Du kanske inte kan rädda mig men viska i mitt öra att jag är värdefull för någon

 
En sådan kväll som jag inte vill somna ifrån. En sådan kväll som får mig att vilja fly långt bort ifrån mig själv. Som jag vill ska få stanna kvar lika mycket som jag önskar att den aldrig fanns. Tankarna far fram och tillbaka utan att finna en plats att landa, komma till ro. Funderar på att krypa ihop på balkongen och andas frihet natten igenom tills det blir dag igen.
Jag vet inte om det är ångesten som styr. Rädslan över att känna minsta viktuppgång på värkande höfter, eller om det är rädslan för det motsatta. Förvirrad och ensam.
Jag vill inte andas samma tomma syre och meningslösa tankar om och om igen. Utan att någon bryr sig vilket.
Känner mig ensam.
 
Måste allting vara så svårt................
Skriver listor på allting som jag ska göra, som jag borde göra, som jag vill göra. Samtidigt som jag stryker över och suddar ut för jag vet att det bästa är att ta stunden precis som den kommer. Lite i taget.
Finns det någon som hör mig?
 






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR