Efter de senaste dagarna så ska jag idag ta stunden som den kommer. Jag kommer att berätta lite mer om det vid senare tillfälle. Fick några samtal och hade lite svårt att prata då mamma just dykt upp.. kan tyvärr inte prata med henne för hon blir alltid så ledsen och orolig. Tydligen måste jag slå mig gul och blå, bryta både hjärtat och själen och skrika mig hes innan någonting händer alls. Så ska det verkligen inte vara.

Eller är jag inte värd mer?

Orkar inte lägga energi på det nu. Väntar på ett brev på posten och tar striden vidare då.

Kampen för anorexin och allt som ligger där bakom, för jag klarar inte att jobba mig förbi det själv. Och hur finner man sig själv? Solen skiner ute. Härligt!

Tack för alla små Piggelinisar som verkligen förgyller mina stunder då jag behöver dem som allra bäst.

Många pussar och kramar till er.

..och gumman jag saknar dig så mycket.