Dagar med färger i vattenpölar


En plötslig tanke irrar förbi och allting rasar. Hösten är här på riktigt och jag sitter och jag har lyckats bli smittad av mammas förkylning. Huvudet känns tjockt och kroppen halvdöd. Orden som jag tänkte skriva ha hamnat långt bak och är svåra att få fram. Det bildas bara en klump av alltihopa. Jag ser inte hur jag ska orka balansera mig själv längre. Trasas sönder inifrån och ut. Jag vill bara få vinna någon gång. Någo gång snart så tippdet över. Skriker tyst... hjälp mig över kanten. Hjälp mig över kanten.
Jag kan inte lita på mina egna känslor. Vet inte om det är rätt eller fel det jag ser, om mina tanka stämmer med de andas. Runt omkring.
 

Jag vill kunna anda ren luft utan ångest. Känna dagar utan saknad.
DET ÄR SÅ TOMT HÄR!
 



Mys med killarna bus

 

Fasters två hjärtan är precis vad jag behöver just nu. Sitter och väntar på dom för alldeles strax kommer dom springandes. Storkillen först som vanligt med andan i halsen.. "Hej Madde!"
Och lillkillen strax efter.. åh vad jag längtar och åh vad jag behöver mysa med dom ikväll.
Idag mer än någonsin.
 

Fått lite ärenden gjorda idag och det har varit jobbigt. Tårarna har varit nära alldeles för många gånger, men jag tror att jag lyckades dölja dom. Trötthet och ännu mer utebliven sömn gör mig alldeles illamående och yr. Försökte få till lite vila på eftermiddagen, men det gick inte. Uppe i varv som en duracellkanin igen.
Räknar ned minuterna tills jag får ha en på vardera sida om mig i soffan. Tätt, tätt intill som om platserna inte skulle räcka till, men jag älskar det. Jag älskar dom!
 

Att titta på en film tillsammans och ha lillkillen som leker med mitt hår och jag i hans hihiii.. eller lite kill på ryggen. "snälla vill du killa mig på ryggen ..lite till"
Höra roliga kommentarer och ta del av stora killens dag i skolan. Tänk första klass redan, finaste bus.
 
Jag ska svara på kommentarer senare eller imorgon, ni kan även skriva till min mail om ni vill. Den finns synlig på bloggens sida. Nu måste jag snart lämna er för en stund, men ni klarar er säkert alldeles utmärkt utan mig och mina tankar och känslor.. Ha det mysigt och tänd några ljus för mysigt det kommer jag att få ha det i några timmar.
 
 
Kanske vill den här killen ha Tintin i sitt knä. De har kommit att bli riktigt fina vänner de två. Att se hans ögon stråla av lycka över kaninens skutt och kel är härligt att få ta del av. Jag vill vara tillsammans med dessa två så mycket jag kan och orkar. Sova får jag göra när de har växt upp och vi kan prata om andra saker  :)
 

Kramar till er fina. Era ord som ni lämnar efter er betyder så mycket för min kamp varje dag, varje natt, varje stund. Det har varit tufft idag, men nu kommer killarna bus!
 
 
 



Bara jag får känna någon måla mitt hjärta så där vackert rött och levande.. då orkar jag lite till


Hur hittar jag en plats i livet när jag inte vet åt vilket håll jag ska gå?
När vågar jag skrika att JAG SAKNAR DIG MER ÄN VAD DU KAN ANA ..men jag vill inte störa. Tomheten är tydlig. Alla andra lever sina liv och jag passar inte riktigt in. Dagarna snurrar förbi och jag springer fortare och fortare för att försöka hinna med. Få en sittplats bredvid någon som blir glad över att jag finns där. Just här.
Ska jag stanna eller gå?
 
Jag står still, apatisk, tyst och lite förlorad i en färglös värld. Vågar inte visa vad jag känner så jag gråter när ingen ser. Saknar allt som kunde varit istället för denna ständiga kamp varje minut. Kampen över ångesten, över anorexin och över alla tunga minnesbilder som är fast etsade inom mig. Jag går inte omkring och tänker på dom medvetet, snarare tvärtom så gör jag allt för att tränga undam dom. De finns där ändå. Nu har jag fått kontakt med en diakon som jag träffat några gånger. Där jag kan prata om vad jag vill eller ingenting. Efter att skrikit efter terapi under flera år utan att få annat än ett "nej, du väger alldeles för lite". Inte kan någon nekas terapi på grund av sin vikt! Jag har trillat emellan läkarnas stolar fullständigt och vore det inte för mammas samtal på morgonen skulle jag lika gärna kunnat ligga död i flera veckor utan att de ens vetat om det.
Jag kämpar på, men det är inte lätt ensam.
 

Nu ska jag snart krypa upp i min fåtölj och försöka vila tankarna. Dagen blev inte alls som jag tänkt eller velat, men det får vara okej. Borde sortera alla mina foton i datorn, men oj det lockar inte alls. Någon frivillig som vill ta över hihii.. nej stackare så dum är jag inte. Får bli lite i taget, någon annan dag. Kanske sätta på en film, tända ljus och värma små tårna i tjocka strumpor, benvärmare med fuskpäls, ett par tröjor eller fler och filten. Min trogna filt. Hur har eran dag varit.. blir så glad över kommentarerna ni skriver. Betyder så mycket mer än vad ni kan tro!
 

"Tjena kaninen!" ..jag lyfter blicken ifrån mina papper och undrar vad de håller på med. Hantverkare är i köket och byter spishäll då de tydligen fick syn på lilla Tintin.
"Hej lilla svarta kaninen!" ..jag ler åt deras lilla samtal som pågick med jämna mellanrum och Tintin undrade säkert varför de förde så mycket väsen.
Äntligen är spishällen utbytt och ännu ett steg bort ifrån hur det såg ut här tidigare. De sprang fram och tillbaka, hade glömt verktyg, sågen gick av, batterierna var slut och allt möjligt. Trodde att jag skulle somna ståendes när som helst. Även om jag satt ned, men den känslan av att vara så trött. Ett par timmar senare var de klara.
Städning fick det bli för inte vet jag vad de använde min dammsugare till då dammet låg överallt. Som om vintern kommit tidigt i år.
 

En dag då solen glömde bort att vakna och allting har varit grått och kallt. Inte fått mycket gjort då det tog halva dagen innan jag ens vaknade. Jag menar då jag kom ifrån ett "zombieliknande" tillstånd, en natt utan sömn och för många tankar. Tillbaka i fåtöljen igen. Stackars lilla säng får stå orörd igen, men jag ska hitta dit igen. Andra tror säkert att jag är helt tokig som har så svårt för den biten, men så är det.
Mamma ringde som vanligt för att höra hur det är, gulliga hon. Stackars lilla mamma som varit med i så många svängar hit och dit och ändå alltid finns där. Finns här för mig. Lillbusen sov aldrig över utan hans storebror istället, men idag skulle de gå och äta kulglass på ett café. Så glad över att de får en heldag tillsammans och på torsdag hoppas jag få mysa tillsammans med dom igen. Hoppas att kroppen inte säger ifrån då!
 
 



Mitt hjärta hänger i en burk


Mitt liv finns på burk
det går att köpa i närmaste butik
mitt emellan raden av framtidsdrömmar och ensamhet
om du går förbi någon gång
så kan du väl stanna till bara ett
litet ögonblick
titta in och köpa en burk
 
mitt emellan framtidsdrömmar och ensamhet
hänger en burk med mitt liv
och det är bara jag som inte har råd
 
Mitt hjärta hänger i en bur
högt över min säng
precis bredvid lampans gnistrande kristaller
ställer du dig på en stol
så kan du säkert haka av den ifrån kroken
om du hälsar på någon gång vill säga
 
Mitt hjärta hänger i en bur
högt över min säng
och det är bara jag som inte når upp
 



John Blund kastar grus i mina ögon och ler

 
Titta på mig där jag står bakom trädet till höger om din skugga. Kan du inte se att jag vinkar och ler lite försiktigt emot dig, bara för att du kanske ska lägga märke till att jag finns? Kanske jag inte passar in i någon annans värld, kanske jag inte passar in någonstans.
Snälla stå still ett litet ögonblick innan du gungar iväg så mycket högre än vad jag har lärt mig än. Stå still ett litet, litet ögonblick och känn efter om jag kan få ha en plats i din verklighet, bortom min egen.
Jag vet att jag inte är lika stark, men ensam är inte stark. I alla fall inte jag och det är precis såhär jag ser ut om du slutar dina ögon för ett kort ögonblick och tänker efter om jag passar in hos dig eller om jag ska stanna kvar utanför.
Jag känner mig ensam och jag vet att jag har sagt det tidigare, men känslor försvinner inte lika lätt som ett sönderrivet papper i septembervinden.. hur tunga de än känns. Jag vet inte om jag ska hoppa av eller stanna kvar längre. Jag vet vad jag vill, men jag klarar mig inte på egen hand för jag behöver hjälpen bredvid mig.
Säg någonting, vad som helst!
..bara du bryter tystaden som befinner sig omkring mig, inuti och utanpå. Säg någonting som en liten bekräftelse på att jag finns lika mycket som någon annan. Märker du inte att det enda jag vill är att få prata en stund med dig?
 
Syns det inte att jag behöver någon här, bredvid. Inte bakom eller långt framför. Utan bredvid mig!
 



Jag ber ingen tycka synd om mig utan det är bara.. mina känslor i en verklighet

 
 
Känn ingen sorg över mig för det har jag aldrig bett om. Detta är mina känslor och min verklighet.
Jag har ALDRIG bett någon tycka synd om mig. ALDRIG! Så nu ska jag lite kortfattat berätta en liten del av vad en del av mina grannar gör och har gjort.. sedan om jag är ynklig, svag eller vad som helst så tar jag det som en smäll i ansiktet för detta är INTE OKEJ! Det är mina känslor och efter allt som jag varit med om sedan jag var drygt fyra år fram tills för lite mer än fyra år tillbaka.. är det då konstigt att jag reagerar som jag gör. Om svaret är nej, då kanske jag skulle ta de där tabletterna ändå? Under mina första år här var det så "gulli-gull" allting och jag var "så rar som hjälpte till med både det ena och andra".. sedan jag minns inte direkt när, men nu under detta året så har en viss granne JAGAT MIG och TRAKASSERAT MIG om precis allting.
 
Jag har fått anklagelser om att gått in till en granne bredvid mig och tagit hennes glasögon, för att jag kallar henne "häxan" gått ned till ett café i huset och högt berättat om vad jag ska ha gjort! Personalen blev arga för dels kan man inte, får man inte anklaga vem som helst utan bevis. Sedan så hittade grannen sina glasögon hemma.. såklart.
Personalen sa då detta högt till cafégästerna att hon absolut inte får hålla på såhär. Detta fick jag veta idag, att häxan gått ned och sagt allt detta. Gästerna höll med och hur den som påstod det hela reagerade vet jag inte.
Häxan påstår att jag möblerar om på nätterna "hallå, jag orkar inte flytta runt några möbler!" det jag gör nästan dygnet runt är att sitta ihopkrupen i min fåtölj med knäna under hakan och ja, jag sover även så..
 
¨Häxan påstår att jag spolar ned min kanins halm och bajs i toalettstolen, vilket jag inte gör utan slänger i små påsar i soprummet. Dessutom använder jag inte halm utan strö. Hon har tydligen kommit med en påse med strö och visat "Titta här vad Madeleine spolar ned i toaletten!" Sedan hur hon har fått tag i detta skulle jag vilja veta eftersom det är inlåst i mitt förråd! Kaninen äter hö så det spolar jag självklart inte heller ned, men även detta pratar hon om med både cafégäster och andra utanför huset.
Fått veta det på flera olika håll.
Hon lägger lappar i mitt postfack som dessa här nedanför..
 

För häxan anklagar mig för att klampa runt och föra en massa oväsen, sedan att alla andra ständigt påpekar att de knappats hör mig komma under dagtid är då väldigt konstigt. Kan hon höra mig vända på filten kanske? Att jag hör grannen under möblera om och stampa högt i golvet mycket senare än vad jag ens vågat röra på mig, det är ju mitt fel. För självklart är allt mitt fel. Grannen under mig är "vän" med häxan, men för feg för att ta minsta lilla konfrontation. Vad som än händer eller ändras i huset så är det mitt fel. Enligt häxan!
 
Om hon är ute efter just mig undrar nu någon kanske..?
JA, alla de som jag talat med i cafét och i styrelsen säger samma sak. Idag talade jag med en och hon berättade att hon varje kväll tänker på mig och är uppriktigt orolig över att jag mår så dåligt. Över att det har blivit så dålig stämning i hela huset just på grund av häxan, men enligt häxan så är ALLT... ALLT MITT FEL!
Det spelar ingen roll längre vad det handlar om utan hon ska tydligen ha bort mig död eller levande och ärligt talat så känns det senare mest troligt. Om jag inbillar mig detta? NEJ!
Vem som helst kan fråga de jag pratat med, de inser samma sak. Hon är helt klart ute efter mig och varför det har jag ingen aning om för jag har aldrig gjort henne någonting. Snarare hjälpt henne med olika saker tidigare.
 
Nu blir det aldrig några formklippta buskar eller planteringar av blomlökar här längre, allt är vildvuxet och vanskött, men jag orkar inte bry mig hur tråkigt det än är att se detta. Min kropp skulle ändå inte orka.
Det finns otaliga saker, men detta är det allra senaste och jag blir riktigt upprörd och ledsen över att försöka skriva ned detta. Om jag ska skaka av mig och inte bry mig, inte ta åt mig? När mamma nästan inte vågade lämna mig ensam igår senast för att jag talade om att jag inte orkade leva längre. När mamma så sent som igår sa till mig att HON INTE ORKAR LEVA LÄNGRE, på grund av denna HÄXJAKT och FALSKA ANKLAGELSER!
Så vad i detta.... lilla ... skulle vara "okej"? Okej?
Vad jag tjänar på att polisanmäla?
Kanske ska vänta tills jag ligger med en överdos istället så är allt löst av sig själv, för häxan kommer inte att ge sig. Detta är ingenting som jag är den enda som känner och har förstått. Fick det bekräftat senast idag av andra.
Så om nu någon har några bra alternativ kom med dom då..... jag väntar.... men inte hur länge som helst.
 
 
 
Vad deras syfte är att trakassera, för att bråka är för mig ett alldeles för litet ord. Ingen aning, mer än att hon vill ha bort mig av någon anledning. Självklart vill jag inte starta en polisanmälan igen, för så roligt är det inte, men är det okej att hon ska knäcka både mig och mamma fullständigt? Att vi båda ska ligga sömnlösa och gråta över rent elaka förtal? Jag kan inte svara på vad de skulle kunna tjäna på vad häxan och hennes "vän" vinner på detta och "byta mål"? Vad menar du med det? Ska jag be dem hoppa på någon annan, det kommer aldrig att ske, varken för att jag inte vill det och för att alla andra är väl insedda i att det är MIG de är ute efter oavsett vad det handlar om. Nej, jag kan inte strunta i det, hur ska jag kunna strunta i det? Jag har länge gjort ALLT för att undvika synen av någon utav båda två, för det är främst två.. osäker på om det är flera dolda. Undviker att gå och hämta min post om jag hör att de är i närheten. Undviker att gå ut och slänga sopor om jag hör eller får syn på någon.. oftast får mamma ta den BAKVÄGEN och med sig hem, för inte ens hon orkar se eller möta dom.
SKULLE DETTA VARA OKEJ?
 
Vägra vara ett offer.. jag väljer att vägra vara ett offer genom att säga NU RÄCKER DET SLUTAR INTE DETTA SÅ BLIR DET EN POLISANMÄLAN AV DET! Att ta en dag i taget.. jag kämpar varje sekund för att inte sluta orka leva längre och det känns inte ett dugg dagen efter. Det finns hela tiden med både mig och mamma. Om jag stannar kvar i vanmakt och sorg. Över alla sexuella övergrepp, om det är det du tänker på så gör jag allt för att inte tänka på det. Sedan har jag härom dagen tagit ett stort steg inom det området som jag inte tänker ta upp i bloggen, för ingen i familjen vet om det än. Själv har jag nu bett om hjälp att få veta mer om när, själv. Så jag väntar på det samtalet ifrån polisen, rädd för svaret, rädd för verkligheten som jag förträngt.
 
Dålig ekonomi, ja. Nu ska jag flytta till min fina grannes lägenhet, hon som nyligen gick bort. Hoppas jag kan flytta 1 oktober, så snart de lagt parkettgolovet och målat sovrummet lägger jag mig säkert på golvet! Det kommer att bli bra dyrare och jag kommer att få leva på luft, men nej jag har inte bönat och bett om pengar. om jag kommer att gå ned i vikt ytterligare, ja troligtvis, men jag kan inte bo kvar här som det är nu.
Jag är sjukpensionär om nu ingen visste det. Fått frågan hur jag ska leva annorlunda. Jag springer inte runt på stan och handlar kläder eller annat. Faktum är att jag nästan aldrig gått på stan under de fyra åren som jag bott här, så hur menar du då? Hitta en partner.. vet inte om jag ska skratta eller gråta över de orden ärligt talat.
kan inte ens kommentera den........
 
Så nu har jag med mycket energi och upprördhet besvarat en enda kommentar, nu väntar jag på din lilla enkla lösning på hur jag ska ha råd att leva och hur jag ska orka överleva med dessa trakasserier, för att kalla det bråk är så fel, så fel. Jag vill också se en förbättring, men hur ska det kunna ske?



Jag försöker kriga och stå upp för mina drömmar, men om jag faller är allt ni ser min skugga.. övergiven


Behöver någon som kan hjälpa mig att stå rakt, inte vingla, inte falla. Jag behöver någon som finns när alla andra går. Jag kämpar och kämpar, men det känns som om min kamp aldrig räcker till.
Gråten har mest trängts undan större delen utav dagen och jag vet inte om jag hör hemma någonstans, eller hos någon. Vet inte vem jag ska vända mig till när omvärlden rasar omkring mig och jag har en stark känsla av att om jag faller så skulle allt ni kan ana efter mig.. är en liten skugga. Nedtrampad av förbigående, för vem hör någon som inte längre vågar skrika på hjälp?
Skulle det märkas om jag inte fanns?
 
Jag känner mig fruktansvärt ensam och bortglömd. Gömd i sanden och aldrig hittad igen. Skulle vilja skrika högt.. SNÄLLA TA MIG HÄRIFRÅN! Om jag bara kunde, om jag bara kunde.. och vågade. Jag ser mamma trasas sönder rakt framför mina ögon och hennes oro både i blicken och på rösten när hon frågar om jag inte förstår att vikten rasar nedåt (men mamma, allt jag känner är sorg över att jag förstörde allting.. min spegelbild visar någonting helt annat och jag vet inte längre om jag hör ihop med denna världen).
Varit på försäkringskassan idag, hoppades på lite bostadsbidrag då det är tänkt att jag ska flytta den 1 oktober. Två små hundra tycks det bli, så med en hyra på 600kr mer kommer det bli enormt tufft en lång tid framöver, med flytt av allting. Slåss redan i motvind och jag känner mig allt mer vilsen och tom. En kropp som gör allt för att slå ned mig. Kanske ingen tycker att min kamp är "bra nog", men jag kämpar så gott jag kan.
 
Det här är jag och jag gör vad jag kan för att orka med livet.
..men vilket är bäst?
Jag behöver stöd, men kan samtidigt inte kräva att någon ska lägga en minut på mig när livet kretsar runt omkring.. utom just här. Detta är mina känslor.. behövde få ur mig lite, lite grann av allt som gömmer sig under ytan.
 



..för att tala om att jag finns, men ändå inte..

  

Känslorna är långt ifrån där de borde.. utspridda över golvet i ett försök att få någon liten ordning. Misslyckas om och om igen. Orkar inte svara på några kommentarer just nu, hoppas att ni kan förstå. Jag har noll kraft. Ska försöka förklara hur det är så gott jag kan.
Blev igår erbjuden min fina grannes lägenhet, något större, vilket inte spelar någon roll egentligen. Styrelsen ställde mig överst i kön trots att jag vet att någon annan i huset velat ha den länge. Tänkte att nu får jag väl smäll även för detta, men hon i styrelsen har sagt att det får hon ta. Trots allt så är det deras beslut eftersom det nu är som det är i detta "råtthålet".. förlåt grannarnas jakt efter mig.
Orkar inte skriva mer om det just nu..
Jag har inte bestämt mig, beror mycket på hur mycket de renoverar olika saker, vilka jag känner att jag inte har någon möjlighet att få ordning på själv. Har inte ens råd att köpa mat (bara ett faktum..) så det får gå som det går. Tårarna är nära ständigt, och jag ORKAR INTE LÄNGRE! Om det nu kommer kommentarer om att soc. ska ställa upp så är det så att "familjen" ska ställa upp.. men hallå vilken familj?
Ärligt talat så känns det som om jag lika gärna kan ge upp totalt och fullständigt, allt detta med grannarna och att inte ha råd att leva knäcker mig!. ORKAR INTRE!
..men jag kämpar så gott jag kan ändå, så än har jag inte gett upp.
 
 

Ska titta på lägenheten på tisdag igen tillsammans med mamma. Fick veta detta först igår, lite i senaste laget..
Vill ha någon att bolla tankar med och även få veta lite mer om när jag kan flytta. Har jag tur så kanske någon står och väntar på att få flytta in där jag bor nu. Sedan vad kostar det att flytta telefon, bredband?
När kommer jag att ha råd att "leva"? Ska jag satsa på denna lägenhet som ändå gav mig en känsla av lugn (slapp grannarna som plågar mig till förintelse.. med små ord) ?
Ska höra vad jag kan få i bostadsbidrag, annars går det inte, även hur fort de kan få ordning på det. Inga möjligheter att lägga ut med 800 kr i månaden i förväg!
Ska jag sälja min själ för att få råd eller ska jag helt enkelt ge upp allting och tassa på tå resten av livet?
Ledsen över ett väldigt deppigt inlägg, men jag mår inte ett dugg bra....   inte alls.
Mamma var uppe väldigt kort på morgonen, för att sedan gå ned till marknaden på stan med en väninna. Innan hon gick frågade hon om det var okej och mitt svar var...
"nej, det känns inte alls okej!"
Ska det vara såhär svårt att orka med livet, vad gör då jag här?



Jar försöker att dra en linje med min blyertspenna.. någonting som ska likna ett leende, men vad som finns där bakom kan ingen se


Tyst.. jag har varit tyst, Det har blivit alldeles för mycket av allting och jag känner mig så jagad!
Kan inte fly varken ifrån de omkring mig eller mig själv. Sömnen har varit katastrofal, min saknad efter min granne plågsamt, hjärtskärande.. SAKNAD och hon kommer aldrig tillbaka. Jagat drömmar, fantasier, längtan, saknad, förhoppningar, tröst, livet och allt har blivit krossat flera gånger om. Nu vet jag inte om jag ska cykla bort hela natten för att jaga bort all smärta som jag känner eller bara lägga mig ned och.. ligga där.
Känner mig så ensam!
 
Dragit mig för länge och tusen gånger om att lägga upp detta feta, fula ansikte och ett leende som inte alls är ett leende. Ingenting som jag känner alls, för jag vill skrika att JAG HAR FÅTT NOG NU!
Fått världens hårdaste slag emot magen ännu en gång och vad det handlar om går jag inte in på än, men trodde aldrig, aldrig att denna person skulle vara så grym. Att få dessa ord slagna rakt i ansiktet får mig att vilja ge upp totalt. Nu orkar jag inte mer och om jag ska ha en endaste chans att slåss emot henne så blir det att leva på bröd och vatten resten av året.. bortsett brödet då. Inte vill hon förklara heller, utan anser att "det vet du minsann själv"... men jag har ingen aning om vad hon påstår för det stämmer inte, men det spelar ingen roll.
Orkar inte!
 
Sedan låg en lapp i postfacket idag om att styrelsen vill ha till ett möte imorgon kl.13 om situationen här, med andra ord att grannarna "hackar sönder mig död eller levande". Orkar inte det heller! ORKAR INTE!
Här kämpar jag med näbbar och klor för att hålla mig över ytan på alla sätt, men blir ständigt slagen i magen om och om igen. Önskar att jag inte fanns längre, orkar inte med detta längre!!!
Hela helgen har jag läst och läst.. försökt kommentera hos er många gånger om, men orden har fastnat i min hals. Allt har gjort för ont. Allt gör FÖR ONT!
..men jag tänker på er och hoppas att ni har det så bra som möjligt var ni än befinner er i världen och i livet.
Jag känner ingen press alls att skriva, utan det är för att jag innerligt bryr mig. Vill bara förklara varför jag varit tyst.. så tyst.



Jag är en omålad canvasduk med svarta fläckar som visar.. ingenting


..jag känner mig för ensam för att få leva. Det gör ont ikväll och pulsen ökar mer och mer. Att få ren och skär ÅNGEST över att smyga nedför trapporna för att hämta min post, så ska det inte vara. Funderade länge på att vänta tills imorgon och kanske be mamma, om hon nu orkar.. bara för att postfacket sitter precis mitt emot en utav mina vidriga grannar! Jag sitter här och vet inte hur jag ska klara mig igenom natten, mår illa, vågar nästan inte andas. Känner att jag har tillräckligt att kämpa emot, det räcker och blir över. Jag är en ensam krigare med hjärtat fyllt av pilbågens fullträffar.
 
Varför har de valt ut mig som husets hackkyckling!? Jag vet att det är många som undrat vad det är för grannar och jag har inte orkat förklara. Egentligen så är de inte ens värda någon uppmärksamhet, men de gräver djupa hål i mig. De får min mamma att vända i dörren om de skulle höras utanför, tar omvägar för att slippa se dem, möta dem. Skulle jag råka vara i närheten då de dyker upp så vänder jag bort blicken.. de är inte värda ens ett hej. Aldrig mer.. de har gått alldeles för långt med sina osanningar och att sprida rena lögner och elakheter till andra utanför huset, det gjorde ondare än ondast. Det var tillräckligt redan långt innan. Jag vet inte hur jag ska lösa detta för aldrig att jag tänker sätta mig ned och prata med dem. Aldrig! Fullt vuxna människor, ja!
 
Hela dagen har varit fylld av gråt. Stor klump i halsgropen och jag har bara velat lägga mig i fosterställning och gråta tills inga tårar finns kvar. Finns det ett slut? Om jag hade råd skulle jag köpa en insatslägenhet eller flytta, men alla hyror är alldeles för höga. Varför bygga en massa nya lägenheter som ingen har råd att bo i?
Mår så dåligt av att bo här............................................................ orkar inte längre.
Varför har de valt ut mig? Jag har inte krökt ett hårstrå på någon av dom.
Så fort någonting, minsta lilla är fel i huset så "hacka, hacka, hacka, hacka på Madeleine!"
Om dom bara visste att de en dag kanske lyckats för såhär orkar jag inte ha det längre. De har sagt att de funderat på att gå ut i media med sina idiotiska lögner! Döda mig lika gärna..
 
Det GÖR ONT!



Som om solen kunde läsa mina tankar och molnen se mina tårar


Det står stilla i min värld, trots att tankarna får mitt inre att snurra runt alldeles för fort. Jag kan känna hur nära tårarna är under min hy, men de ligger stilla. Trots att känslorna är överallt. Inte orkat.. verkligen inte orkat sitta vid datorn senaste tiden. Försökt ett fåtal gånger, eller ganska många gånger om jag tänker efter, men det slutat ändå alltid med tomma ord, konstiga ord som jag sedan inte får någon ordning på. Raderar och kryper ihop istället. Jag har sett era kommentarer, de gör mig glada. Ni får mig att le!
Jag ska svara så snart jag orkar.. behöver samla lite extra kraft. Sömnen har varit totalt försvunnen under flera dygn i sträck, inte ens kunnat vila det allra minsta. Inte konstigt då att jag bokstavligt talat gått in i väggar några gånger. Skönt att jag klarade mig ifrån ett blå-gul-lila-grönt ansikte nu!
Det är vid sådana stunder som det är skönt att bo ensam, att ingen såg, för det måste sett komiskt ut att gång på gång gå rakt in i väggarna. Inte haft kraft till att vända om, stanna till. Samtidigt som jag skriver detta så kommer jag på mig själv med att tänka att det är just då, i de stunderna, som jag önskar att jag inte vore ensam.
Att någon kunde strida med mig, för mig, tillsammans med mig. Sida vid sida eller bara bredvid mig.
 
Jag är så enormt glad över det stöd som jag får av era kommentarer. Ni lyfter upp mig när jag vill falla.
Nu börjar jag få lite ordning på sömnen igen. Äntligen! Hoppas att denna perioden varar länge, för jag kan inte styra sömnen, eller den förlorade sömnen. Sitter just nu och kämpar med en näringsdryck. Ny smak och nytt märke. Fresubin protein energy med chokladsmak. Alltid trott att jag inte alls tyckt om choklad, men minns inte alls vilken sort det var.. denna är helt okej ändå. Som Oboy med alldeles för många skedar med det magiska pulver som man inte fick ta för många av som liten. Ingen hemsk mjölksmak utan mest choklad.. Tror att jag tycker den är helt okej. Tänk att det ska vara så svårt att veta vad jag själv tycker om saker och ting. Försöker känna efter. Hur svårt kan det vara?
Snart ska jag testa de två som är på fotot. Lite spännande såhär på en torsdag. Får ju piffa upp bilden med lite rosor, inga äkta, men gör vad jag kan för att tillvaron ska kännas aningen ljusare.
 
Igår var jag mest ledsen hela dagen. Kände mig ensam och bortglömd. Rädd för att aldrig få tillhöra någon igen. Att stå utanför och se på när alla andra lever och andas, medans jag sitter med knäna under hakan dag efter dag. Allt var tungt. Min fina grannes fönster och rum ekar allt mer tomma och öde. Drog för persiennerna för att slippa se. Jag har svårt att se morgondagen, rädd för att bli lurad på min tur i livet. Rädd att den aldrig kommer.
Vem är jag?
 
Fick idag veta att mina "elaka grannar" pratar rena lögner om mig till andra utanför huset. Blev så ledsen, sårad och arg. Inte så arg som jag borde bli, borde lära mig att bli, men aldrig att jag vill ha någonting med dem att göra igen. Aldrig att jag tänker klippa alla trädgården buskar till fina runda bollar igen, aldrig. De får ta hand om sitt själva. Tappat lusten till det helt och min kropp skulle inte klara med så mycket jobb i alla fall. Inte vågar jag prata med mamma om det heller för hon mår redan dåligt av situationen som den är. Hon kommer att brytas sönder helt och bli väldigt orolig. Hon lägger alltid på sig så mycket på sina axlar. Lilla mamma, du borde lära dig att hela världen behöver inte rasa samman om du lägger dig ned. Om jag lär mig att bli starkare och du lär dig att tillåta dig bli lite svagare, på rätt sätt. Okej? ..lite tankeöverföring tills du kan läsa orden själv.
 
Nu ska jag återgå till min näringsdryck och slå anorexin i magen extra hårt en stund. Idag känner jag mig så svag, så trött och alldeles för smal. Konstigt för igår var jag helt övertygad om att jag gått upp hur många kilon som helst. Att jag var fetast på jorden och nej vikten har ingen betydelse i sig. Det är alla känslor bakom.



Ett litet avtryck på gräsmattan som ett minne att jag varit där

 
Hur säger jag tusen tack för att ni finns även om jag är osynlig ibland, kanske lite för ofta och för mycket för mitt eget bästa egentligen? Jag är bara så glad över alla era fina ord som ni lämnat efter er här. Ni lämnar stora vackra avtryck i mitt hjärta! Själv så känner jag mig mer än osynlig, hur nu det kan vara möjligt, men ändå.
Det är kämpigt nu, otroligt kämpigt och jag undrar tusen gånger om dagen om det någonsin kommer att kännas riktigt bra. Annars sover jag mest, dag som natt. Timme efter timme.
Flyr ifrån alla tankar och känslor, oro och ångest, ensamhet och saknad. Allra mest över just gråten.
Jag mår helt enkelt inte alls bra.. därför har jag heller inte haft någon ork eller lust att ens göra någonting.
 
Flera gånger så har jag satt mig framför datorn och tänkt skriva ett inlägg, men slutar alltid där. Hur roligt är det på en skala att återigen läsa om mina tankar som alltid fastnar i ett enda kaos? Nu ville jag i alla fall lämna ett litet avtryck i gräsmattan. Ett sådant som försvinner lika fort som det dök upp.
 
Ville bara säga tusen tack för att ni finns och att jag finns kvar här.. någonstans.
Alldeles för omskakad bara. Någon trampade på mig för hårt så jag har svårt att resa mig upp igen, men visst är det väl så att hur hårt någon än trampar sönder den där allra minsta lilla sköra blomman så en dag, till slut..
så vecklar hon ut sig igen och vågar sträcka sig uppåt? Säg att det inte är inbillning för vad har jag då kvar att hoppas på om det inte vore sant.
 
På måndag är det begravning också. Har inte bestämt hur jag ska göra än för ensam vill jag inte gå och absolut inte med någon här i huset! Vet inte ens om jag skulle orka av flera orsaker, men jag får tänka och känna efter lite till. Ingenting som jag måste bestämma just nu, gör väl allt för att inte tänka på det. Först nu som jag klarar av att titta på hennes fönster med neddragna persienner, men jag vill inte tänka på att hon inte finns där.
Jag orkar inte sakna henne så mycket som jag gör!
Kroppen orkar mindre och mindre. Mitt hjärta är trasigt och jag vill gråta, men stänger inne precis allting.
Jag mår inte ett dugg bra längre..
 



Det står en spegel framför mig

 
Med silver och vackra detaljer
hänger hon framför mig
ser lite gammal ut
även om hon är som ny
på utsidan
 
jag undrar hur hon
känner sig efter att blivit
stirrad på om och
om igen
inifrån och ut
 
kritiserad och hatad
 
jag försöker lyfta blicken
tittar i ögonvrån
och ser
en bild
med ett innehåll som
visar vem jag är
säger ni
 
jag tittar längre
noga
och försöker dra slutsatser
på vad det är jag ser
men hela tiden
visar spegeln..
 
ingenting.. jag är
ingenting
 
 
 



Jag är den vissna blomman i fönstret som man funderar på att slänga

 
Jag tar ett djupt andetag. Försöker intala mig att sommarens dagar finns för mig, men jag tvekar. Innan regnet sköljer bort tårarna och åskan återigen talar om att naturen lever så mycket starkare än jag. Världen växer och expanderar i konstant hastighet utanför min gråzon, en plats jag står så långt utanför.
Jag är under bestraffning, bygger höga murar. Springer runt i min lilla cirkel av ensamhet och är fånge i min egen kropp. Dit ljuset aldrig riktigt når fram. Inte på riktigt och jag känner för varje dag hur jag glöms bort i ett hörn i fönstervrån. Jag är den där vissna blomman som man länge funderat på att slänga. Försöker att se glad ut och talar om saker som är totalt oviktiga. Jag känner mig osynlig och ensam. Bortglömd, men på samma gång så är jag inpräntad i människors ögonvrå. För visst kan det vara svårt att låta bli när man inte vet om blomman ska kastas bort eller låta självdö?
Jag vet att alla har sina liv, men det gör inte ekot av ensamhet mindre. Blomman tar en onödig plats och jag tror det är dags att byta ut den till en vacker. Någonting som får någon att se glad ut istället.
 
Små kliv bort ifrån gemenskapen och jag är ute ur bubblan. minns inte när jag kände mig så oerhört utanför som idag. Även om det händer mest varje dag, så gör det tusen gånger ondare nu. Kanske har jag inte det mod som krävs för att vara en del av er. Kanske är jag bara feg och ni uppfattar mig säkert som tyst och instängd. Troligtvis lite blyg, men om ni visste hur mycket ord jag bär på, men som aldrig hittar ut. På rätt sätt.
Det blir alltid ett kaos.
 
Den konstanta värk som nu bor i min bröstkorg påminner om den ångestlivet ger mig. När jag är svag för mina egna tankar. När jag faller och faller utan att veta vilka händer jag ka sträcka mig emot. Om jag ångrar mina misstag skulle jag aldrig lära mig något, men samtidigt tar mina lärdomar mig ingenstans. och utanför mina ögonlock lever ni livet, utan mig. Timmarna har varit långa. Dagen har jag mest velat ska försvinna, glömma bort. Precis som den fula, vissna blomman som står i fönstervrån och är till besvär. Skräpar ned..
 
Det vackra i livet är de korta stunder som skapar framtida minnen. Vi lever för minnen, men jag vill glömma bort mina egna. Vi gör allt för att få nya, men jag vet inte hur jag ska kunna skapa minnen utan att leva på riktigt. Utan att andas. När det känns som hoppet redan sprungit förbi mig av ren förskräckelse och förtvivlan. Ingen orkar bära runt på ett vissen blomma. När allt jag gör är en plåga, en kamp, en strid för att göra min röst hörd. Samtidigt som jag inte kan låta bli att viska och tro att någon ska höra i det höga svammel av livslust som ni befinner er i. Musikpuls på hög nivå.. medans mitt hjärta känns trasigt.
 
Det är inte längre fråga om framtiden. Vad som händer där kan jag inte ge svar på. För mig handlar det om timmar, minuter, sekunder. Att bryta ned varenda del. Bara få överleva. Överlevnad i den här världen är nog så svårt. Det som inte presteras ska utlovas. Förverkligas. Och har du inga bevis så gills du inte. Finns du inte.
Den famn jag behöver känns milslångt härifrån. Det som borde kännas vackert känns tomt och ensam utan dig.
Dit jag går är där jag hamnar och ändå står jag still och frågar mig åt vilket håll jag ska gå.
 
Idag har det känt enormt tungt och ensamt.
Som den allt mer vissnande blomman som man funderar på att slänga i fönstret.
 



Nio kilo av omtanke!

'
 
Fått lite hjälp av mamma idag eftersom ett paket låg och väntade på mig och eftersom det skulle vara så pass tungt.. vore nog lite riskabelt om jag skulle försökt ta det på min cykel. Jag visste att det var på väg och jag visste vad det skulle innehålla, men ändå! Så gulligt av dig, som sitter därute i en soffa just nu och kanske ser en film eller vad du nu gör. Lite vila efter en veckas jobb är du mer än värd. Att någon som jag för bara någon dryg vecka sedan inte ens visste fanns har brytt sig om lilla mig känns helt otroligt.
Tack snälla dig, vad gulligt gjort av dig!
När jag river upp det vita pappret, efter en hel del brun tejp hihiii.. Så möts jag av ett färgglatt presentpapper!
Bara en sådan sak :)
 
Och innehållet är hela nio kilo utav alla möjliga sorters näringsdrycker i smaker jag inte ens fanns!
Min läkare har ju inte ringt tillbaka och inte har jag råd att köpa egna på apoteket, så detta är jag innerligt tacksam för. Vet inte hur jag ska kunna tacka dig nog! Jag går ju och vrider och vänder på varje liten champinjon i kylskåpet, för att sedan stänga kylen igen och spara för att jag inte har råd. Ska sortera dem och sedan vet jag inte riktigt vart jag ska börja.
Snurrar i huvudet, men mest för att jag är så otroligt trött att illamåendet kommer. Kroppen skakar och just nu känns det kämpigt.
 

Sedan när jag vrider runt bland de olika sorterna så hittar jag även några små presenter. Som om inte näringsdryckerna vore nog! Hoppas verkligen att du förstår hur mycket detta betyder för mig nu.
Att någon skulle göra detta för lilla, obetydliga mig känns overkligt.
Tack igen :)
Mamma och jag skulle ha cyklat ut idag var min tanke. Ville passa på medans det var sol, men inom mig gnagde den där sårbara känslan av hennes reaktion. Om hur jag ser ut och vad jag skulle ha på mig eller inte. Jag vet att hon älskar mig, men varför kan jag inte få njuta av sommaren precis som andra? Har jag någonting där "kroppen" syns för mycket, eller för tydligt, vilket nästan alltid är fallet. Spelar ingen roll om jag så går omkring hemma i mina svarta mjukbyxor hemma.
"Det syns så tydligt att du är fruktansvärt mager och det är svårt för mig att se!"
 
Mamma jag kan förstå det, men jag vill också få kunna vara ute och ta del av sommaren.
Nu blev det ändå inte av för snart började det att både mullra och åska. Sedan kom regnet precis lagom tills hon cyklade hem till sig. Tänk att hon lyckas nästan alltid att ha oturen att vara på väg just när regnet är på väg.
Vet inte hur länge det höll på för jag har mest mått illa och inte fått någonting alls gjort på hela dagen. Känner mig så värdelös och tjock. Tjock och ful!
Efter en stund så tog jag mig ut ensam ändå. Orkade inte bry mig ifall jag skulle vara som en slickad katt när jag kom hem, orkade verkligen inte bry mig alls. Cyklade ut och såg ett gäng ungdomar stå och prata och skratta. Killar och tjejer.. vad händer då jag närmar mig?
 
DE STIRRAR SOM OM DE ALDRIG SETT EN MÄNNISKA PÅ CYKEL TIDIGARE!
 
Precis när jag kommit förbi dom hör jag höga röster, de ekar fortfarande inom mig.
"Herregud såg ni, titta där vad mager hon är.. Åh hjälp, herregud! Titta på henne!"
Vanligtvis så försöker jag att skaka av mig sådana kommentarer, men inte idag. Så jag vänder mig om efter någon sekunds tvekan och tittar tillbaka. Möter deras blickar, var och en och då blir de tysta. Stirrar ned i marken. Jag hoppas att de skäms, men troligtvis förstår de inte alls hur ONTdet gör!
 

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Känner mig mest ledsen och misslyckad.
Det är ensamt hemma hos mig nu.. ensammare än vanligt. Jag känner mig tom. När jag var på väg hem så tittade jag automatiskt upp på min grannes lägenhet. Innan jag hann stoppa mig ifrån verkligheten undrade jag om hon redan lagt sig för dagen? Det var innan jag kom på att hon aldrig kommer tillbaka igen. Aldrig någonsin.
 
 
 
 
 
 
 



Trettio centimeter och ångest

 
 
Så är jag tillbaka där igen, eller jag var tillbaka för nu springer jag för livet för att kunna ta mig därifrån!
Ifrån dessa vidriga, tjocka, äckliga trettio centimeter och alldeles för stark ÅNGEST!
Jag tänker inte fastna där igen, jag tänker inte låta ett måttband förstöra mig mer och ge mig ångest för allt som är ätbart. För allt som borde vilja mig väl, men som ger mig en rädsla så kraftig att jag skakar.
 
(..du ser så löjligt, fånigt, mesigt knäpp ut lilla champinjon, men jag skulle vilja döda dig just nu för du ger mig känslor som jag inte vill kännas av alls!)
 
Efter en lång tids sömnlöshet så fick jag den dumma, idiotiska tanken att ta fram ett måttband. Mäter och hur kan trettio centimeter skapa så mycket ångest? Några siffror på vare sig ett måttband eller en våg kan, eller borde inte kunna ge ångest, De hänger liksom inte alls ihop!  Lägger ihop måttbandet som en ring i mitt knä och tittar på det. Hur kan de då se så litet ut? Där på mitt knä och inte när det vrider livet av mig när det sitter på min kropp..  Ångest och jag får inte alls ihop tankarna om vad som är rätt och vad som är fel.
Där och då önskade jag att det fanns någon bredvid som kunde tala om sanningen för mig. Var det måttbandet eller var det jag som hade fel och de där vidriga trettio centimetrarna kändes ännu större.
Förvillad!
 
 
De senaste dygnen har varit totalt kaos och sömnbrist.. Vågar inte tänka på hur lite som jag ens kunnat vila ögonen. Ibland inga minuter alls på hela dygn, eller max 2-3 timmar. På tok för lite. Jag blir uppstressad, kan inte vara still och till slut snurrar allting och en sen natt hann jag precis lägga mig på golvet.. innan benen skulle till att vika sig som kokt spaghetti.
Bara en stund, tänkte jag för mig själv. Bara en liten stund. Minns hur jag på morgonen upplevt mig som världens allra fetaste och äckligaste!
 
Kunde inte för ett ögonblick tro på vad andra säger till mig om och om igen. Kunde inte tro att det var riktig oro över min vikt. Allting måste varit så fel.
..men då när jag låg där på golvet så kände jag mig mera som ett skelett än en människa. Måste ärligt talat säga att i den stunden så blev jag lite rädd för att sedan några minuter senare inte visste någonting om vad som var rätt och fel. Dagen hade för länge sedan kommit en bra bit in på en ny och när det blivit ljust så somnade jag äntligen. Där på golvet.
  
 
Detta blir ett väldigt snurrigt inlägg, men jag känner mig också snurrig. Allt som jag nu skulle vilja göra är att klippa sönder detta dumma måttband för jag vill inte fastna i ett evighetsmätande igen! Nej!
Några siffror på ett smalt, fult måttband ska inte få styra över mig.
Att ena stunden vara fullständigt övertygad om hur jag ser ut till att i nästa se hur litet det ser ut i en ring. För att sedan återigen förvridas till att måttbandet ljuger för mig. Hallå knäppis ett måttband kan inte ens prata!
Vad ska jag tro på när jag inte alls vet vad eller vem jag ska tro på? 
 
 
Om jag tog fram måttbandet igen efter ett kort stunds utmattning på golvet? Ja, dumt nog! För att dubbelkolla, för säkerhets skull. Som om dessa siffror var större eller mindre.. ja, jag misslyckades där, men nu blir det ALDRIG IGEN!
Kan bara säga att jag blev rädd och förvillad. Fick lite panik över vart livet tog vägen..
Jag har fått ett tips om att titta på foton, kanske lite lättare då. Det är svårt! ibland kan jag tänka att Oj, vilka smala armar och "poff" sekunden senare tänka att jag är tjock! Tänk om alla de där läkarna som endast skriver ut lugnande tabletter och liknande, kunde slå sina skallar ihop och ge mig ett piller som tog bort
 
ANOREXIAN FÖR ALLTID! Att ingen visste vad det var eller att det ens funnits. Att inte ha en aning om hur mycket ÅNGEST TRETTIO CENTIMETER PÅ ETT MÅTTBAND ELLER MINDRE inte är att dugg okej!
Passa på att utrota alla slags vågar när ni ändå håller på..... om ni har tid?
 
 
Jag ska bli en KRIGARE!
Jag ska bli en krigare emot anorexian och jag är så otroligt glad och tacksam över allt stöd när jag behöver det som allra mest. Ensam är inte stark, men tillsammans kan vi erövra hela världen och göra den till vår egen.
 



Jag undrar om hjärtat håller

 
Jag vet inte längre
hur jag ska kunna förvandla
mina känslor
till ord
det är tyst runt omkring
 
..men på insidan pågår
 
ett ensamt krig
i tysthet
ord utan
röst
 
..men det känns
 
och som små steg
i taget
glömmer jag bort
hur jag stavar
till tomhet
 
ensamhet
 
det är som ett enda
hål i mig
och jag undrar om
hjärtat håller om jag
faller
 
..åt rätt håll
eller fel



Letar efter någon eller någonting som kan trösta mig, men fastnar ständigt i ett kaos av känslor jag inte vågar känna

 
Små barfotasteg om nätterna driver mig ännu längre in i mig själv. Varv efter varv och hela min kropp skakar så fort jag står still. Försöker att springa bort ifrån allting och glömma bort att de finns där inuti, känslorna. Saknaden är för svår! Allt jag vet är att jag inte vill ge upp.
Det faller små himmelsdroppar på mina kinder och jag låtsas att det är regn, trots att himlen är klarblå och försöker värma mitt kalla hjärta. För rädd för att känna. Från ett invecklat, trassligt hjärtas perspektiv syns bara hinder... är jag alldeles för feg för att hoppa eller är saknaden helt enkelt alldeles för tung för min kropp.
Stressen blir värre och värre ju närmare kvällen och natten. Sover nästan ingenting, vaknar efter ett par timmar av SKAKNINGAR i hela kroppen och ett rop på hjälp. Vågar inte röra mig, darrar.. jag går sönder allt mer på insidan och jag vet inte om det syns utåt.
 
Att jag letar efter någon eller någonting som kan trösta mig. Säga att det blir bättre, det blir lättare.. med tiden, men jag kan ändå inte finna mod till att stanna upp och låta känslorna komma fram. Gråten.
Allt jag vet är att jag inte vill ge upp. mina armar sträcker sig uppåt emot någon, någonting, vad som helst som kan hjälpa mig upp. Missar händer med några få millimeter och jag faller igen och igen. Jag kryper osäkert längs väggarna som tränger inpå. Försöker att öppna upp mig, men gömmer mig igen och igen.
 
Skrapsåren i mitt hjärta gör ont, svider. Allt jag vet är att jag inte vill ge upp, men jag vet inte hur.
Var inne hos min finaste grannes lägenhet igår, nästan två timmar. Två timmar i rum som kändes plågsamt tomma utan henne. Pratade med dottern och svärsonen.. lovade att ta hand om växterna tills de vet hur de ska göra med dom. Nu har de åkt tillbaka till sin stuga vid havet och här sitter jag med en massa känslor som är lika inlåsta som en kolibri i en för trång bur. De borde få flyga fritt. Jag får skylla mig själv för att jag är svag, för svag för att låta känslorna komma fram. Springer omkring och gör ingenting.
De sa att jag betydde enormt mycket för Annalisa. Vi pratade om så mycket, men det kan aldrig bli för mycket. Jag kommer alltid, alltid att bära våra stunder tillsammans med mig. Om jag betydde någonting för henne så gjorde hon det tusen gånger mer för mig. Fick veta att begravningen är om drygt tre veckor, vet inte om jag klarar av att gå dit än. Pratade med mamma om det idag och jag får se då.. Ska i alla fall göra ett kort, skriva en text som ska läsas upp på minnesstunden efteråt. Jag tar en liten stund i taget, men jag vill bara falla ihop och inte göra någonting. Låta små himmelsdroppar förvandlas till tårar.
 
Istället springer jag omkring hit och dit, runt i cirklar. på mitt köksbord står fortfarande en liten "kanin-nalle" hon haft hos sig. Vit med blå klänning och lite små fläckar efter hennes fingrar. Fingeravtryck på mitt hjärta. Musiken som hon alltid lyssnade på, som gjorde henne lugn är nu undangömd allra överst i cd-hyllan. Trasigt fodral av för många fall i golvet. Väl använd.. Nu när jag var där igår stod cd-spelaren fortfarande på.. tyst, men det lyste ändå grönt. Mitt hjärta är blodrött. Hennes säng började plötsligt ge ifrån sig ett ljud och det kändes som en evighet innan vi fick tyst på den. En säng utan andetag. En säng utan Annalisa.
Brumsingen låg där.. hennes stora goa nalle. Den som jag hela tiden önskat fanns hos henne! Den var inte där!
Allt jag vet är att jag inte vill ge upp, men det gör så ont att känna SAKNADEN!
 
Jag har varit tyst här, jag vet.. jag har läst era fina kommentarer och även hälsat på hos er, men mina ord är suddiga, blandar ihop dröm med verklighet. Försöker att springa ifrån mig själv hela tiden när jag vet att jag sitter fast. jag sitter fast inuti mig själv.
 



Ett litet ryck och jag påminns om att din röst inte hörs längre

 
Vandrat fram och tillbaka hela natten alldeles för rädd för att känna saknaden. Klarar inte av att se hennes fönster mitt emot mina, persiennerna är neddragna och jag vill gömma mig för hela världen. Vet inte hur jag ska kunna hantera detta. Vet inte om jag orkar.. Smög fram till din dörr i natt, men det enda som mötte mig varje gång jag kom fram var ett kort ifrån mig som jag satte upp åt dig.
"Då blir jag så glad när jag kommer hem igen" ..sa du och log så där gulligt som bara du kunde. Kunde.. ordet gör ont att skriva för du KAN INTE LÄNGRE!
En dörrkrans och ditt namn i silvertext på svart. Ett titthål utan innehåll. En lägenhet utan dig.
 
Jag fick nästan en timmes sömn. En timme och resten av natten och dagen har jag vandrat runt, runt, fram och tillbaka. Cyklade efter mycket mod ned till "din lilla blomsterhörna". Satt i solen en stund och önskade att jag inte vore ensam. Hade kameran med mig och kröp in i rabatten. För din skull..
 
 
 
Jag vet inte hur länge jag satt där mitt ibland blommorna på en liten, liten sten. Brydde mig inte om bilarna som åkte förbi. Spelar ingen roll hur dum jag såg ut. Jag har gjort precis ALLT för att tränga undan känslorna av saknad. Det gör alldeles för ONT! Mamma kom förbi ett litet ögonblick på morgonen innan hon skulle iväg, istället för att ringa sa hon. Sedan var jag igång igen.
Fotograferat, cyklat, vandrat, skissat, men allra mest känt mig TJOCK FUL och FÖRKROSSAD!
Nu sitter jag och hela kroppen skakar, som om jag när som helst ska falla ihop. Falla isär. Svimma och bli liggandes där utan varken ork eller lust att ta mig upp igen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med alla känslor som jag inte kan hantera.
Lägger alltid allting på kroppen. Spegelbilden växer för varje sekund och jag önskar att jag kunde förvandlas till någon annan. Någon lite fin eller bara okej.
 
 
 
Jag är så enormt tacksam för era kommentarer! Så otroligt tacksam för de betyder så mycket, så mycket att ni inte kan ana. Ni bär upp mig genom att finnas till. Kanske jag blir lite tystare ibland, men jag läser varje ord om och om igen. Kommer att svara när jag inte skakar lika mycket inombords och utanpå. Jag undrar hur mycket en kropp kan tåla. Hur många slag för mycket ett litet hjärta kan slå..?
En dag vill jag kunna stå som en lika stark krigare emot hela världen tillsammans med er. Lika stark för att ta mig upp igen.
Just nu är jag alldeles för trasig och oron över ännu en lång natt tar på mina krafter.
 



Jag bara ler och låtsas att allt är okej, för det där att visa känslor är inte alls okej idag.. inte alls


Stänger av. Låser alla och allting ute. Orkar inte. när allting tycks som allra mörkast så vet ingen egentligen hur jag mår, för det är då som jag säger att det är okej.. jag klarar mig. Samtidigt som jag vill kunna gömma mig i någons famn och inte komma fram innan jag är redo.
Jag kämpar för att dölja mina inre sår med öppna plåster. Orkar inte prata, eller ens bli omplåstrad.
Vill bara få vara ifred och krypa ihop i fosterställning.
Ändå skriker jag efter hjälp mig någon härifrån!



Tidigare inlägg Nyare inlägg