Om så bara en liten sak. Om jag fick önska mig en liten julkapp så vore det ditt leende.
Jag har insett att jag måste slänga bort mina prestationskrav nu. Varken tid eller ork räcker, mina
förväntningar är för stora och de är just det.. bara mina.
Ingen annan förväntar sig allt det som jag kräver utav mig själv. Måste lära mig att bara vara.
Andas i mig själv lite grann. Varför måste det vara så svårt?
Än är jag inte klar med julklapparna, trots att vi inte direkt byter längre.
Ska vi byta julklappar med varandra?
Du får mitt leende ifall jag kan få ditt? Får jag önska mig det i julkapp?
Ett vackert leende i ett paket med röda sidenband.. ja ditt leende.
Den senaste tiden har jag varit inbodd hos en massa oroliga, ledsna tårar. Läppar som har vinklats nedåt, åt
helt fel håll. Spelar det någon roll hur många gånger jag säger att snälla oroa dig inte för mig.
Oroa dig inte så, jag klarar mig säkert lite till. Jag är en seg rackare.
Det är ANOREXIN som gör mig svag. Okontrollerbar i en kaotisk tillvaro, fasttyglad utav regler.
Inte äta, inte dricka, inte stå still, inte vila, inte leva, inte andas, inte vara.. bara jag.
På min bokhylla står ett fotografi som föreställer min syster. Min änglasyster som inte finns här längre.
Att åka hem till henne och fira jul, utan henne, gör ont. Att andas i de rummen som borde vara hennes.
Det är hennes rum, hennes andetags liv, men ändå inte. Inte nu. Inte längre kvar..
Känslan av att jag vandrar tyst förbi hennes minnen som nu blivit en del utav mina egna. Våra minnen
har pusslats ihop trots att det fattas en pusselbit i hörnet. Vackert avrundad har jag format ett hjärta som
ligger kvar här på bordet. Det ligger här och väntar på att hennes trötta fingrar ska sätta dit det på sin plats.
Här i hörnet utav mitt livspussel.
Älskade storasyster kan du inte komma tillbaka till mig!?
Jag är så ledsen att jag aldrig hann hem för att säga hur mycket jag älskar dig. Jag är så ledsen.
Syster kan du förlåta mig?
Cancern tog dig ifrån mig. När jag ser någon som springer åt fel håll av rädsla för att stanna kvar i smärtan
av att du inte andas med oss. Då blir jag rädd för att fallet en dag blir för hårt för henne. Är det jag som
är för känslig, för orolig, för rädd? Att se din dotter springa in i en tillvaro som kanske är en flykt byggd
på saknaden utav dig. Hur ska jag veta.. våga fråga..?
Jag är livrädd att trampa rakt i såren.
Nu står jag här och sliter sönder mina egna istället.
Bredvid fotografiet ligger små minnen, små snäckor ifrån en strand. Nästa sommar vill jag åka dit!
Spelar det någon roll om jag stannar klockan trots att tiden fortfarande går?
Springer runt i cirklar, fram och tillbaka. Runt.. runt.. runt. Tänder ljus och försöker att andas lugnare.
Får jag önska mig en liten sak i julklapp så vore det ditt leende.
Känner mig vilsen.
Anorexin tränger på, vill få mig att försvinna helt. Ritar en pusselbit på ett papper. En sax vid sidan om.
Förhoppningar, längtan, saknad. Allt ger sin färg och präglad i denna ensamma pusselbit.
Att aldrig få vara mig själv utan att jaga kalorier minus noll.
Ni har redan format era platser. Nu står jag här ensam kvar och stampar.
Jag önskar att jag vågade lägga allt ansvar på någon annan, men då blir jag fet. FETARE!
Jag vill bara få ta lite lagom plats någonstans. Vad är lagom?
Är det lagom att krossa spegelbilden i en visst antal bitar? Lagom, vilket fult ord.
Imorgon är det julafton och jag vill önska mig en liten sak.
Ditt vackra leende.
I min mail-inbox finns undringar ifrån sjukhuset.. hur jag mår egentligen. Om jag kan komma. Tider som
jag har missat då när allting varit för svårt att hantera. Stunder som fortfarande är alldeles för svåra
att hantera på rätt sätt. nu har jag svarat på de frågorna lite kort. Efter julens ledigheter får jag säkert höra
lite mer därifrån. Vad vill jag? Vad förväntar jag mig? Inläggning för att gå upp i vikt? Skrämmande!
Klarar jag..?
Nej, nu är det först julaftonen som jag ska klara av. Jag vill inte bara "klara av" julaftonen.
Jag vill känna glädje!
