Någon sa att.. Du är så fin
..men jag kan inte bli trasigare än vad jag är nu!
Vem tycker att ett slitet, söndertrasat hjärta är fint?
Trodde att jag hade nått botten, men jag hade fel.
orkar inte med att vara kvar här
Släckt alla lampor och dragit för gardinerna och vill försvinna ifrån allting. Det känns som jag hela tiden och alltid är till besvär, oro och min förtvivlan GÖR SÅ FRUKTANSVÄRT ONT!
Samtidigt som jag gör allt för att fly ifrån tid och rum så skulle jag vilja bli omkramad av mamma tills jag kanske kan känna att jag kan få vara till glädje.
Så mycket som jag vill skriva, men klumpen i magen hindrar mig. Det gör alldeles för ont.
MAMMA, KRAMA OM MIG SOM DU ALDRIG GJORT TIDIGARE FÖR DET FINNS INGENTING SOM JAG BEHÖVER SÅ MYCKET SOM JUST NU!!!
.................................. nu har jag gjort det jag aldrig gjort tidigare. Även om jag vet att hon inte är hemma, så har jag ringt och "stört henne.." Signal efter signal gick fram utan svar. Det var tungt att lägga på luren.
Sedan ringde hon upp och frågade om det var jag som ringt....
JAG BEHÖVER EN KRAM MAMMA!!!
-men jag är upptagen nu så det får bli imorgon.
-....mmmmmmmmmm... då går jag och lägger mig nu istället. (ville skrika inombords)
-jag kan komma förbi på väg hem, men det dröjer till senare.
Så nu vet jag inte vad jag ska göra för att orka med tiden tills hon låser upp min dörr och jag kan få
KRAMEN AV MAMMA!!!
Etiketter:
Att kämpa för livet 
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
När gråten spränger sönder mig!
Vandrar fram och tillbaka, fram och tillbaka medans tårarna rinner nedför mina kinder och alla känslor vill få mig att falla isär. Sitter och skakar, känns som om jag skulle kunna svimma vilken minut som helst. Totalt utmattad och förlorad i en tillvaro som har blivit alldeles för mycket. Det har varit så många olika saker, händelser senaste året som har fyllts på mer och mer. Antingen sover jag dygn i streck eller som nu när jag är inne i en period då jag absolut inte kan sova alls.
Saknar min älskade granne som gick bort förra året.. försöker tänka att hon skulle velat att jag tog över hennes lägenhet. Tröstar mig själv vaggandes, ihopkrupen på stolen och inser att hennes säng stod precis intill där jag är nu. Skulle kunnat räcka ut handen för att stryka henne överkinden så som jag brukade och mötas av hennes leende och gulligt lutande ansikte. Som om hon såg rakt igenom mig.
Saknar en vän.. som det känns som om jag förlorat för att jag inte passar in i hennes liv längre. Det gör ONT!
Hon kommer ändå alltid ha en plats hos mig. Jag kan inte trolla mig frisk ifrån anorexin hur mycket jag än sulle önska tusen gånger om.
Trakasserades av en och annan granne... därför jag flyttade så nu gör jag allt för att undvika henne. Allt.
Trivs ändå bra i denna lägenheten och bär nu mest på de glada, busiga och fina minnen jag fick med Annalisa.
(jag hoppas att du har det bra nu vännen..)
En dag då jag svimmade så gick glasögonen sönder! Betalar av till tandläkaren och blir säkert kallad till tandhygienisten nästa månad (aj vad det gör ont för jag har så trångt mellan tänderna!). Får ringa och säga ifrån. Har verkligen inte alls råd när jag inte ens har råd att leva.
Sedan blev min cykelsadel stulen... en tid senare även hela min cykel. En massa annat också som gjort att jag nu inte har råd att kämpa med att äta. Inte råd och hjälp har jag skrikit efter så drar ned alla persienner för att slippa se omvärlden.. och dom mig. ORKAR INTE LÄNGRE!
Mitt i allt detta så har någon i min närhet blivit väldigt sjuk och någonting ikväll fick mig att gå sönder totalt. Satt och grät så jag hulkade i flera timmar, fortfarande gråter jag. Minns inte när jag grät senast förutom häromdagen då mamma hade suttit hos mig i nära fyra timmar. Jag sov.. Vi ses inte lika mycket längre.
Vilket fall så strax innan hon skulle gå, hon stod med jackan på sig för att säga hejdå och jag sa ett litet ord om hur jag mår. Allt blev fel och alltid när jag nämner det så mår hon ännu sämre. Allt blev fel och jag kände att jag inte orkade längre. Tårarna rann nedför kinderna och hon skulle gå.
Jag blev ensam och det känns som att det blivit alldeles för mycket nu.
Nu blev det väldigt mycket text, men tvungen att få ur mig lite.. lite.. av vad som plågar mig. Bara att försöka sova så mycket jag kan så att tiden försvinner. Jag som hade hoppats så mycket på att detta året skulle bli bättre. Att året skulle bli mitt, men nu rasar det som ett korthus och kanske inte så konstigt att jag känner mig svimfärdig? Sedan att jag känner mig fetare än fetast, fulare än fulast och äckligare än äckligast.. jag kände att anorexin gjorde allt för att bli starkare när jag vandrade fram och tillbaka.
ledsen att många fått vänta med svar på kommentarer men det kommer
..har fullt upp att orka med livet.
Rädsla i varje andetag
Min själ är borta
förövaren som skulle vara min förebild
tog sig an mitt hjärta på ett grovt sätt
ett hjärta som barnet inte lärt sig låsa
när tjuven i sitt själviska letande
efter makt och övertag
känslolöst tog för sig
gick han lös på barnets innersta inredning
varje grepp kring min kropp
rör sig i mina ådror
pulserar av rädsla
andas inte.. andas inte
alla oersättliga tankar och känslor
slets sönder och blev äckliga
hjärtat lämnades
i ett trasigt och blodigt skick
reparationerna är svåra att göra
de har kostat en barndom
och
förlorarat
fortsatt liv..
springandes ifrån sin egen skugga
rädsla i varje andetag
han tog min barndom och i samma sekund
önskade jag att någon kunde
sända mig till änglarna
vem hörde ett barn som grät
i tystnad
Ställ dig upp och kriga även när du har varje anledning att ge upp
För ni kan inte se att hela världen rasar omkring mig.. eller
så är det helt enkelt så att små människor inte syns
när alla andra ansar i sina liv.
Jag vet inte hur många fler motgångar som jag kan ta emot. För vet ni vad?
De är redan alldeles för många!
Hur ska jag kunna kämpa så mycket som ni förväntar er endast för att visa att jag kämpar och att jag vill?
Hur ska jag kunna visa för er när jag inte har råd att leva som ni?
Ställ dig upp och kriga!
..men ni bryr inte om min verklighet och jo, JAG VILL BARA FÅ MÅ BRA!
När allting försvann bort ifrån mig
Låt ingen se.. låt ingen se tårarna ifrån ditt hjärta!
Jag vill skrika sönder min röst. Tiden passerar och med den livet och allting rasar omkring mig. Står ensam och skakar galler av förtvivlan. Sitter här och stirrar tomt framför mig som för att vänta på att orden ska komma fram av sig själva, men hallå Kan du aldrig lära dig att känslor inte alltid syns utanpå!
Försöker ständigt visa med tystnad hur ont det gör. Allting gör ont. Det har varit en lång tid av ständig smärta, saknad, längtan, förtvivlan och så många smällar som skär sönder mig inifrån. Hur många dagar och nätter har jag inte önskat att jag slapp säga orden högt. Hur många gånger har jag inte suttit här ihopkrupen och önskat att du kunde se bortom mitt leende, bortom mina tysta tankar och ändå vetat precis vad som händer inom mig.
..men du finns inte här och jag saknar dig mer än ord kan förklara! Du fattas mig! DU FATTAS MIG SÅ!
Efter en period av sömn dagar och nätter igenomär jag nu tillbaka till sömnlöshet. Snälla ta mig härifrån. Hjälp mig att växa tillsammans med våren som ligger under snön. HJÄLP MIG!
En lätt knakning i en vägg bryter av tystnaden. Datorn surrar svagt eller om det är ventilationen. Känner mig ensam. Jag är ensam.
..nej jag orkar nte gråta längre.. orkar inte gråta längre.
Sätter på ett leende och stänger dörren om mig. Viker ihop mig med knäna under hakan och försöker trösta mig själv när det gör för ont. SAKNAR!
Små bilder kan på ett ögonblick förvandlas till hjärtskärande ångest, oro och minnen jag gör allt för att tränga undan. Finns inte. Syns inte. Så länge jag gömmer mig under min filt så kan ni inte se. Inte förstå.
..men varför kan ni inte stanna kvar och vänta ut mina tårar bakom ögonlocken!
"Önskar att du kunde se det jag ser lilla lilla tindra. Önskar att du kunde se det jag ser!"
Hatar anorexiäcklet som förstör allting! Allting!
Försöker hitta tillbaka till mig själv och kämpar, kämpar, kämpar verkligen.. men så mycket fattas inom mig.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självNär allt jag kan göra är att försöka andas ..åt dig
Spelar det någon roll hur många gånger jag säger att jag behöver dig om du ändå inte finns här?
Spelar det någon roll hur högt jag skriker i förtvivlan att jag inte vet om jag orkar andas åt oss båda om jag inte ens längre vet om du vill att jag stannar kvar?
Jag har aldrig varit så vilsen som då jag försökte jaga dina spår i snön, när alla andra vilsna själar sprang åt olika håll. Mina fotspår i snön förblir otydliga.
"Varför har du slutat andas.. kan du inte se att du försvinner mer och mer!!?"
Om du bara visste vilket krig jag förlorar varje minut för jag klarar inte andas åt oss båda längre.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självOm stjärnorna kunde få vara mitt täcke när jag gråter
Svart och vitt. Hur ska jag kunna ge ett svar på en fråga som jag fått flera gånger senaste tiden. En tid som mest känns som evighet mellan vår.. sommar.. höst och nu vinter. Jag har inget bra svar, om nu bra svar finns? Allting har två olika sidor som svart och vitt. Motsatser som på något sätt ändå sitter ihop med Karlssons klister.
Jag känner mig fastlåst i ett hamsterhjul och alla känslor faller över mig som höstens eviga regn. Tårar..
Längtan. Saknad. Ensamhet. Hopplöshet. Fruktan. Förtvivlan. Rastlöshet. Tysthet. Rädsla.. men mest av allt en enorm vilsenhet i pannkakan! Jag har så många kvällar och nätter vridit mig runt och verkligen gjort allt för att lösa upp knuten i min mage. Det måste börja vända snart. Detta svarta och vita till färger som bländar av solen, istället för att förfrysa under iskalla stärnornas nätter.
"Du börjar se osynlig ut".. mammas röst strax innan hon går.
.............................................."men mamma det ser du väl att jag inte alls är!?"
Någonstans är jag osäker, eller kanske en sekund då och då. Sällan, men just nu är jag alldeles för stor för den här världen.
Eller är det mina tårar som gör att jag känner mig så tung?
Snälla ta mig härifrån långt bort till dig. Tiden springer förbi utanför mina fönster och ensamheten är tydlig.
Jag andas i en svart och vit värld. SVART-VIT VÄRLD under stjärnornas tårar.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vilsen i mig självHur känns det.. på riktigt?
Hur känns det, Madeleine? Känns det bra eller varför har du försvunnit ifrån dig själv på riktigt?
Jag springer förbi innan frågan blir för tydlig. Skymtar en hårslinga i ögonvrån och hennes blågröna ögon stirrar på mig. Rakt igenom mig. Hon ser allt som ingen annan kan se. Tårarna trillar nedför hennes kinder.
En känsla av att svimma och falla isär vilken sekund som helst. Hon sträcker fram sina händer emot mig och allt jag kan göra är att försiktigt torka bort fläcken som lämnas kvar på spegelbilden.
........ nej, ärligt talat så mår jag inte alls bra.Inte alls.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetDe små vet hur mitt hjärta kan fyllas på med liv
.."Pappa kan inte vi flytta?"
"Varför då.. vart vill du flytta?"
"Närmare Madde!.. Jag vill bo närmare Madde!"
"..ja, men när du blir större så kan du cykla till henne själv"
Ja,jag hade lyckan att få ha småkillarna hos mig en stund härom kvällen och självklart har jag inte hjärta att säga nej när jag får frågan om de får komma hit. Älskade ungar! Orden hörde jag då min bror kom för att hämta hem killarna. Om det värmde lite extra att höra lillkillen ord.. han lät så mycket mindre på röstn än sina nu fyra år. Jag älskar dom ifrån solen, månen och fram och tillbaka igen tusen gånger om. Att jag den dagen inte kunnat sova alls. Att natten innan varit lika tom på sömn, kände att jag inte ville missa dessa timmar.
En kille på vardera sida, tätt, tätt intill det är MYS på hög nivå.
"Titta på mig nu då!"
..nästa kille sekunden efter:
"Tittar du nu..?"
Oj, inte lätt att vara i full fokus på båda samtidigt hihiii..
En stunds kel och gos med Tintin fick det bli också för storkillen, medans jag och lillen gosade ihop oss framför Bolibompa. Bolipom.. bolimompapa!
Ingen har gått i samma skor som jag även om de vore av ett liknande märke
Många känslor idag. Djupa tankar och ensamhet, tomhet. Tårar, men det är helt okej att känna för ingenting kan göra mer ont än sanningen som varit. En total tystnad ifrån alla håll. Det märks att flera omkring mig varit eller är förkylda och allmänt nere. Det känns som om det vore en hel evighet sedan jag fick mysa med mina brorsbarn.
Inser någonting jag redan tidigare visst, men som blir så tydligt nu. Jag älskar de två så otroligt mycket.
"jag älskar dig!" ..säger han och kramar om mig längre än längst.. som om hela världen skulle rasa ifall han släppte taget om mig.
Att betyda någonting för någon.
Idag har jag vandrat fram och tillbaka ena stunden till att i nästa sitta ihopkrupen och stirra framför mig utan att veta vad jag egentligen tittade på. Försökt fånga blicken på ngonting viktigt utan att hitta den där lilla puselbiten som fattas. Lutar mig emot kudden och tröttheten kommer, men jag kan inte ta den till mig. Tiden rusar iväg och det går alldeles för fort. verallt pratas det om tomtar, jue, pepparkakor, glögg, julklappar och allt annat som hör julen till.. för så många. Ja, det är nog ingen som jag hört säga "snälla låt mig slippa julen!"
Året har gått för fort och den har gjort för ont på olika sätt. Visst har det funnits många fina stunder också och dom håller jag kvar i hjärtat, men kan jag inte få slippa resten?
Ibland slår det mig att jag sitter i min fina, älskade,saknade grannes lägenhet.. gumman då!
Min syster.. min älskade saknade syster. Förlåt för att jag misslyckats vara den jag borde blivit. Tomhet.
Livet är hårt, men jag försöker ta mig uppåt. Verkligen.. jag gör allt jag kan!
..men just nu, idag, ikäll har jag bara velat krypa upp i någons knä istället för att krama sönder en kudde.
Väntar på att tiden ska gå tills det blir en ny dag, eller om jag ska sätta mig och göra någonting med de få timmar som är kvar. Funderar på om jag ska sätta på en film.. Tomheten kommer tydligare igen.
Jag känner mig som...................................... ingenting alls.
Orden betyder ingenting, men jag har sagt det tusen gånger om tidigare.
Jag kämpar för livet!
Här kommeren urusel bild på en tavla jag målade för en tid sedan. Vet att en del av dessa foton nyligen kom up här, men nu visar jag den riktiga bilden. *nallekram till dig* Fotad i så dåligt ljus, inte konstigt då morgonen inte ens hade börjat och sedan har det mest varit mörkt ute. Over and out. Nu slipper ni mig för en stund ialla fall. Jag känner mig bara tom.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Vilsen i mig själv Vänskap
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Vilsen i mig själv VänskapLikt Alice i Underlandet faller jag ständigt i ett kaninhål
..okej nu har det inte blivit några kaninhål än!
Ledsen över min tystnad som skapat oro lite här och där, men igår låg jag med världens huvudvärk. Kände att jag behövde vila så gott det nu gick. Skrev upp tvättstugan tills ikväll, men insåg att jag troligen inte skulle orka så lyckades få en tid på morgonen idag. Rena byxor efter de blodfläckar som rann igenom då jag och balans tydligen inte alls går ihop numrera (ganska ofta ärligt talat..) Nu var jag då på väg ut för att få lite uträttat och med mina rena byxor stängde jag ytterdörren och klev upp på min cykel.
Hann väl sätta mig upp och möjligen ett trampsteg, så låg jag där igen! Blodiga fläckar på jeansen och en cykel över mig igen! Så om det är meningen att jag kanske föddes med två ben för lite.. fyra är ju stadigare, eller att det är ett tecken på att jag inte ska stå upp?
Visst har jag känt mig vimsigare, yrare och tröttare.. men jag har ofta slutat på backen även om jag stått still. Rakt upp och ned, eller mer närmare golvet. Visst är golvet finare på nära håll..
Nu ska jag krypa ihop i soffan som är lite mjukare även om jag får ont av att sitta där också *tår*
Dumma anorexi!
Blev inget torsdagsmys med bror mins småkillar, lillen är sjuk.
Dagar med färger i vattenpölar
En plötslig tanke irrar förbi och allting rasar. Hösten är här på riktigt och jag sitter och jag har lyckats bli smittad av mammas förkylning. Huvudet känns tjockt och kroppen halvdöd. Orden som jag tänkte skriva ha hamnat långt bak och är svåra att få fram. Det bildas bara en klump av alltihopa. Jag ser inte hur jag ska orka balansera mig själv längre. Trasas sönder inifrån och ut. Jag vill bara få vinna någon gång. Någo gång snart så tippdet över. Skriker tyst... hjälp mig över kanten. Hjälp mig över kanten.
Jag kan inte lita på mina egna känslor. Vet inte om det är rätt eller fel det jag ser, om mina tanka stämmer med de andas. Runt omkring.
Jag vill kunna anda ren luft utan ångest. Känna dagar utan saknad.
DET ÄR SÅ TOMT HÄR!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälpEn ensam dröm kanske är en stark dröm eller ingenting alls
Så har dagen redan närmat sig alldeles för nära kvällen. Visst några timmar kvar, men det blir snart mörkt och tiden tycks ha försvunnit alldeles för fort. Vaknade när jag inte alls ville vakna. Vridit och vänt på både mig och känslorna. Skrivit ord som raderats för att minuterna senare bli till nya, raderats igen..
Vissa dagar blir tiden som en karusell, snurrar utan stopp. Nu har jag efter önskemål försökt få till några foton på en tavla som jag gjorde ganska nyligen.
Såhär kommer lite smygtittar.. lilla fröken nyfiken..
Åh, nu får jag väl all världens "tyck synd om mig som väntat så".. Nej jag skojar bara, helheten kommer tids nog.
Annars har jag inte hunnit med allt som jag tänkt så nu ska jag sätta fart och samtidigt sparka iväg anorexins dumma tankar om att jag är alldeles för tjock. Svårt? ..jaaaaaaaaa!
Vill inte känna såhär hela, hela tiden oavsett om magen är tom eller en liten ärta irrar vilse därinne. Jag blir inte av med känslan och jag klarar inte av att bli vän med spegelbilden.
Hur ska jag ta mig dit? Kommer jag alltid att få ha denna plågsamma kamp inom mig?
Snipp, snapp, slut så var det dags att göra allt för att skrynkla ihop mitt inre och gömma undan långt bort.
Hoppa runt och önska att lilla hjärnan kunde repareras och bli som någon annans, kanske just din?
Jag beundrar de som klarar och vågar äta. Verkligen äta! Utan ångest och utan att i flera timmar, bland dagar och veckor innan få ångest och oro OM och VAD jag ska försa peta i mig. Hur kommer jag dit?
Det är så svårt att kämpa ensam och jag vet att jag sagt det tuse gånger redan, men det är inte lätt att kämpa på egen hand.
..men det betyder inte att jag har gett upp!
Hoppas att dessa foton kan bidra till ett och annat leende om inte annat. Fortsättning kommer så håll ut :)
Etiketter:
Anorexi Bilder Kalori-lureli Känslor Vakna upp i min verklighet Våga tro på en förändring
Bilder Kalori-lureli Känslor Vakna upp i min verklighet Våga tro på en förändringUgglor.. dessa söta ugglor
Nu menar jag inte just denna lilla uggla som fastnade på ett skisspapper en vänligt, väldigt tidig morgon då jag inte kunde sova. Innan sömnen tog över precis allting, men ni kan kanske fantisera lite och få lägga ett filter framför ögonen. Det finns en charm kring små ugglor tycker jag. De som är så söta!
Ett papper, tuschpenna och svart bläckpenna. Lite kladd här och lite kladd där så blev det en "kluddilutt"
Vad gör ni en dag som denna? Höstmys med ljus känns lockande även om trötheten kryper fram igen..
Ledsen att bilderna blev så dåliga. Morgonen då jag tog foto på dom var ännu inte vaken och ljuset inte alls på min sida, men det får duga. En uggla är en uggla och ugglor tycker jag om hihiii..
Ny vecka och jag känner ångest över så många saker. Vissa stunder så vill jag bara ge upp, medans stunder kommer då jag finner aningens hopp. Det är de stunderna som jag skulle vilja limma fast i mitt hjärta med superlim. Ett som torkar på en sekund för då hinner jag inte ångra mig eller tveka. Räck upp en hand den som klarat av att limma ihop två fingrar med detta "superlim"!?
Nu är det dags att försöka att göra det bästa av dagen. Försöka sparka anorexin all världens väg.
Tränga undan tjocka - fula - äckliga känslorna och tankarna.......................................................................
Det är verkligen inte lätt, inte ensam, inte utan stöd, inte utan väggar som tål porslin slängandes i panik över hur svårt allting är!
Etiketter:
Anorexi Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv
Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig självTiden är livsfarlig att irra sig vilsen i
..en tid fyllt utav tankar, alldeles för många tankar. Känslor som har svämmat över och forsat ut, tårar på mina kinder, saknat någon eller några på det sätt som gör att jag inte vet åt vilket håll jag ska gå. Tassat på tå.
Varit tyst när jag mest velat skrika. Jag tror att tiden kan vara livsfarlig att irra sig vilsen i när balansen inte är som den ska. Tiden har gått ännu en gång, men jag har inte känt någon inspiration, eller mer att jag inte hittat orden riktigt.
Mamma var hos mig drygt tre timmar på födelsedagen. Jag hade önskat att dagen blivit så som jag länge längtat, men jag är glad att hon fanns där en stund. Jag har sovit många, många timmar dag som natt. Om jag tänker efter så är tiden då jag varit vaken betydligt mindre än då jag sovit. Vaknade återigen med den allra värsta ryggvärken! Ville krypa ned på golvet och ligga där resten av dagen.. kämpat mig upp.
Lämnar ett livstecken här även om orden........ är långt borta. Det regnar ute och inne är det kallt. En dag som jag inte vet vad jag vill göra med. De allra flesta har jobb eller skola. Känner mig ensam.
Jag lyckades slå en liten kullerbytta häromdagen, eller kanske inte riktigt, men huvudstupa framlängesvolt?
På ett par sekunder så föll jag framlänges i asfalten innan jag hann reagera! Gulliga människor kom fram och hjälpte mig upp och det första jag tänkte på var ifall det gått hål på jeansen. Så svårt att få tag i byxor som inte cär för korta eller sitter som ett tält i fjällen. Nu klararde dom sig, under tyget avslöjade sig ett uppskrapat knä.
Omplåstring hemma och vila. Återigen vila..
Jag känner mig inte tip-top.. mest ledsen ärligt talat, men nu vet ni att jag lever och svaren på kommentarerna kommer snart.
Etiketter:
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självMys med killarna bus
Fasters två hjärtan är precis vad jag behöver just nu. Sitter och väntar på dom för alldeles strax kommer dom springandes. Storkillen först som vanligt med andan i halsen.. "Hej Madde!"
Och lillkillen strax efter.. åh vad jag längtar och åh vad jag behöver mysa med dom ikväll.
Idag mer än någonsin.
Fått lite ärenden gjorda idag och det har varit jobbigt. Tårarna har varit nära alldeles för många gånger, men jag tror att jag lyckades dölja dom. Trötthet och ännu mer utebliven sömn gör mig alldeles illamående och yr. Försökte få till lite vila på eftermiddagen, men det gick inte. Uppe i varv som en duracellkanin igen.
Räknar ned minuterna tills jag får ha en på vardera sida om mig i soffan. Tätt, tätt intill som om platserna inte skulle räcka till, men jag älskar det. Jag älskar dom!
Att titta på en film tillsammans och ha lillkillen som leker med mitt hår och jag i hans hihiii.. eller lite kill på ryggen. "snälla vill du killa mig på ryggen ..lite till"
Höra roliga kommentarer och ta del av stora killens dag i skolan. Tänk första klass redan, finaste bus.
Jag ska svara på kommentarer senare eller imorgon, ni kan även skriva till min mail om ni vill. Den finns synlig på bloggens sida. Nu måste jag snart lämna er för en stund, men ni klarar er säkert alldeles utmärkt utan mig och mina tankar och känslor.. Ha det mysigt och tänd några ljus för mysigt det kommer jag att få ha det i några timmar.
Kanske vill den här killen ha Tintin i sitt knä. De har kommit att bli riktigt fina vänner de två. Att se hans ögon stråla av lycka över kaninens skutt och kel är härligt att få ta del av. Jag vill vara tillsammans med dessa två så mycket jag kan och orkar. Sova får jag göra när de har växt upp och vi kan prata om andra saker :)
Kramar till er fina. Era ord som ni lämnar efter er betyder så mycket för min kamp varje dag, varje natt, varje stund. Det har varit tufft idag, men nu kommer killarna bus!
Önskar mig en blå dag
Små tofflor som påminner om en liten fyraårings spring fram och tillbaka mitt i flytten. En sak i taget och sedan frågar "vad ska jag hämta nu?". Då gällde det att försöka komma ihåg vad som fanns kvar i min gamla lägenhet. Små blå tofflor och nu inser jag att hösten verkligen är här. Inga blå blir det detta året, men jag hoppas så att jag får mysa med de två killarna imorgon kväll, eller jag menar senare idag.
Livet som faster förgyller tid och rum! Fått njuta av deras sällskap betydligt oftare nu. Härligt!
Jag var på väg att säga hejdå till dagen redan för några timmar sedan, men ändå sitter jag uppe. Mår illa.. Målat en stund och tassat fram och tillbaka, nattat Tintin under sin filt. Tintin är min hermelinkanin om nu någon missat det, två år lilla tjejen. Nu börjar jag att spåra ur helt. Borde sova för ska iväg och få hem nytt hö på förmiddagen, blir hämtad vid kl.11 och gissar att det kommer ta sin lilla tid. Sedan får jag höra om tvillingen frågar ifall killarna får komma, om jag orkar.. men tror att jag denna gången hinner fråga om de kommer till mig. Häromdagen satt lillen hos mig och frågade när jag skulle klippa mig. Skrattade åt hans helt oväntade undran, men helt ärligt har jag länge behövt klippa mig. Så jobbigt att kämpa med både anorexin.. livet och denna ekonomi som gör att jag hindras till så mycket.
Önskar att jag vann på lotteri. Bara en sådan sak att detta året är den allra första gången någonsin som jag önskar mig en fylld kyl och frys till födelsedagen! Det mina vänner är för mig totalt främmande, men som det är nu så vrider och vänder jag på minsta lilla grönsak tills det blir is i kylen. Tidigare kunde jag gå fram och tillbaka och vrida och vända på olika champinjoner eller äpplen. Vägde dom mellan mina händer och sedan på köksvågen, brevvågen och sedan tillbaka in i kylen för att jag inte kunde bestämma vilken jag skulle våga bita i!
Galet.. men jag känner att mycket finns fortfarande kvar. Märkt det då och då när jag kommer på mig själv med olika saker. Det oroar mig måste jag erkänna för jag vill bli frisk! Det är svårt för någon som inte ser min kamp i verkligheten utan "bara bakom en dataskärm", men jag kämpar hela tiden och jag har varit väldigt mager tidigare. Då kunde jag inte se det, men nu.... Oj! Hjälp!
Vilket fall som helst om jag vann på lotteri så skulle jag fylla på mina akrylfärger, dukpannåer, oljefärger och en massa pyssel. Resa bort till solen och inreda en hel del i min lägenhet eller bara sitta på en cafeteria och äta räksallad med sorbetglass som födelsedagsfika. Som det är nu vet jag ingenting om hur den dagen blir. Gissar att det blir jag och mamma då tvillingen jobbar och är borta under helgen.
Jag har så SVÅRT att våga äta!!! Jag vet inte hur ofta jag tänker för mig själv att jag önskar att jag vågade i alla fall smaka av det andra äter. Skulle jag fotografera mina intag kunde jag lika gärna lägga upp exakt samma foto, det är väldigt ensidigt. Dels så vågar jag inte för kroppen reagerar helvilt över minsta lilla, sedan denna dumma och falska trygghet. Jag vill inte vara trygg, livet ska vara aningen spännande också! Anorexin förstör allting och jag känner mig ensam.. Så ensam..
Önskar att någon kunde säga att du måste smaka. Du måste våga ta steget för jag vill.
Allting snurrar, svimfärdig och ändå kommer jag inte till ro. Trycker på knappen och stänger av lilla hjärnan. Ska försöka och stackars den som kanske orkat läsa detta vimsiga inlägg. Ibland, eller oftast så får orden komma som de vill. Nu vill jag tänka i blått. Blå himmel och mys med småkillarna är vad jag hoppas dagen blir till.
Etiketter:
Anorexi Bilder Kalori-lureli Känslor Tvillingbror och jag Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder Kalori-lureli Känslor Tvillingbror och jag Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självBara jag får känna någon måla mitt hjärta så där vackert rött och levande.. då orkar jag lite till
Hur hittar jag en plats i livet när jag inte vet åt vilket håll jag ska gå?
När vågar jag skrika att JAG SAKNAR DIG MER ÄN VAD DU KAN ANA ..men jag vill inte störa. Tomheten är tydlig. Alla andra lever sina liv och jag passar inte riktigt in. Dagarna snurrar förbi och jag springer fortare och fortare för att försöka hinna med. Få en sittplats bredvid någon som blir glad över att jag finns där. Just här.
Ska jag stanna eller gå?
Jag står still, apatisk, tyst och lite förlorad i en färglös värld. Vågar inte visa vad jag känner så jag gråter när ingen ser. Saknar allt som kunde varit istället för denna ständiga kamp varje minut. Kampen över ångesten, över anorexin och över alla tunga minnesbilder som är fast etsade inom mig. Jag går inte omkring och tänker på dom medvetet, snarare tvärtom så gör jag allt för att tränga undam dom. De finns där ändå. Nu har jag fått kontakt med en diakon som jag träffat några gånger. Där jag kan prata om vad jag vill eller ingenting. Efter att skrikit efter terapi under flera år utan att få annat än ett "nej, du väger alldeles för lite". Inte kan någon nekas terapi på grund av sin vikt! Jag har trillat emellan läkarnas stolar fullständigt och vore det inte för mammas samtal på morgonen skulle jag lika gärna kunnat ligga död i flera veckor utan att de ens vetat om det.
Jag kämpar på, men det är inte lätt ensam.
Nu ska jag snart krypa upp i min fåtölj och försöka vila tankarna. Dagen blev inte alls som jag tänkt eller velat, men det får vara okej. Borde sortera alla mina foton i datorn, men oj det lockar inte alls. Någon frivillig som vill ta över hihii.. nej stackare så dum är jag inte. Får bli lite i taget, någon annan dag. Kanske sätta på en film, tända ljus och värma små tårna i tjocka strumpor, benvärmare med fuskpäls, ett par tröjor eller fler och filten. Min trogna filt. Hur har eran dag varit.. blir så glad över kommentarerna ni skriver. Betyder så mycket mer än vad ni kan tro!
"Tjena kaninen!" ..jag lyfter blicken ifrån mina papper och undrar vad de håller på med. Hantverkare är i köket och byter spishäll då de tydligen fick syn på lilla Tintin.
"Hej lilla svarta kaninen!" ..jag ler åt deras lilla samtal som pågick med jämna mellanrum och Tintin undrade säkert varför de förde så mycket väsen.
Äntligen är spishällen utbytt och ännu ett steg bort ifrån hur det såg ut här tidigare. De sprang fram och tillbaka, hade glömt verktyg, sågen gick av, batterierna var slut och allt möjligt. Trodde att jag skulle somna ståendes när som helst. Även om jag satt ned, men den känslan av att vara så trött. Ett par timmar senare var de klara.
Städning fick det bli för inte vet jag vad de använde min dammsugare till då dammet låg överallt. Som om vintern kommit tidigt i år.
En dag då solen glömde bort att vakna och allting har varit grått och kallt. Inte fått mycket gjort då det tog halva dagen innan jag ens vaknade. Jag menar då jag kom ifrån ett "zombieliknande" tillstånd, en natt utan sömn och för många tankar. Tillbaka i fåtöljen igen. Stackars lilla säng får stå orörd igen, men jag ska hitta dit igen. Andra tror säkert att jag är helt tokig som har så svårt för den biten, men så är det.
Mamma ringde som vanligt för att höra hur det är, gulliga hon. Stackars lilla mamma som varit med i så många svängar hit och dit och ändå alltid finns där. Finns här för mig. Lillbusen sov aldrig över utan hans storebror istället, men idag skulle de gå och äta kulglass på ett café. Så glad över att de får en heldag tillsammans och på torsdag hoppas jag få mysa tillsammans med dom igen. Hoppas att kroppen inte säger ifrån då!
Den som aldrig går vilse hittar inga nya stigar
Jag sitter ihopkrupen på stolen som är alldeles för hård. Utanför mitt fönster har solcellslamporna för länge sedan slocknat och små regndroppar har bildat ett mönster på balkongräcket. Snart är det morgon, men mina tankar vill inte komma till ro. Ångest över att vara för tjock och ful, blandat med saknad av så mycket mer. Ett liv fyllt av just LIV.
För några dagar sedan satt mamma hos mig för att trösta en förtvivlad liten ..mig. livet kändes totalt hopplöst och så tänkte även hon. Ändå fanns det en trygghet i att inte vara ensam. Inte just då, inte med den inre smärtan och oron. Idag har känslorna verkligen hoppat hit och dit. Framåt kvällen kom jag på mig med att le när små tankar far förbi, för att ett ögonblick senare vandra rastöst omkring i ett virrvarr av saker som jag vill göra.
Åh, jag borde sova! Ögonen går i kors och hela kroppen värker. Varför kommer alla tankar så mycket starkare framåt kvällen och natten? Jag samlar på ord som aldrig lämnar min kropp.. nattsudd. Jag vet inte vad jag ville ha fram egentligen för jag tror inte riktigt att jag har insett att jag nu sitter på en plats där tidigare min fina granne hade sin säng, alldeles.. alldeles bredvid. Hennes ansikte ler emot mig och jag känner en rysning, en alldeles för klar bild. Tänk att jag sitter här precis där jag nästan på pricken suttit så många gånger och hållit i hennes hand. Försiktigt för att inte lämna några ömma märken. Flätat hennes hår så det inte ständigt trillar ned i ansiktet. Plågsamt märkt att talet tystnade och försvann, men blicken fanns alltid kvar även om den också ville försvinna i perioder. Alltid sken hon upp när jag kom, trots att hon egentligen inte såg.
Jag skulle vilja fråga henne hur hon visste att det var jag, men det är försent nu. Nu sitter jag här på min alldeles för hårda stol med knäna under hakan som vanligt och ärligt talat så trivs jag. Kanske hon finns hos mig på något sätt ändå och gör mig lugn och trygg. Hon har lämnat en stor del av sig kvar, en så pass stor del för att jag ska kunna börja leta efter nya stigar. Slänga bort de gamla och mörka. Visst är det svårt och jag vet inte om jag kommer att lyckas hitta ljuset fullt ut, men jag nöjer mig med små ljusglimtar då och då. Vågar inte hoppas för mycket, men jag andas lättare nu och jag kan inte förklara hur. Imorgon är en annan dag.
Fångar ett ögonblick som springer förbi i små skor
Vissa dagar blir inte alls som det var tänkt och idag har det varit precis en sådan dag. Vaknade orolig och visste inte vad jag skulle hitta på tills det äntligen blev tid för mys med liten kille. Mina tankar var inte alls där de borde vara, eller där jag önskar att de vore. Ville ingenting hellre än att springa bort ifrån mig själv, men stannade kvar. Ångesten krossade alla väggar och jag visste inte var jag skulle kunna gömma undan dom. Slippa se och slippa känna. Anorexin är stark. Alldeles för stark.
Jag ville skrika åt klockan att den skulle snurra fortare, men allt som snurrade var jag. Ett ögonblick och hårt slag mot golvet, första tanken var ifall jag kunde "dölja fallet" för mamma. Inte oroa i onödan. nu hade jag turen i oturen att jag mest slog i höftbenet. Hårdare slag har jag fått. Känns väl ganska okej just nu, men den där ensamheten. Rastlösheten. Tankarna på att vara alldeles för ..stor.
Hur ska jag bli av med den?
Så äntligen hade lillkillen ätit lunch med sin farmor (mamma) och små skor kom springandes till mig. En ballong i ena handen och piggelinpaket i andra. Visst kan man äta piggelinglass även i oktober! Sagt och gjort en grön favorit slank ned i lilla magen och sedan gick vi till biblioteket. Hittade några böcker för att läsas till kvällen i farmors säng. Sedan spelade vi schack.. tja med en envis fyraårings regler så att säga! En liten expert på att under spelet hitta på nya, egna regler. Det är bara att spela med, försöka hinna med i alla nya påhitt.
Det blev en liten stund hemma hos mig igen. Tittade in i filmhögen och valde en att låna för att titta på imorgon, vilket givetvis blev redan idag. Känner jag honom rätt så hinner den ses fler gånger. Tiden gick alldeles för fort och sedan visste jag inte alls vad jag skulle göra.
Allt kändes så tomt, så tyst, så otroligt ensamt.
Gick ut en liten runda medan solen var framme, men inspirationen var inte på topp.
Jag är långt ifrån på topp. Jag saknar någon alldeles för mycket. Helgen närmar sig alldeles för fort och det stressar mig trots att jag inte vet någonting om hur den kommer att bli. Försöker att ta ett ögonblick i taget.
