vilken axel som jag ska luta mitt trötta huvud emot längre. Jag känner mig bara vilsen och trött på denna verkligheten.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självPromise me you´ll always remember that you´re braver than you belive and stronger than you seem, smarter than you think
Dagarna har sakta tagit sig framåt även om det mest känns som bakåt. Jag märker att vikten går nedåt samtidigt som känslor och tankar gör allt för att övertyga mig om helt tvärtom. Det är nu som all den styrkan behövs. Allt det mod som får mig framåt istället för snubblandes bakåt. Jag känner mig tom och ändå så gråter jag över precis allting och ingenting.
Under flera dagar har jag försökt att hitta tillbaka hit, men jag får erkänna mig besegrad av rastlösheten, ångesten och nästan alla dygnets timmar invirad under en filt i favoritfåtöljen. En natt.. en natt på flera månader har jag lyckats ta mig till sängen.
Jag vet att det låter helt idiotiskt och kan förstå om ni tycker att det låter sjukt, men ändå..
ska jag vara ärlig så tror jag att jag sväller upp av att ligga för lågt med huvudet. Så, nu var det sagt och alla kan skratta åt mig!
Vet inte hur jag ska komma förbi detta, även att jag måste ha fönster och balkongdörr öppen om nätterna. Att frysa får mig att känna mig tryggare. Jag får panik om jag inte får frisk luft.
Klarar inte av elementvärme som ger mig huvudvärk. Soldränkta sommardagar älskar jag och mår bra av, men just elementvärme är lika med sprängande huvudvärk.
Och nu börjar detta inlägg bli totalt meningslöst. Alldeles för trött helt enkelt och även den sidan har väl rätt att andas härinne. Igår försvann julen för att inte titta fram än på en lång tid. Har ni snö?
Här kom det några snöflingor, men de dog innan de landade på marken. Hur mycket jag än längtar efter en riktigt varm sommar, så får snön gärna komma nu och inte när våren börjat titta fram.
Inte okej att lura bort våren.
Meningslösa ord ifrån en meningslös tjej.
När nätterna håller mig vaken och dagarna känns mörka
Snart tappat räkningen på dygn av fruktansvärd kramp i magen! Finns ingenting att göra mer än att stå ut. Ingen ide att söka sig till akuten, för de gör ingenting ändå. Läkarna ingenting heller.. försökt redan. Omöjligt att ens dricka när den krampar så och ingen som inte varit med om det kan förstå hur ont det gör. Att inte kunna stå rakt, att inte kunna lägga sig ned och att inte kunna sitta ned utan böjas i FRUKTANSVÄRDA SVÄRD i magen!
Orkar inte längre..
Solen tittade fram lite kort på morgonen, men har gått och gömt sig igen. Längtar så mycket efter sommaren.
Jag har inte så mycket att skriva om egentligen utan ville bara lämna ett litet spår om att jag lever, eller i alla fall andas. Dagarna går åt till att tränga undan alla känslor för att ha krafter kvar till tiden.. fram tills dessa sömnlösa nätter. Då bryts jag itu. Då faller jag isär totalt. Känner sådan hopplöshet att gråten inte går att hindra. Hopplöshet över att det ska vara så väldigt svårt. Så väldigt svårt och jag vill så mycket mer än det här. Så mycket, mycket mer än det här.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetIt´s okey to lose yourself for a little while in books in art.. let yourself get lost
Det är en känsla i brösten som gör för ont. Du säger någonting samtidigt som du förblir tyst. Samtidigt som jag kan känna att det saknas någonting, är jag full utav känslor i ett virr varr.
Jag försöker att inte visa. Försöker att hålla det inom mig för att inte oroa dig, men det värker in bröstet och jag vet att jag går sönder lite mer för varje sekund. Längtar efter så mycket mer än det här.
Längtar långt bort till någon som vet, någon som förstår att tystnad kan skava sönder ibland.
En natt utan sömn. En natt utan vila och jag är på väg ut.
Måste komma bort ifrån ångesten. Jag vet bara inte åt vilket håll jag ska gå..Tjockkänslor. Vill springa bort ifrån mig själv. Varför måste det vara så svårt att äta? Varför?!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självSometimes you just need a break in a beautiful place alone to figure everything out
Tittar på stjärnan som hänger i fönstret. Tiden kryper sakta framåt.
Tankarna är alldeles för många och jag vet inte hur jag ska komma vidare. Jag vet inte hur många gånger som jag brustit ut i förtvivlad gråt. Känt hopplösheten äta upp mig inifrån och ut. Nu ska jag passa på att försöka svara på en längre kommentar som jag fick för en tid sedan. Oftast svarar jag direkt i kommentarsfältet eller i en annan blogg, men nu behövde jag tid för att kunna samla ihop tankarna en aning. Så förlåt för att det tagit lite tid. Minnet är inte alls långt, minst sagt.
(Margareta)
"..men om du blir inlagd ser dom ju till att få upp din vikt till ätstörningsnivå (alltså inte längre anorexia) och SEDAN får du samtals-psykologhjälp? Fick du inte samtalshjälp efter att du varit inlagd tidigare eller var du inte inlagd tillräckligt länge för att komma upp i målvikt? Eller fick du samtalshjälp som inte var fungerande? Det går absolut att bli frisk, men du måste ju faktiskt nånstans inom dig VILJA bli frisk och vara beredd att underkasta dig och acceptera att du kommer att behöva gå igenom ångestladdade utmaningar för att bli frisk. Det är ALDRIG för sent att bli frisk!!! Men med tanke på att du mår så dåligt redan nu - trots att du sitter i din trygga anorektiska självhatarbubbla - så tycker jag absolut att du borde lägga in dig i "sängläge och rullstol" och kräva av dig själv att gå igenom skärselden för att bli frisk. Förresten, bilden på dig.. jag ser ett mycket vackert ansikte med oerhört fina drag som jag faktiskt är avundsjuk på. Dock för mager vid kinderna. men det vet du ju redan, eller hur? Kramar i massor."
Oj, detta är jättesvårt att svara på. Dels så har jag svårt att sära på alla år hit och dit, men jag ska försöka svara så gott jag kan. För det första så vill jag säga tack, även om jag inte alls tycker jag är särskilt fin, så blir jag glad över att du tycker jag är vacker! Nej, jag tycker inte att jag är för mager. Snarare tvärtom, även om det något kort ögonblick kan komma en rädd aning om att jag är alldeles för smal.. men så känns det långt ifrån just nu.
Jag har bestämt att börja försöka lägga upp lite foton, då och då dels för att lära mig se mig själv. har jättesvårt för det! Sedan kanske jag kan titta tillbaka en dag.
Kanske ska lägga upp någon gammal bild för att visa att jag varit enormt mager, men vill inte trigga någon. Så jag vet inte.
Jag förstår inte hur du tänker när du nämner "ätstörningsnivå - utan anorexia"? Som om man inte skulle vara anorektisk på ätstörningsnivå? Jag har legat inne på olika ställen i olika perioder både på intensiven, psyk, medicin och ätstörningskliniker. Det har varit väldigt olika hur behandlingen har fungerat. Den första tiden på psyk så var jag en "försökskanin" då de inte visste hur de skulle göra och jag har massor av minnen och upplevelser därifrån. De visste till exempel om att jag motionerade på rummet och hela nätterna sprang jag runt. Förstår inte varför de inte ens försökte få mig att sluta? Skulle kunna berätta hur mycket som helst.. Allt jag ville var att de skulle hjälpa mig för jag klarade inte av det själv.
Anorexian satt så hårt i mig och jag låg inne under mer än ett år. Hade en psykolog någon gång i veckan och har haft då jag legat inne på ätstörningsklinikerna med. Det har fungerat varierat, men det är så att under dessa åren så var jag hela tiden fortfarande utsatt för incest och sexuella övergrepp. Så det gjorde att jag inte klarade av att ta mig ur anorexian utan snarare så gick jag ned väldigt mycket i vikt. Trots att jag låg i "sängläge" och inte ens fick stå upp. Kroppen tog så mycket stryk av all ångest och oro.
När jag sedan gjorde polisanmälan rasade jag igen.
Gick på BUP regelbundet, samtidigt och det var bra. De lovade att jag skulle få fortsätta, men det avslutades utan att jag fick veta varför. Kände mig väldigt sviken och krossad.
Jag gick delvis i gruppterapi, vilket inte gav så mycket när ingen tog upp vad jag tror vi hade behövt. Tänkt mycket på det att om jag vore där nu så skulle jag tagit tag i det på ett helt annat sätt. Sedan hade jag enskild terapi och bildterapi. Åren som jag låg på anorexikliniker gjorde att jag växte som person och på andra tvärtom.
Kanske får återkoma till de perioderna om någon vill?
Svaret blir väldigt långt nu känner jag.
Vad jag vill säga är att viss terapi fungerade och andra inte alls, men jag var fortfarande utsatt sexuellt. Först när jag flyttade tillbaka där jag bor nu för några år sedan så blev jag fri fysiskt, men jag mår väldigt dåligt. jag går inte och tänker på det hela tiden, men det finns inom mig och dyker upp när jag minst anar.
Det finns mycket som jag behöver bearbeta och att få prata av mig. Få dela bördan med helt enkelt.
Jag vill ingenting hellre än att bli frisk! Trots allt så har jag varit fruktansvärt mager, det kan jag se nu. Då kunde jag det absolut INTE! Jag blir ofta ledsen när jag tänker på det nu, hur mycket jag förstörde för mig själv.
jag har aldrig bantat utan slutade äta en jul och vikten rasade, sedan var jag redan fast. Har fortfarande förträngt exakt vad som hände den julen.
Sedan är det svårare att bli frisk ifrån anorexia ju längre man varit sjuk och hur gravt underviktig man varit och är. Som det var då hade jag inte kraften att ta mig ur den, inte så länge som jag var utsatt. jag trodde att om jag bara gick ned tillräckligt i vikt så skulle jag "få vara ifred". jag hade fel.
"trygga anorektiska självhatarbubbla" får det att låta som om jag sitter och tycker synd om mig hela dagarna. jag skulle gärna skriva om roliga saker som händer om dagarna, men jag sitter nästan alltid ensam.
Jag och mamma har pratat fram och tillbaka om att lägga in mig eller inte.
Hon tror inte heller på att det är det bästa. Så jag vet inte, det är svårt. känner mig helt enkelt förtvivlad. Jag har skrikit och bett om att få någon att prata med under en lång, lång tid. De säger att jag väger alldeles för lite.
Som det är nu så håller de inte ens reda på vilka mediciner jag får och än mindre hur jag mår. De ringde i våras och var jätteoroliga och skulle ringa tillbaka, men det blev tyst.
Oj, nu hoppas jag att du fått svar på någonting annars får du höra av dig igen....
Kram!
Nu blev det en väldigt långt svar och mina tankar for iväg. Som sagt om nu någon orkade läsa igenom och har andra funderingar, tankar och frågor så ska jag svara så gott jag kan. Kanske någon önskan om något jag ska skriva om eller vad som helst..?
