Fryser och fingrarna är blå, men idag såg jag våren titta fram. Så som jag letat. Så som jag har väntat och längtat och nu tittar den fram. Jag har ordnat lite åt min vän som bor tvärs över gården, då fick jag syn på små gulliga gula krokusar. Tror nog att några lila tittade fram också. Kanske smyger jag ut med min kamera senare, innan de gömmer sig igen.

Annars väntar jag på att mamma ska titta förbi en stund. Får se hur det går idag efter vårat telefonsamtal igår.

Men jag har bestämt mig för att hålla mina drömmar inom mig. Jag känner att jag är långt, långt ifrån stark nog att trilla nedför den branten nu. Hellre dansa på molnen än att simma i tårar.

Tvillingen äter lunch hos henne. Det är tisdag..

Själv slåss jag emot anorexian. Hon vinner över mig och jag kan tydligt höra hennes skrik:

(jag vågar ingenting annat än att tro henne, för jag ser min spegelbild......)

 

En dag ska jag packa min väska och fly härifrån!

Någonstans inom mig så vill jag gömma undan de där små, små spåren av hopp.