Jag vill skrynkla ihop hela världskartan för att jag saknar dig så mycket


När det känns så tomt inuti att jag tror vem som helst kan se rakt igenom mig, samtidigt som om hela hjärtat skulle kunna sprängas precis när som helst. Det är så mycket som jag saknar dig.
Så grymt trött efter en natt som fyllts av tankar jag inte vill kännas vid. Tankar som jag trodde att jag lyckats radera bort i min febertrötta kropp.. men nej, så kommer en granne och lyckas förstöra allting!
Varken lust eller energi att gå in mer på det just nu och inte är hon värd mer tid och energi heller.
Det handlar om att lära mig att jag är värd mer än så.
 
Solen skiner bakom mina persienner och jag hoppas att jag ska kunna ta mig ut lite idag. Om mina ögon tål lite dagsljus vill säga. Halva stan är säkert nere på marknaden idag. Inte jag.
Ibland kan jag sakna att spatsera emellan alla marknadsstånd, men helt ärligt så brukar det vara så mycket folk att det mer eller mindre handlar om att tryckas fram och tillbaka. Att stå på exakt samma plats efter en timme eller två, för att det är så trångt. Vårsol och marknad betyder mycket utrymme med en kamera runt sjön!
Jag vill, jag vill..
Dags att försöka vakna och skaka av mig grannens dammiga tankar. Kanske spela lite HÖG musik och DANSA med spetsigaste klackarna (tanken lockar verkligen, men så lågt ska jag inte sjunka).
Klockan är bara barnet och jag är så trött. Stackars mamma tittade förbi igår och det fanns inga möjligheter för mig att hålla mig vaken. Nya försök idag.



Mia

Hej Hjärtat!
Jag önskar att jag kunde göra något för dig <3 Men jag tror att vi först måste våga ta hand om oss själva och sen andra, man kan ju prata och bolla tankar men när någon (inte du) tycker sig veta exakt hur jag mår och klarar och inte klarar så blir det svårt. Du och jag bägge bär bagaget med Övergreppen samtidigt vilket jag anser gör det svårare att bli friare i anorexin. Jag vill bara att du ska veta att jag finns här, och tycker mycket om dig <3
Kramar Mia

Svar: Hej fina <3Jag vet inte vad jag ska säga egentligen för allt jag känner är hoplöshet och FÖRTVIVLAN, mina grannar har gjort att jag sjunkit längre ned än vad jag varit på länge psykiskt och det tar på kroppen. Det räcker med att hosta sönder hela nätterna samtidigt som jag gör allt för att försöka tränga undan gråten hela dagarna och nätterna. Att sedan inte ens få hjälp att bearbeta alla övergrepp som pågick över 20 år. Är jag ingenting värd? Varför ska jag inte kunna få den hjälpen "bara för att vikten är farligt låg!?" ..vilket jag själv verkligen inte tycker.
Hur ska jag ens hitta orken att ta hand om mig själv, när jag nu är på botten och skrapar? ................................ mår så fruktansvärt dåligt nu och jag vill bort härifrån.
Orkar inte bo kvar bland människor som får mig att må tusen gånger sämre på alla sätt.
tack gulle dig jag tycker om dig också <3
Kramar om dig!
Lilla hjärtat

2014-03-30, 09:25:54     



NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR