Inte ett moln så långt ögat kan nå. Mötte dagen med förhoppningar om att allt skulle bli bra och allt jag ville var att göra någon glad. Överraskad, men aj så fel allting blev. Jag väntade på att få komma in genom porten för jag hade sagt redan dagen därpå att jag ville komma. Möttes av hopplöshet. Ledsamhet som snabbt smittades av sig till mig och jag kände att allt jag gjorde och sa endast blev fel.

På morgonen vandrade jag fram och tillbaka med ångest över vad jag skulle ha på mig. Det skulle bli sommarens varmaste dag och jag ville utnyttja den på det allra bästa sättet. Bara ben och blå tröja, korta armar och glitter på magen. Kilklackar såklart, småkär i att komma upp lite extra över marken och finns det någonting skönare att gå i! Det enda jag såg i spegelbilden var ett par feta ben och gråten ville tränga fram, men jag svalde och cyklade ut med förhoppningar.

 

Vi pratade lite om vart vi skulle tillbringa dagen och jag hörde ständigt orden om att du inte orkade leva längre.

Inte för att orden kom fram klart och tydligt, men jag hörde dem. Kände igen dem alltför väl.

(ord som brottades inom mig)

................................................................. plötsligt tappar jag all lust att förklara, allting kändes fel. Jag var fel.

 

Vi kom iväg till slut och låg i solen hela dagen, men jag kunde inte njuta så som jag önskat. Rastlös och hade ångest. Tankarna om att det bästa vore ifall jag inte längre fanns. Det vore det bästa för alla. Då skulle oron försvinna ifall jag ätit eller inte. Då skulle alla slippa oroa sig över om jag hade korta eller långa byxor eller rättare sagt hur mycket man slapp se mig, men har inte jag rätt att få vara som andra. Det är SOMMAR!

jag låg där med ÅNGEST över att jag hade "tjock känslor" medans mamma låg och mådde dåligt över att jag var alldeles för mager. MAGER?Jag får inte ihop det med mina känslor. Mina ögon.

 

Visst vet jag att jag varit enormt mager tidigare, men nu? HATAR ANOREXIN!Förlåt för att jag finns.

 

Gick ned till vattnet, men oj det var för kallt. Trollsländor svävade förbi. Visst ser de mysiga ut.

Plockade en liten påse med hallon innan vi cyklade hem. Sista dagen innan hon åker iväg en hel vecka. Jag ville att det skulle bli en mys-mys dag tillsammans, men anorexin förstörde. Jag förstörde genom att finnas.

Satt på min balkong och fikat kastade jag över balkongräcket i frustration istället för att skrika att jag inte orkar längre. Svalde gråten för att ingenting visa hur jag kände innerst inne. Inte för att jag tänker planera att skada mig, endast idiotiskt att hålla på med anser jag. Det skadar andra så mycket mer, men jag känner mig verkligen mest till besvär. Eller oro. Jag skapar bara oro och jag vill inte det.