Jag kommer tillbaka tillsammans med hösten
Ute kan jag andas in höstens krispiga luft, sparka lekfullt kring löven som börjat lägga sig som ett täcke på marken. Kasta upp torra löv i solen, visst finns det inte mycket som kan roa mig så lätt. Nu har det gått en tid sedan jag senast bloggade. Ledsen för det, jag har fått många mail och på andra håll hört oron över hur jag mår.
Det var inte alls meningen att uppehållet skulle bli så långt och det beror på olika saker, en del vill jag inte ta upp här.. inte öppet. Det gör alldeles för ont fortfarande, men sedan har jag även flyttat nu. Förra veckan skulle jag skrivit mycket mer, men magen krampade konstant och att sedan börja varje dag med en rygg som fick mig att vilja dö av värk, det var verkligen inte roligt alls! Visst får jag ont i ryggen när jag går mycket, eller behöver inte gå långt alls, men att vakna varenda natt med att vrida och vända på mig av plågor för att sedan inte veta hur eller OM jag skulle kunna ta mig upp..! Första dagen nu som jag inte känner av någon värk alls. Mesta tiden har jag sedan sovit bort, timme efter timme varje dag. Totalt omöjligt att hålla mig vaken. Någon gång bara tänkt blunda i ett par minuter för att sedan vakna av att det varit mörkt ute och dagen blivit sen kväll.
Sitter nu i min nya lägenhet och tvillingen min var här igår och hjälpte till att sätta upp ett par tunga speglar och lite annat. Så många pluggväggar. Någon tavla har jag målat ny och håller även på med en större. Hjärnan är överfylld av andra idéer som ska målas fram, sedan håller jag även på med ett olika beställningar (men det avslöjar jag inte mer om här.. ) Jag har nytt golv i hall, kök, vardagsrum och sovrum. Laminat istället för tråkigt plastgolv så det känns så skönt. En tvåa med öppen planlösning och att jag som aldrig trodde att jag skulle kunna sätta min fot här igen, nu bor här. Här där min fina granne bodde tidigare, hon som nyligen gick bort. Fina, rara Annalisa som jag saknar så. Att jag nu bor här och helt ärligt trivs jättebra!
Aldrig trodde jag att det skulle kännas så bra. Ibland kan jag komma på mig själv med att le för mig själv och all den energin som togs ifrån elaka grannar på andra sidan gården, är som bortblåsta!
Visst bor jag i samma hus så min adress är densamma, men allting känns ändå så totalt annorlunda och betydligt ljusare med fönster åt tre håll. (kanske får tacka de grannarna som enbart var elaka för utan dom skulle jag aldrig flyttat hit).
Flytten, med allt var det inneburit av packning och rensning, den har tagit på krafterna. Dragit en resväska med hjul fram och tillbaka. Fördelen med att flytta på samma våning, mamma har släpat på möbler och liknande med en filt under. Oj, så vi har slitit, men efter tre dygn så var nästan allt på plats och redan sista helgen i september så låg jag min allra första natt här. Mitt internet har strulat så det var mindre roligt, men då fick jag mer tid att måla. Så inte var jag mindre glad över det! Tycker många gånger att det runt omkring mig finns de som är alldeles för upptagna med sina telefoner och datorer. Stäng av allting och känn efter hur det är att göra andra saker istället, ingen dör av att vara "bortkopplad".
Sedan har jag fått mysa lite med mina brorspojkar då och då. De brukar komma till mig på torsdagskvällar, tråkigt nog blev det inte så i förra veckan. Jag var så förstvivlat ledsen och krossad då att jag inte orkade, hoppas på torsdag istället. Imorgon kommer lillkillen hit tillsammans med mamma då han ska sova hos farmor tisdag-onsdag. Även den lille killen hjälpte till med flytten, hämtade en sak i taget och kände sig så stor och duktig. Fasters hjärtebus.
Nu är det en vecka tills jag fyller år och jag vet ingenting om hur eller när vi ska fira den. Tvillingen är troligtvis borta under helgen... plötsligt snurrar tankarna till alla våra födelsedagar. Skönt att dela den med någon för jag tycker inte alls om att vara i centrum. Det har alltid varit "tvillingarnas födelsedag", Tias & min.
Det var lite kort ifrån mig. Ett livstecken. Maten går inte så jättebra, men jag kämpar på så gott jag kan. Oron omkring mig finns där. Jag känner den, ser den och hör den.
Jag kan inte säga att jag mår bra, men jag trivs enormt bra i min nya lägenhet. Även om inte kroppen är starkare så känner jag mig starkare till sinnet. Sedan att min "elaka granne" fortfarande kommer med sina anklagelser är rent löjligt. Är det någonting ni vill veta, någonting som jag ska skriva om eller kanske en frågestund framöver så hojta till. Hoppas att ni kan njuta av hösten, för visst får alla färger även hjärtat att le.
Om jag vaknar modig
Jag får en impuls
och vaknar
MODIG
men när
minnet bleknar
och drömmarnas illusion
smälter bort i morgonljuset
hånas jag av
den mäktiga ironin
Jag borde veta bättre
efter alla år
som jag låtit mig trampas på
..men ändå
lyckas jag stundom
hålla kvar några korn
av hopp
som skaver i mig
och blir till
pärlor
av blod och tårar
Mitt hjärta hänger i en burk
Mitt liv finns på burk
det går att köpa i närmaste butik
mitt emellan raden av framtidsdrömmar och ensamhet
om du går förbi någon gång
så kan du väl stanna till bara ett
litet ögonblick
titta in och köpa en burk
mitt emellan framtidsdrömmar och ensamhet
hänger en burk med mitt liv
och det är bara jag som inte har råd
Mitt hjärta hänger i en bur
högt över min säng
precis bredvid lampans gnistrande kristaller
ställer du dig på en stol
så kan du säkert haka av den ifrån kroken
om du hälsar på någon gång vill säga
Mitt hjärta hänger i en bur
högt över min säng
och det är bara jag som inte når upp
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Dikt Livet När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Dikt Livet När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vilsen i mig självJohn Blund kastar grus i mina ögon och ler
Titta på mig där jag står bakom trädet till höger om din skugga. Kan du inte se att jag vinkar och ler lite försiktigt emot dig, bara för att du kanske ska lägga märke till att jag finns? Kanske jag inte passar in i någon annans värld, kanske jag inte passar in någonstans.
Snälla stå still ett litet ögonblick innan du gungar iväg så mycket högre än vad jag har lärt mig än. Stå still ett litet, litet ögonblick och känn efter om jag kan få ha en plats i din verklighet, bortom min egen.
Jag vet att jag inte är lika stark, men ensam är inte stark. I alla fall inte jag och det är precis såhär jag ser ut om du slutar dina ögon för ett kort ögonblick och tänker efter om jag passar in hos dig eller om jag ska stanna kvar utanför.
Jag känner mig ensam och jag vet att jag har sagt det tidigare, men känslor försvinner inte lika lätt som ett sönderrivet papper i septembervinden.. hur tunga de än känns. Jag vet inte om jag ska hoppa av eller stanna kvar längre. Jag vet vad jag vill, men jag klarar mig inte på egen hand för jag behöver hjälpen bredvid mig.
Säg någonting, vad som helst!
..bara du bryter tystaden som befinner sig omkring mig, inuti och utanpå. Säg någonting som en liten bekräftelse på att jag finns lika mycket som någon annan. Märker du inte att det enda jag vill är att få prata en stund med dig?
Syns det inte att jag behöver någon här, bredvid. Inte bakom eller långt framför. Utan bredvid mig!
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälp
Bilder Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälpTappar alla papper med handskrivna känslor i handleden
När sömnen hade uteblivit i tre dygn så fick det bli lite nattpyssel och skriverier. Tyst som en mus, men nog finns det dem som tror sig höra precis allting. Jag har kämpat och slagits med mina tankar, känslor och ångestskrik över allting. Gråtit och förstört papper för att sedan börja om med både papper och tårar. När jag får sådär väldigt lite, eller obefintlig sömn så blir allting ännu svårare att hantera. Gissa vem som var nära att kasta hela datorn i väggen då den har börjat att krångla så jag får traggla med vartenda ord om och om igen.
Då räcker det med att en penna trillar i golvet för att jag ska bryta ihop.
Det har varit två långa ensamma dagar. Aldrig.. eller två med plågsamt ensamma dagar. Saknat någon så oerhört mycket och jag har velat ge upp om och om igen, men jag sitter här. Kanske inte så stark som jag önskar eller borde, men jag sitter här. Trots allt. Imorgon ska sovrummets väggar vara klara, väntar på golvet och sedan resten. Det kommer att ta sin tid, men bättre det än att bo kvar över två trakasserande tanter. För oavsett vad en del kanske tror så är det mig de vill ha bort. Det är andras ord lika mycket som mina. Andras insyn i verkligheten lika mycket som den jag fått ta emot själv.
Tog mig ut en liten kort runda idag och satte mig sedan för att vila när jag kröp ihop i soffan och somnade med jackan på. Brukar vänta med att ta av mig jackan för att samla ihop lite värma så gott det går. Jag har gjort allt vad jag kunnat för att klara mig igenom denna dagen och nu när dagen är slut om två minuter *pip* så vet jag inte om jag är en segrare eller slumpvis överlevare. Mamma tittade in tidigt på morgonen, lite kort så jag fick se hennes ansikte.. Tomheten blev ännu större återigen.
Jag har mig själv att slåss med. Jag har mig själv och alla tankar, känslor och jag är fast. Det jag vill just nu är att dra fram tiden så jag kan flytta, allra helst långt härifrån, men det går inte så tvärs över gården känns som en nystart. Att jag, som tidigare inte ens klarat av att se dessa fönster stå tomma efter min granne, nu ta steget dit in och göra det till mitt. Skrämmer mig inte på samma sätt, men saknar henne så mycket!
Nu ska jag på något sätt ta mig framåt och inte ännu längre bakåt. Kriga ensam emot anorexian. Jag vet ärligt talat inte hur, men jag ska kämpa. Önskar mig ett trollspö i natt.. Hokus pokus så försvann allting som river sönder mig på ett ögonblick. Om det vore en tusendels så enkelt och självklart vill jag må bra! Ingen normal människa vill ha det såhär och jag har aldrig valt det. Skulle aldrig välja det. Aldrig! Det började redan som liten flicka och sedan var jag fast innan jag själv hann reagera. Historien är lång. Fick veta någonting idag som jag ännu inte vet hur jag ska reagera eller ta mig vidare med. Återstå att se och ingenting som jag klarar av att göra någonting åt ensam och kan inte be om hjälp till att reda ut det nu heller. Denna väntan och att inte veta vad som är det rätta eller om det gör mer skada, men jag är rädd för gamla spöken att rivas upp återigen.
Gjorde ett nytt hjärta tidigt i natt, blev inte alls nöjd. Tänkte faktiskt slänga det, men vet att mamma velat ha någonting liknande tidigare. Frågade om hon ville då hon kom på morgonen, tvekade igen. Sa att jag kunde göra ett nytt, påpekade alla fula fel. Hon blev glad så jag vet inte var det hänger nu när hon sover längre bort i denna staden. Alla tankar och känslor tränger på lite för mycket nu.. Tiden går och jag står förvillad och ser på när alla andra springer förbi.
Etiketter:
Anorexi Bilder Känslor Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Bilder Känslor Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringFör jag vill ge dig livet under dina ögonlock
Kan man älska någon för mycket
så att man vill andas åt någon annan
att man vill krossa någon annans verklighet
bara för att få henne att se stjärnor igen
för jag vill ge dig livet under dina ögonlock
Kan man älska någon för mycket
så att man förlorar sig själv
i en dimma av sårbara konturer
för att få någon att vilja hata mörkret
för skratten har aldrig varit så falska som nu
Kan man älska någon för mycket
att det blir till en våg av smärta
där man flyter utan flytväst
och kanske har du aldrig lärt dig simma
vi håller varandra över ytan vännen
Kan man älska någon för mycket
att tårarna blir till trygghet
för nätterna som flyr ljuset in i evigheten
för saknaden går itu precis som vi
men utan dig vore jag inte hel
Kan man älska någon för mycket
att man gör allt för någon annan
även om man raderar sig själv?
Jag ber ingen tycka synd om mig utan det är bara.. mina känslor i en verklighet
Känn ingen sorg över mig för det har jag aldrig bett om. Detta är mina känslor och min verklighet.
Jag har ALDRIG bett någon tycka synd om mig. ALDRIG! Så nu ska jag lite kortfattat berätta en liten del av vad en del av mina grannar gör och har gjort.. sedan om jag är ynklig, svag eller vad som helst så tar jag det som en smäll i ansiktet för detta är INTE OKEJ! Det är mina känslor och efter allt som jag varit med om sedan jag var drygt fyra år fram tills för lite mer än fyra år tillbaka.. är det då konstigt att jag reagerar som jag gör. Om svaret är nej, då kanske jag skulle ta de där tabletterna ändå? Under mina första år här var det så "gulli-gull" allting och jag var "så rar som hjälpte till med både det ena och andra".. sedan jag minns inte direkt när, men nu under detta året så har en viss granne JAGAT MIG och TRAKASSERAT MIG om precis allting.
Jag har fått anklagelser om att gått in till en granne bredvid mig och tagit hennes glasögon, för att jag kallar henne "häxan" gått ned till ett café i huset och högt berättat om vad jag ska ha gjort! Personalen blev arga för dels kan man inte, får man inte anklaga vem som helst utan bevis. Sedan så hittade grannen sina glasögon hemma.. såklart.
Personalen sa då detta högt till cafégästerna att hon absolut inte får hålla på såhär. Detta fick jag veta idag, att häxan gått ned och sagt allt detta. Gästerna höll med och hur den som påstod det hela reagerade vet jag inte.
Häxan påstår att jag möblerar om på nätterna "hallå, jag orkar inte flytta runt några möbler!" det jag gör nästan dygnet runt är att sitta ihopkrupen i min fåtölj med knäna under hakan och ja, jag sover även så..
¨Häxan påstår att jag spolar ned min kanins halm och bajs i toalettstolen, vilket jag inte gör utan slänger i små påsar i soprummet. Dessutom använder jag inte halm utan strö. Hon har tydligen kommit med en påse med strö och visat "Titta här vad Madeleine spolar ned i toaletten!" Sedan hur hon har fått tag i detta skulle jag vilja veta eftersom det är inlåst i mitt förråd! Kaninen äter hö så det spolar jag självklart inte heller ned, men även detta pratar hon om med både cafégäster och andra utanför huset.
Fått veta det på flera olika håll.
Hon lägger lappar i mitt postfack som dessa här nedanför..
För häxan anklagar mig för att klampa runt och föra en massa oväsen, sedan att alla andra ständigt påpekar att de knappats hör mig komma under dagtid är då väldigt konstigt. Kan hon höra mig vända på filten kanske? Att jag hör grannen under möblera om och stampa högt i golvet mycket senare än vad jag ens vågat röra på mig, det är ju mitt fel. För självklart är allt mitt fel. Grannen under mig är "vän" med häxan, men för feg för att ta minsta lilla konfrontation. Vad som än händer eller ändras i huset så är det mitt fel. Enligt häxan!
Om hon är ute efter just mig undrar nu någon kanske..?
JA, alla de som jag talat med i cafét och i styrelsen säger samma sak. Idag talade jag med en och hon berättade att hon varje kväll tänker på mig och är uppriktigt orolig över att jag mår så dåligt. Över att det har blivit så dålig stämning i hela huset just på grund av häxan, men enligt häxan så är ALLT... ALLT MITT FEL!
Det spelar ingen roll längre vad det handlar om utan hon ska tydligen ha bort mig död eller levande och ärligt talat så känns det senare mest troligt. Om jag inbillar mig detta? NEJ!
Vem som helst kan fråga de jag pratat med, de inser samma sak. Hon är helt klart ute efter mig och varför det har jag ingen aning om för jag har aldrig gjort henne någonting. Snarare hjälpt henne med olika saker tidigare.
Nu blir det aldrig några formklippta buskar eller planteringar av blomlökar här längre, allt är vildvuxet och vanskött, men jag orkar inte bry mig hur tråkigt det än är att se detta. Min kropp skulle ändå inte orka.
Det finns otaliga saker, men detta är det allra senaste och jag blir riktigt upprörd och ledsen över att försöka skriva ned detta. Om jag ska skaka av mig och inte bry mig, inte ta åt mig? När mamma nästan inte vågade lämna mig ensam igår senast för att jag talade om att jag inte orkade leva längre. När mamma så sent som igår sa till mig att HON INTE ORKAR LEVA LÄNGRE, på grund av denna HÄXJAKT och FALSKA ANKLAGELSER!
Så vad i detta.... lilla ... skulle vara "okej"? Okej?
Vad jag tjänar på att polisanmäla?
Kanske ska vänta tills jag ligger med en överdos istället så är allt löst av sig själv, för häxan kommer inte att ge sig. Detta är ingenting som jag är den enda som känner och har förstått. Fick det bekräftat senast idag av andra.
Så om nu någon har några bra alternativ kom med dom då..... jag väntar.... men inte hur länge som helst.
Vad deras syfte är att trakassera, för att bråka är för mig ett alldeles för litet ord. Ingen aning, mer än att hon vill ha bort mig av någon anledning. Självklart vill jag inte starta en polisanmälan igen, för så roligt är det inte, men är det okej att hon ska knäcka både mig och mamma fullständigt? Att vi båda ska ligga sömnlösa och gråta över rent elaka förtal? Jag kan inte svara på vad de skulle kunna tjäna på vad häxan och hennes "vän" vinner på detta och "byta mål"? Vad menar du med det? Ska jag be dem hoppa på någon annan, det kommer aldrig att ske, varken för att jag inte vill det och för att alla andra är väl insedda i att det är MIG de är ute efter oavsett vad det handlar om. Nej, jag kan inte strunta i det, hur ska jag kunna strunta i det? Jag har länge gjort ALLT för att undvika synen av någon utav båda två, för det är främst två.. osäker på om det är flera dolda. Undviker att gå och hämta min post om jag hör att de är i närheten. Undviker att gå ut och slänga sopor om jag hör eller får syn på någon.. oftast får mamma ta den BAKVÄGEN och med sig hem, för inte ens hon orkar se eller möta dom.
SKULLE DETTA VARA OKEJ?
Vägra vara ett offer.. jag väljer att vägra vara ett offer genom att säga NU RÄCKER DET SLUTAR INTE DETTA SÅ BLIR DET EN POLISANMÄLAN AV DET! Att ta en dag i taget.. jag kämpar varje sekund för att inte sluta orka leva längre och det känns inte ett dugg dagen efter. Det finns hela tiden med både mig och mamma. Om jag stannar kvar i vanmakt och sorg. Över alla sexuella övergrepp, om det är det du tänker på så gör jag allt för att inte tänka på det. Sedan har jag härom dagen tagit ett stort steg inom det området som jag inte tänker ta upp i bloggen, för ingen i familjen vet om det än. Själv har jag nu bett om hjälp att få veta mer om när, själv. Så jag väntar på det samtalet ifrån polisen, rädd för svaret, rädd för verkligheten som jag förträngt.
Dålig ekonomi, ja. Nu ska jag flytta till min fina grannes lägenhet, hon som nyligen gick bort. Hoppas jag kan flytta 1 oktober, så snart de lagt parkettgolovet och målat sovrummet lägger jag mig säkert på golvet! Det kommer att bli bra dyrare och jag kommer att få leva på luft, men nej jag har inte bönat och bett om pengar. om jag kommer att gå ned i vikt ytterligare, ja troligtvis, men jag kan inte bo kvar här som det är nu.
Jag är sjukpensionär om nu ingen visste det. Fått frågan hur jag ska leva annorlunda. Jag springer inte runt på stan och handlar kläder eller annat. Faktum är att jag nästan aldrig gått på stan under de fyra åren som jag bott här, så hur menar du då? Hitta en partner.. vet inte om jag ska skratta eller gråta över de orden ärligt talat.
kan inte ens kommentera den........
Så nu har jag med mycket energi och upprördhet besvarat en enda kommentar, nu väntar jag på din lilla enkla lösning på hur jag ska ha råd att leva och hur jag ska orka överleva med dessa trakasserier, för att kalla det bråk är så fel, så fel. Jag vill också se en förbättring, men hur ska det kunna ske?
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetJag försöker kriga och stå upp för mina drömmar, men om jag faller är allt ni ser min skugga.. övergiven
Behöver någon som kan hjälpa mig att stå rakt, inte vingla, inte falla. Jag behöver någon som finns när alla andra går. Jag kämpar och kämpar, men det känns som om min kamp aldrig räcker till.
Gråten har mest trängts undan större delen utav dagen och jag vet inte om jag hör hemma någonstans, eller hos någon. Vet inte vem jag ska vända mig till när omvärlden rasar omkring mig och jag har en stark känsla av att om jag faller så skulle allt ni kan ana efter mig.. är en liten skugga. Nedtrampad av förbigående, för vem hör någon som inte längre vågar skrika på hjälp?
Skulle det märkas om jag inte fanns?
Jag känner mig fruktansvärt ensam och bortglömd. Gömd i sanden och aldrig hittad igen. Skulle vilja skrika högt.. SNÄLLA TA MIG HÄRIFRÅN! Om jag bara kunde, om jag bara kunde.. och vågade. Jag ser mamma trasas sönder rakt framför mina ögon och hennes oro både i blicken och på rösten när hon frågar om jag inte förstår att vikten rasar nedåt (men mamma, allt jag känner är sorg över att jag förstörde allting.. min spegelbild visar någonting helt annat och jag vet inte längre om jag hör ihop med denna världen).
Varit på försäkringskassan idag, hoppades på lite bostadsbidrag då det är tänkt att jag ska flytta den 1 oktober. Två små hundra tycks det bli, så med en hyra på 600kr mer kommer det bli enormt tufft en lång tid framöver, med flytt av allting. Slåss redan i motvind och jag känner mig allt mer vilsen och tom. En kropp som gör allt för att slå ned mig. Kanske ingen tycker att min kamp är "bra nog", men jag kämpar så gott jag kan.
Det här är jag och jag gör vad jag kan för att orka med livet.
..men vilket är bäst?
Jag behöver stöd, men kan samtidigt inte kräva att någon ska lägga en minut på mig när livet kretsar runt omkring.. utom just här. Detta är mina känslor.. behövde få ur mig lite, lite grann av allt som gömmer sig under ytan.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälpMina ord till dig känns tomma
Mina ord är för fattiga
för rädda och för trevande
för att fånga dina ögon
få dig lysande och levande
Glittra som ingen annans
Mina ord är för enkla
för svarta och för tomma
för att fånga ditt hår
få dig att froda och blomma
Mina ord är för tråkiga
för svaga och för bleka
för att fånga din mun
få dig att skratta och leka
Så som bara du kan.
Mina ord är för fattiga
för att beskriva dig
på ett vackert sätt
..för enkla och tråkiga
precis som mig
..för att tala om att jag finns, men ändå inte..
Känslorna är långt ifrån där de borde.. utspridda över golvet i ett försök att få någon liten ordning. Misslyckas om och om igen. Orkar inte svara på några kommentarer just nu, hoppas att ni kan förstå. Jag har noll kraft. Ska försöka förklara hur det är så gott jag kan.
Blev igår erbjuden min fina grannes lägenhet, något större, vilket inte spelar någon roll egentligen. Styrelsen ställde mig överst i kön trots att jag vet att någon annan i huset velat ha den länge. Tänkte att nu får jag väl smäll även för detta, men hon i styrelsen har sagt att det får hon ta. Trots allt så är det deras beslut eftersom det nu är som det är i detta "råtthålet".. förlåt grannarnas jakt efter mig.
Orkar inte skriva mer om det just nu..
Jag har inte bestämt mig, beror mycket på hur mycket de renoverar olika saker, vilka jag känner att jag inte har någon möjlighet att få ordning på själv. Har inte ens råd att köpa mat (bara ett faktum..) så det får gå som det går. Tårarna är nära ständigt, och jag ORKAR INTE LÄNGRE! Om det nu kommer kommentarer om att soc. ska ställa upp så är det så att "familjen" ska ställa upp.. men hallå vilken familj?
Ärligt talat så känns det som om jag lika gärna kan ge upp totalt och fullständigt, allt detta med grannarna och att inte ha råd att leva knäcker mig!. ORKAR INTRE!
..men jag kämpar så gott jag kan ändå, så än har jag inte gett upp.
Ska titta på lägenheten på tisdag igen tillsammans med mamma. Fick veta detta först igår, lite i senaste laget..
Vill ha någon att bolla tankar med och även få veta lite mer om när jag kan flytta. Har jag tur så kanske någon står och väntar på att få flytta in där jag bor nu. Sedan vad kostar det att flytta telefon, bredband?
När kommer jag att ha råd att "leva"? Ska jag satsa på denna lägenhet som ändå gav mig en känsla av lugn (slapp grannarna som plågar mig till förintelse.. med små ord) ?
Ska höra vad jag kan få i bostadsbidrag, annars går det inte, även hur fort de kan få ordning på det. Inga möjligheter att lägga ut med 800 kr i månaden i förväg!
Ska jag sälja min själ för att få råd eller ska jag helt enkelt ge upp allting och tassa på tå resten av livet?
Ledsen över ett väldigt deppigt inlägg, men jag mår inte ett dugg bra.... inte alls.
Mamma var uppe väldigt kort på morgonen, för att sedan gå ned till marknaden på stan med en väninna. Innan hon gick frågade hon om det var okej och mitt svar var...
"nej, det känns inte alls okej!"
Ska det vara såhär svårt att orka med livet, vad gör då jag här?
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självFörlåt för att jag förstörde din röda tröja
Om du bara kommit hem igen
efter den där dagen då du
stängde dörren och cyklade iväg
på din silverfärgade cykel med solen
över ditt fräkniga ansikte
och sa
"ibland är du så barnslig!"
Då skulle jag ha visat dig
de där självlysande stjärnorna
som jag klistrade fast i taket
på ditt rum för att få dig
att sluta drömma
om ett mörker
som lurar
Och då skulle du inte längre
vara arg på mig för att jag
förstört din tröja och då skulle
vi ha byggt en koja
under ditt skrivbord
och där hade vi
viskat hemliga ord
till varandra
Och om jag bara hade vetat
att det var sista gången som jag
såg dig på din silverfärgade cykel
med solen över ditt
fräkniga ansikte
Skulle jag ha sagt..
"förlåt för att jag förstörde din röda tröja"
..och allt det andra som
jag aldrig fick sagt
Jar försöker att dra en linje med min blyertspenna.. någonting som ska likna ett leende, men vad som finns där bakom kan ingen se
Tyst.. jag har varit tyst, Det har blivit alldeles för mycket av allting och jag känner mig så jagad!
Kan inte fly varken ifrån de omkring mig eller mig själv. Sömnen har varit katastrofal, min saknad efter min granne plågsamt, hjärtskärande.. SAKNAD och hon kommer aldrig tillbaka. Jagat drömmar, fantasier, längtan, saknad, förhoppningar, tröst, livet och allt har blivit krossat flera gånger om. Nu vet jag inte om jag ska cykla bort hela natten för att jaga bort all smärta som jag känner eller bara lägga mig ned och.. ligga där.
Känner mig så ensam!
Dragit mig för länge och tusen gånger om att lägga upp detta feta, fula ansikte och ett leende som inte alls är ett leende. Ingenting som jag känner alls, för jag vill skrika att JAG HAR FÅTT NOG NU!
Fått världens hårdaste slag emot magen ännu en gång och vad det handlar om går jag inte in på än, men trodde aldrig, aldrig att denna person skulle vara så grym. Att få dessa ord slagna rakt i ansiktet får mig att vilja ge upp totalt. Nu orkar jag inte mer och om jag ska ha en endaste chans att slåss emot henne så blir det att leva på bröd och vatten resten av året.. bortsett brödet då. Inte vill hon förklara heller, utan anser att "det vet du minsann själv"... men jag har ingen aning om vad hon påstår för det stämmer inte, men det spelar ingen roll.
Orkar inte!
Sedan låg en lapp i postfacket idag om att styrelsen vill ha till ett möte imorgon kl.13 om situationen här, med andra ord att grannarna "hackar sönder mig död eller levande". Orkar inte det heller! ORKAR INTE!
Här kämpar jag med näbbar och klor för att hålla mig över ytan på alla sätt, men blir ständigt slagen i magen om och om igen. Önskar att jag inte fanns längre, orkar inte med detta längre!!!
Hela helgen har jag läst och läst.. försökt kommentera hos er många gånger om, men orden har fastnat i min hals. Allt har gjort för ont. Allt gör FÖR ONT!
..men jag tänker på er och hoppas att ni har det så bra som möjligt var ni än befinner er i världen och i livet.
Jag känner ingen press alls att skriva, utan det är för att jag innerligt bryr mig. Vill bara förklara varför jag varit tyst.. så tyst.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälpFina Hjärtat
Tassade ned sent igår och tittade i mitt postfack och så blev jag som ett litet barn på julafton. Tror nästan inte att det finns någon som blir så glad över ett litet kort eller brev som jag! Sedan låg detta fina hjärtat i ett kuvert, tack rara dig.. om du gjorde min kväll. Så gulliga ni är, med era kommentarer och bara det att ni finns där ute. Många av er vet jag inte vilka ni är, men tusen tack. Ni får mig att orka kämpa vidare. Ni får mig att orka!
Dagen igår blev inte alls som jag tänkt mig eftersom solen strax förvandlades till regn och blåst. Det känns att hösten är nära nu, men då också min födelsedag. Blandade känslor kring den som vanligt och då är det skönt att ha en tvillingbror att dela den med. För det där med uppmärksamhet är verkligen inte alls min grej.
Får alltid ångest flera veckor i förväg och flera födelsedagar och jular, nyår och liknande har jag suttit ensam av olika själ. Bott långt ifrån, varit inlagd på sjukhus eller helt enkelt inte vågat av svårt personliga orsaker.
Vet ingenting om årets födelsedag, inte ens vilken veckodag det är, glömmer alltid bort det år ifrån år.
Det är jag och min lilla hjärna, liten som en ärta.
Natten har varit lång och sömnlös. Suttit ihopkrupen antingen vid datorn eller framför tv:n med någonting, vad som helst att lägga ögonen på. Halva stan är troligtvis nere på stan nu och trängs, stackarna får söka skydd när skyfallen växlar med sol. Modevisningar, matstånd ifrån olika länders smaker, höstmarknad, musik på stan, skördefest i Apladalen, tjejkväll, utomhusbio (kul om det regnar..), sedan är det väl en del för barnen och pubkvällar för de stora. Tror aldrig att jag varit nere något år, inte mer än lite på avstånd.
Totalt omöjligt att ta sig igenom stan under dess dagarna.
Någon gång skulle det ändå vara roligt att se modevisningen med någon. Kanske nästa år..?
Tidigare trodde jag att jag skulle svimma så trött och matt kände jag mig. Nästan illamående, hoppas verkligen inte jag kommit in i ännu en period med sömnlösa dygn. Inte nu då jag äntligen börjat få lite ordning på sömnen.
Hade lite panik i natt och det kändes nästan som om jag gått ned i vikt. Så satt länge, länge och tänkte för mig själv om jag skulle försöka mig på en näringsdryck eller inte, näringsdryck eller inte? Vidriga kalorier som får mig att svälla. Ångest till tusen och ingen att bolla tankar och känslor med.
Det var jag och mina ensamma väggar och vet ni vad jag VÅGADE!
JAG VÅGADE TILL SLUT! Fick inte i mig en hel, men ändå.. jag tog fram en näringsdryck.
Hur det känns just nu? Tycker att jag ser ut som en uppsvälld gris i ansiktet, så skönt för er att mitt ansikte är suddigt på fotot. Vill ju ert bästa.. måste skoja om det då och då. Dessa kalori-lureli..
Nu är det nästan helt tomt inne hos min fina grannes lägenhet. Väggarna ekar nästan ända in till mig. Det känns i hjärtat och gråten har fastnat i min hals. Vill inte se, vill inte förstå att hon aldrig kommer att le emot mig igen. Allra raraste Annalisa, jag SAKNAR DIG SÅ OERHÖRT MYCKET! Skulle behöva dig nu, speciellt nu då de andra är så elaka. Även om du inte skulle kunna säga så mycket, vet jag att du skulle förstå. Jag blundar, vänder bort blicken, drar för gardinerna för att slippa se dina nu kala, vita väggar. Rullstolen har de inte hämtat ännu. Den står ensam i ditt rum.
Etiketter:
Anorexi Bilder Du lämnade mig för tidigt Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vänskap
Bilder Du lämnade mig för tidigt Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta VänskapFortfarande min pensel
Sudda ut blyertskonturerna
jag kan teckna nya
men de tog timmar att skapa
låtsas tappa vatten på akvarellen
jag kan måla en ny
men aldrig likadan som den
kliv på kolteckningen
jag kan återskapa motivet
men det var min dröm
skrynkla ihop målningen
riv isär mitt liv
det är fortfarande min pensel
jag försöker skissa upp
mitt liv i nya
konturer
Du får slå mig bara du rör vid mig
Jag undrar ibland om du vet hur det känns
att inte kunna titta bakåt utan att
bröstkorgen snörs ihop
till ett trassligt fågelbo
med en liten
darrande
fågel i
Jag undrar ibland om du vet hur det känns
att inte kunna titta framåt utan att
ögonen tåras av blotta
tanken på att ta
ett enda steg
själv
Jag undrar ibland om du hatar mig
eller bara är likgiltig
om det vi hade
var på riktigt
eller bara en
fantasi
Att kämpa emot sig själv
för att orka öppna
ögonen igen efter
varje blinkning
och att andas
med ett hjärta
som inte längre
orkar slå
utan dig
Don´t let your dreams just be dreams
Morgonen andas höst. Krispigt tassar den allt närmare inpå och sommarens sista andetag befinner sig sakta. Inga moln så långt ögat kan nå och nu var det en hel evighet som jag var ute på riktigt. Bara jag och min kamera, i min alldeles egna takt. Ingen stress, ingen press, inga ord om att "kommer du snart".. bara jag och min kamera. Blandat med tankarna såklart, men de blir aningen lättare när de får friska vindar under sina annars så tunga vingar.
Jag vet inte vad jag känner idag. Lite tom.. lite ensam.. lite ledsen, men ändå jag tänker inte låta någon få mig att tappa balansen igen. De ska inte få mig att falla rakt framför deras ögon. Kanske ska ta det där första steget ut igen. Innan regnet kommer tillbaka. Jag vet inte alls vad jag vill idag, mer än bort härifrån.
Jag kämpar på.. försöker hitta ännu mer kraft att slå anorexin i magen med alla krafter.
Jag vet inte vart jag är på väg eller på vilken plats jag kommer att landa.
Allt jag vet är att jag vill kasta mig ut över öppet hav och hoppas att jag lär mig att flyga innan jag landar.
"jag är inte TJOCK och jag kan ANDAS!"
Jag är en omålad canvasduk med svarta fläckar som visar.. ingenting
..jag känner mig för ensam för att få leva. Det gör ont ikväll och pulsen ökar mer och mer. Att få ren och skär ÅNGEST över att smyga nedför trapporna för att hämta min post, så ska det inte vara. Funderade länge på att vänta tills imorgon och kanske be mamma, om hon nu orkar.. bara för att postfacket sitter precis mitt emot en utav mina vidriga grannar! Jag sitter här och vet inte hur jag ska klara mig igenom natten, mår illa, vågar nästan inte andas. Känner att jag har tillräckligt att kämpa emot, det räcker och blir över. Jag är en ensam krigare med hjärtat fyllt av pilbågens fullträffar.
Varför har de valt ut mig som husets hackkyckling!? Jag vet att det är många som undrat vad det är för grannar och jag har inte orkat förklara. Egentligen så är de inte ens värda någon uppmärksamhet, men de gräver djupa hål i mig. De får min mamma att vända i dörren om de skulle höras utanför, tar omvägar för att slippa se dem, möta dem. Skulle jag råka vara i närheten då de dyker upp så vänder jag bort blicken.. de är inte värda ens ett hej. Aldrig mer.. de har gått alldeles för långt med sina osanningar och att sprida rena lögner och elakheter till andra utanför huset, det gjorde ondare än ondast. Det var tillräckligt redan långt innan. Jag vet inte hur jag ska lösa detta för aldrig att jag tänker sätta mig ned och prata med dem. Aldrig! Fullt vuxna människor, ja!
Hela dagen har varit fylld av gråt. Stor klump i halsgropen och jag har bara velat lägga mig i fosterställning och gråta tills inga tårar finns kvar. Finns det ett slut? Om jag hade råd skulle jag köpa en insatslägenhet eller flytta, men alla hyror är alldeles för höga. Varför bygga en massa nya lägenheter som ingen har råd att bo i?
Mår så dåligt av att bo här............................................................ orkar inte längre.
Varför har de valt ut mig? Jag har inte krökt ett hårstrå på någon av dom.
Så fort någonting, minsta lilla är fel i huset så "hacka, hacka, hacka, hacka på Madeleine!"
Om dom bara visste att de en dag kanske lyckats för såhär orkar jag inte ha det längre. De har sagt att de funderat på att gå ut i media med sina idiotiska lögner! Döda mig lika gärna..
Det GÖR ONT!
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetSom om solen kunde läsa mina tankar och molnen se mina tårar
Det står stilla i min värld, trots att tankarna får mitt inre att snurra runt alldeles för fort. Jag kan känna hur nära tårarna är under min hy, men de ligger stilla. Trots att känslorna är överallt. Inte orkat.. verkligen inte orkat sitta vid datorn senaste tiden. Försökt ett fåtal gånger, eller ganska många gånger om jag tänker efter, men det slutat ändå alltid med tomma ord, konstiga ord som jag sedan inte får någon ordning på. Raderar och kryper ihop istället. Jag har sett era kommentarer, de gör mig glada. Ni får mig att le!
Jag ska svara så snart jag orkar.. behöver samla lite extra kraft. Sömnen har varit totalt försvunnen under flera dygn i sträck, inte ens kunnat vila det allra minsta. Inte konstigt då att jag bokstavligt talat gått in i väggar några gånger. Skönt att jag klarade mig ifrån ett blå-gul-lila-grönt ansikte nu!
Det är vid sådana stunder som det är skönt att bo ensam, att ingen såg, för det måste sett komiskt ut att gång på gång gå rakt in i väggarna. Inte haft kraft till att vända om, stanna till. Samtidigt som jag skriver detta så kommer jag på mig själv med att tänka att det är just då, i de stunderna, som jag önskar att jag inte vore ensam.
Att någon kunde strida med mig, för mig, tillsammans med mig. Sida vid sida eller bara bredvid mig.
Jag är så enormt glad över det stöd som jag får av era kommentarer. Ni lyfter upp mig när jag vill falla.
Nu börjar jag få lite ordning på sömnen igen. Äntligen! Hoppas att denna perioden varar länge, för jag kan inte styra sömnen, eller den förlorade sömnen. Sitter just nu och kämpar med en näringsdryck. Ny smak och nytt märke. Fresubin protein energy med chokladsmak. Alltid trott att jag inte alls tyckt om choklad, men minns inte alls vilken sort det var.. denna är helt okej ändå. Som Oboy med alldeles för många skedar med det magiska pulver som man inte fick ta för många av som liten. Ingen hemsk mjölksmak utan mest choklad.. Tror att jag tycker den är helt okej. Tänk att det ska vara så svårt att veta vad jag själv tycker om saker och ting. Försöker känna efter. Hur svårt kan det vara?
Snart ska jag testa de två som är på fotot. Lite spännande såhär på en torsdag. Får ju piffa upp bilden med lite rosor, inga äkta, men gör vad jag kan för att tillvaron ska kännas aningen ljusare.
Igår var jag mest ledsen hela dagen. Kände mig ensam och bortglömd. Rädd för att aldrig få tillhöra någon igen. Att stå utanför och se på när alla andra lever och andas, medans jag sitter med knäna under hakan dag efter dag. Allt var tungt. Min fina grannes fönster och rum ekar allt mer tomma och öde. Drog för persiennerna för att slippa se. Jag har svårt att se morgondagen, rädd för att bli lurad på min tur i livet. Rädd att den aldrig kommer.
Vem är jag?
Fick idag veta att mina "elaka grannar" pratar rena lögner om mig till andra utanför huset. Blev så ledsen, sårad och arg. Inte så arg som jag borde bli, borde lära mig att bli, men aldrig att jag vill ha någonting med dem att göra igen. Aldrig att jag tänker klippa alla trädgården buskar till fina runda bollar igen, aldrig. De får ta hand om sitt själva. Tappat lusten till det helt och min kropp skulle inte klara med så mycket jobb i alla fall. Inte vågar jag prata med mamma om det heller för hon mår redan dåligt av situationen som den är. Hon kommer att brytas sönder helt och bli väldigt orolig. Hon lägger alltid på sig så mycket på sina axlar. Lilla mamma, du borde lära dig att hela världen behöver inte rasa samman om du lägger dig ned. Om jag lär mig att bli starkare och du lär dig att tillåta dig bli lite svagare, på rätt sätt. Okej? ..lite tankeöverföring tills du kan läsa orden själv.
Nu ska jag återgå till min näringsdryck och slå anorexin i magen extra hårt en stund. Idag känner jag mig så svag, så trött och alldeles för smal. Konstigt för igår var jag helt övertygad om att jag gått upp hur många kilon som helst. Att jag var fetast på jorden och nej vikten har ingen betydelse i sig. Det är alla känslor bakom.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändringLiten nyfiken lista
Jag är både en tvilling och en skorpion.. alltså har jag en tvillingbror och är född i oktober.
Jag fastnar lätt i dagdrömmar och fantasier, men jag har en levande seriefigur hemma.
Hon heter Tintin och är en svart Hermelinkanin,
Jag samlade på serien Calvin & Hobbes för länge sedan. Engelska versionen helt klart.
Jag orkar inte zappa runt så fort det blir reklam i en film, utan då vandrar tankarna lätt åt annat håll en stund.
Jag skulle vilja ha en Magnolia i min trädgård.. om jag nu hade en trädgård.
Jag undviker helst att simma på djupt vatten, men drömmer om att dyka i korallrev.
Jag blir yr av att stå på en stol och ändå skulle jag vilja ta mig uppför en klättervägg.
Jag kan lika gärna bli tyst kring andra som att bli en liten lurig teaterapa och skoja om det mesta.
Jag jagar djur i stort sett varje dag.. ja, bara dammråttor om jag ser några.
Jag kan tycka det är roligt att sätta ihop Ikea-möbler, så länge inga skruvar fattas.
Jag är nog väldigt spontan och vet nästan inte var jag har mig själv stundvis.
Jag tar alltid två sugrör av den smala sorten om jag får chansen ute och väljer efter färger.
Jag tycker om att pyssla med olika saker som kort, smycken och det allra mesta som är litet och pilligt.
Jag önskar att jag hade ett helt lager av scrapbook-material.
Jag får panik och kan absolut inte somna om jag ser en spindel på rummet.
Jag pratade i sömnen inför ett helt gäng med andra turister på ett vandrarhem i Amsterdam.. pinsamt.
Jag vickar alltid på tårna när jag försöker somna på kvällen.
Jag har gått i sömnen en gång då jag var liten. Drog med mig alla mina gosedjur och lade mig på köksgolvet.
Jag klädde ut mig till en smurf som mindre och uppträdde inför grannarna till sången .."hallonsaft".
Jag råkade lösa ut en pulversläckare på en anorexiklinik så det blev aningen vitt, alla kiknade av skratt.
Jag går nästan alltid på tårna hemma om jag är barfota.
Jag skulle vilja ligga på en kritvit strand om jag vore en snäcka. Så kanske någon tycker jag är vacker.
Jag skulle vilja vara en slät sten som ligger i en väns ficka så att hon aldrig känner sig ensam.
Jag kan bli väldigt blyg ibland, men samtidigt spontant ge någon en fin kommentar.
Jag älskar att fotografera, men avskyr att stå framför kameran.
Jag önskar att jag kunde få mer ro till att teckna och måla igen.
Jag är väldigt självkritisk i allt jag gör.
Jag tycker om Alice i Underlandet.. film som bok.
Jag börjar ofta en teckning med att skissa upp allting för att sedan radera bort allting och sedan måla på riktigt.
Jag längtar efter att känna doften av en sommaräng långt innan jag kommit dit.
Jag har alltid med mig mitt Nivea "Pearly shine".. smått beroende gissar jag att det kallas.
Jag är 1.74m över havet och har skostorlek 37.. det enda jag är nöjd med hos mig själv.
Jag skulle vilja somna in i ett stall och känna hästar andas omkring mig, så mysigt.
Jag ville bli konstnär, författare, delfinskötare och ridskolelärare när jag var liten.
Jag ritade ofta små prinsessor med långa flätor och ett slott med torn, innan jag visste att de i verkligheten har jeans och en rosett i håret. Utan krona.
Jag klarar inte av streckkoder utan måste alltid vända bort dom.
Jag sitter gärna under en stjärnhimmel, men blir rädd av att gå ute i mörker.
Jag drömmer om att ge ut en eller två böcker.
Jag tycker om ugglor.. att teckna eller i olika varianter. Om jag bara kunde hitta ett halsband med en uggla på.
Jag skulle vilja illustrera barnböcker fylld av minsta lilla detaljer i.
Jag skulle ta med mig en vän och en kamera om jag bara fick välja två alternativ till en öde ö.. ingen båt för på något sätt kom vi ju dit.
Jag brukar blir rastlös om jag inte har papper och penna i närheten, ifall någon idé dyker upp.
Jag tror jag ska avsluta listan innan ni tröttnar.. hihii
När känslan blev blå
Just nu borde jag egentligen lägga mig ned på golvet, soffan eller vilken plan yta som helst för jag känner mig svimfärdig. Mår illa av trötthet trots att jag inte gjort speciellt mycket idag och speciellt inte ikväll. Oj, tittar på klockan och får lite panik när jag inser att den visar 02:06, men kan inte sova!
Har inte orkat sitta vid datorn och bestämde mig redan ifrån morgonen att inte göra det heller. Tanken var väl att vila, sova för det har jag inte kunnat alls sedan jag minns inte när. De två timmarna härom natten eller vad?
Mår så illa och känner mig matt och kallsvettig, yr... usch! Jag var precis innan och tassade på tå, tyst som en mus som vanligt, men lite extra ändå för mina rent ut sagt knäppa grannar. Hämtade mitt skrivblock och öppnade balkongdörren för att få luft. Skulle vilja gå ut och gå, cykla bort alla tjock-känslor, men så satte jag mig ned efter dessa små meter mellan skrivblocket och datorn.. svimfärdig!
Inte har jag kunnat göra någonting, men den har trots allt varit både upp och ned. Lilla dagen som började med en sådan tung känsla av hopplöshet. Så trött på ett liv utan mening. En ständig kamp utan att ha en plats, en betydelse. En känsla av att ska det vara såhär resten av livet så orkar jag inte. Tvättade på vad jag upptäckte skulle varit Annalisas "tvättdag". Sedan när jag efter att glömt bort den totalt, långt senare skulle hämta en skållhet, men torr tvätt, träffade på hennes dotter och barnbarn som hämtade en del av kartongerna jag packade häromdagen. Litet kort hej och sällskap med hennes marmorskiva i hissen. Snart är det tomt, min fina granne som inte finns hos mig längre.
När jag nu funderade över vilket foto jag skulle lägga upp kom "lilla kanin" upp. Lilla blå som varit inne hos Annalisa. Bredvid hennes säng som nu står tom och kal.
Nu ligger Annalisa med sina slutna blå ögon i en blå kista någonstans. Mina känslor är blå..
Jag har allt mer börjat inse det oundvikliga. Snart kommer det att bo någon annan där, tvärs över gården. Det kommer att hänga andra gardiner än de som jag sydde åt henne. Någon annans konturer kommer att röra sig där på kvällen och inte hon som tog sin nattliga skorpa och varm mjölk. Jag vill inte se någon annan där.
Jag vill inte bo kvar här alls!
Plötsligt kom ett sms ifrån tvillingen min.
"pojkarna vill gärna komma till dig!"
Så självklart fick de göra det för lite mys. Stora ville genast ha kaninen hos sig och lille och jag tittade på en film. Finns det någonting bättre än att få borra in näsan i hans hår medans han leker med mina fingrar, samtidigt som blicken hans drunknar i filmen. Att höra stora killen fnittra åt någonting bredvid. Tiden gick väldigt fort och jag har inte brytt mig om att plocka iordning efter att de gått hem. Inte alls likt mig, men orkade inte. Så att jag varit frånvarande beror helt och hållet på att jag inte alls orkat. Ska svara på era fina kommentarer snart, ni är för gulliga och det hjälper mig så mycket på olika sätt.
Igår skulle jag även då försökt sova och vila, men blev en heltokig dag! Jag lyckades få fastighetsskötarna att ge sig på någonting som de aldrig hade sett eller hört talas om tidigare. Många skratt blev det och de sprang hit och dit, ringde efter den ena och andra killen. De lirkade och vred åt alla håll och kanter. Först hade de inte ens verktyg eftersom det inte var alls vad de hade tänkt sig att få se. Så jag tog fram min verktygslåda.
Då han insåg direkt att han hade för grova armar, helt normala, men.. det skulle ju inte gå. Jag kröp ned och hans reaktion var med ett "oj, hjälp vad smala armar du har!" Sedan kunde vi inte mer än att skratta åt det hela igen. Nu löste det ingenting mer än att jag fått värk i axeln och aningen svullen i handleden. Jag letade efter långa saker.. hittade en bit trollhasselgren, en del till gardiner, en del till strykbrädan.. vi pusslade ihop några för att göra det till någonting längre. Gick inte. Jag sa att han kunde väl klippa av slangen och stoppa in den ihop byggda pinnen genom slangen och sedan vrida om?
Vilket han tyckte var en smart idé. Fram med tång och itu med slangen. Jag satte mig i fåtöljen, det blev att vandra fram och tillbaka ganska många gånger inser jag nu. Till slut var de tre stycken i mitt badrum och det hördes ett högt skratt. Plötsligt så gick det! Nu undrar ni säkert varför allt detta tog över hela dagen igår?
Jag skulle vara duktig och städa lite extra, rengöra avloppet i duschen, vilket inte hade behövts upptäckte jag när jag började. Vände bort blicken för ett kort ögonblick och tappade greppet om duschslangen..
Som åkte ned genom rören och munstycket fastnade där nere någonstans.
Så m ni nu någonsin råkar ut för detta. Klipp av slangen och hitta någonting smalt nog för att passa i slangen. Se till att den sitter fast och vrid om så munstycket kommer i ett annat läge. Vips hihi..
Och detta är nog hela bloggens knäppaste inlägg!
Lika knäpp och vimsig som jag känner mig just nu. Fortfarande yr och illamående, vet inte om jag ens vågar röra på mig speciellt. Nu avslutar jag med att säga "tack fina ni för att ni stöttar genom era ord!".
