..bara för att den äntligen ler emot mig!

Och jag minns inte när jag kände mig så pigg och glad som idag. Som just nu! Jag vill dansa tills dagen blir natt och sedan fortsätta igen imorgon. Solen skiner på en klarblå himmel och det finns ingenting som skymmer utsikten mellan då och nu. Kan det bli bättre, ja troligtvis, men jag är så nöjd med känslorna som jag har just nu. I stunden. Passat på att cykla en runda och snart ska jag ut igen. Hjälp så nära jag var att vingla omkull flera gånger! Kände mig lite fånig när jag letade efter balansen då någon mötte min blick, tycker inte alls om när det viskas. Idag ska jag inte låta det trycka ned mig. Och varför tycks det så ofta vara okej att kommentera ifall någon anser att "hjälp så mager hon är!" för dels så är jag det INTE och hur skulle det vara ifall jag högt och tydligt kommenterade tillbaka? Nu har jag höjt rösten tillbaka vid i alla fall ett tillfälle och när jag sedan träffade på samma personer så kan jag lova att de vart tysta. Vilken min när jag vände på klacken den gången och sade ifrån (kan jag leva på lite fortfarande).

Visst går det inte alls bra med maten och jag kanske har gått ned ytterligare i vikt, men den där ångesten... nej, idag ska jag inte låta den få syre. Förtränga så mycket som möjligt. Det är soligt idag. Ut i friska höstluften nu på en gång för vem vet hur länge som den varar. Väldigt sällan som jag känner mig så lätt i sinnet så jag ska ta vara på ögonblicket. Sedan ska min lilla fina hermelinkanin Tintin få skutta runt lite extra länge hos mig.

Det blir hon och jag resten av dagen, som vanligt. Hon och jag emot världen.

 

Några kanske vet att jag har sedan en lång tid varit smått förälskad *glädjeskutt*

Ja, i små ugglor så nu har det blivit några ful - söta - ugglor..

Länge haft tanken på att förändra i dessa ramar och nu blev det äntligen av. Återstå att se hur länge de törs stå framme i hyllan! Självkritisk till tusen och det var mest kladd och nu ser jag alla fel, men vad jag ser tänker jag inte tala av. Snopet va?

 

Klok uggla eller mest förvirrad?

 

 

En liten underbar kille som får mitt fastershjärta att slå extra skutt. Nu är han drygt ett och ett halvt år äldre, om minnet stämmer, men oj säkert tusen gånger charmigare. Om det är möjligt? Storebror får komma också framöver, kanske på tiden hihi..

 

Dagen blev inte som jag tänkt mig idag. Nya tag imorgon.

 

 

Sluta spring efter att nå det där perfekta idealet. Smal är inte lycklig. Jag lovar!

Snälla sluta räkna kalorier eller ägna dygnets alla timmar till att mäta millimeter kring varje hudparti för det är inte ett liv att sträva efter. Kanske du tänker att du bara ska gå ned ett par kilon, men det fungerar inte så.

Jag har missat nästan hela mitt liv på dels incest, andra övergrepp och anorexia. Även om det många gånger känns helt omöjligt att ta mig framåt (ja det är väl nästan alltid så det känns), men jag kan inte sluta drömma. Sluta hoppas. Nu är det helt okej att krypa in under favoritfilten och andas hösten. Nästa månad fyller jag år så visst är väl månaderna inte så grå ändå?

 

 

Många tankar och många känslor samlade i ett och samma rum, eller snarare min lilla hjärna. Alldeles för lite sömn under en lång tid är ingenting som jag rekommenderar. Först hade jag tänkt gå ut och fotografera då solen tittade fram, tidigt på morgonen. Oj så kallt och grått det blev! Det har blivit en dag bakom gardinerna istället.

Dags att tända lampor och framför allt ljus igen. Jag som närmast älskar att mysa med ljus har precis kommit på att det har glömts bort en tid. Måste ändras på.. få lite höstmys i ruggigt väder. Bättre att det kommer ett skyfall istället för detta äckliga regn. Sådant som kommer ifrån alla håll och kanter och tränger in i varje por. Usch!

 

 

 

Försöker hitta kraft att ta mig vidare. Visst känner jag mig en aning trasig, avbruten, krossad.. ensam av olika själ. Ensam är inte stark. Jag känner att jag behöver så mycket mer.

 

 

Dagen igår kommer jag att bära med mig länge.

Jag vet inte när jag senast kände så mycket glädje. En hel dag! Satt och log för mig själv mest hela kvällen när jag kom hem och ni är så guld värda. Solen tittade fram hela dagen och jag tror nog att jag aldrig har haft en sådan dag när livet har kittlat mig i magen. Kittlat mig i magen mest hela tiden och att jag sedan var så trött att ryggen nära på gick av, spelade ingen roll.

Önskar att alla dagar vore likadana.

 

 

Har du sett hur vackert ljuset bryts

genom vattnets mörka yta

vill du se solen genom vågorna

du måste dyka

 

har du hört den vackra fågelsång

som gör vårens kinder våta

vill du få glädjen efter ändlös sorg

du måste våga gråta

 

har du delat någons tro och hopp

låtit livets mening anas

vill du ge värme till en annans liv

du måste kramas

 

har du fått ett pris för livets kamp

eller nånsin velat öva

har du nån aning om vad du kan nå

du måste pröva

 

har du känt den kraft som finns i dig

kärleken och livets gåta

vill du ge livet en chans att blomma ut

du måste våga

du måste våga leva

 

Jag minns en sommar.

Satt på gräsmattan en solig dag med en liten kille i knät. Det var vi två som njöt av att vara tillsammans. Lillebus och jag, han var endast tre år då. Runt omkring var de andra fullt upptagna med annat. Vi satt som i en alldeles egen liten värld. Mys...

Sedan dök plötsligt tvillingbror upp och sa;

"Jasså, här sitter ni och kramas!"

 

Finns det någonting bättre!

 

 

För en kort stund

fick mina tankar dansa

barfota

i det gröna sommargräset

 

jag släppte själen fri

och lät den leka

bland lättvispade sommarmoln

 

odlade rosor på kinderna

och strödde glitter

i mina ögon

lät vinden blåsa liv i min trötta kropp

 

i några ögonblick

log världen mot mig

 

 

 

Om jag tittar rakt upp emot himlen ser jag dem som tusentals prickar med små, sköra, vackra vingar dansa fritt med vinden. Deras färd tycks helt lekfull och fri. Svalorna täcker mitt synfält på en härligt sätt och jag kan inte annat än le då en och annan ibland dyker hastigt nedåt och försvinner under taket precis ovanför mitt huvud.

Det är där de bor. Det är där de andas så fritt som jag önskar.

I morse vaknade jag av att en liten fågel hade tagit sig in till mig och flög runt, runt uppe vid taket samtidigt som den letade efter vägen ut. Ibland tog den en paus och satte sig uppe på golvlampan, tycktes titta lite försynt på mig där jag låg allt annat än vaken. Den fann sin egen väg ut någonstans emellan min dröm och verklighet.

Jag somnade om. Tröttheten har tagit ganska mycket tid, men jag tar mig upp igen.

jag har tagit mig upp tidigare, så varför inte denna gången?

kände hur hjärtat rusade iväg igår kväll och det gjorde mig väldigt rädd. Ensam och rädd, men imorgon är en ny dag. Den måste helt enkelt bli bättre.

 

 

Uppdateringarna har varit dåliga, sorry. Antingen så har internet strulat precis då jag skrivit ett långt inlägg och då tappar i alla fall jag gnistan. Magen har krampat enormt och tröttheten har tagit över helt i stunder då jag behövt den som allra mest. Jag har efter att talat med mamma i telefon, bestämt att jag skulle cykla ned till henne, eller rulla nedför backen.. men så har jag endast tänkt blunda lite först. Vila ögonen en stund och somnat i ett par timmar så mamma undrade vart jag tagit vägen när jag väl kom hem till henne. Sedan somnar jag några timmar även där. Nätterna är återigen fyllda av Flashbacks som gör att när jag vaknar tidigt på morgonen vågar jag varken ANDAS eller röra det allra minsta på mig! Det handlar om rena SKRÄCKEN! Att inte veta om det händer där och just nu, avskyr dessa nätter.

Förra lördagen så var jag på marknad och festivalsyra, även om jag hoppade över själva karnevalståget. Kände att det blev för mycket. Träffade lite bekanta på stan och att jag som mest flyr undan allt vad folkmassor är, det var en enorm seger för mig. JAG KLARADE DET! När mamma ringde senare på kvällen och berättade att hon tittat på karnevalståget och sa att

-"Du skulle aldrig orkat vara med och du hade frusit för mycket"

Ja, det fick mig en funderare.. ledsen över att det är så, men jag fryser ju alltid. Att fråga mig är som att fråga en pingvin om den svettas i en öken, eller det var säkert en knäpp tolkning, men jag är inte riktigt vaken ännu.

Allt jag vill är att få komma till havet och jag blundar och drömmer mig bort. En dag min vän, en dag..

Det blev en salig blandning, men så har det varit i ett litet mindre format. Det som får mig att falla ned är att inte ha någon att riktigt prata med och så fort jag ens nämner någon dröm så raseras den. Så nu håller jag dem för mig själv, för den känslan jag får då. Att bara lägga mig ned och gråta helt förtvivlat och att släppa mina drömmar är det allra sista jag vill.

 

Likt fjärilens sköra vingar

har mitt liv brustit

och på gränsen till andra sidan

har jag viskat för mig själv

 

 

jag var flickan i snökulan

utan chans att ta sig ut

en legofigur

utan sidan soldater

 

jag hade inte två vita hästar

inget skyddande skal

bara mina brustna vingar

 

 

idag har jag mina vingar

för ett ögonblick

intill mina skuldror

och jag kan försiktigt säga

 

 

 

 

Stjärnorna på min hud har slocknat

de dog av kylan som är min omgivning

min röst brister varje gång

jag försöker sjunga visor om frihet

 

mitt budskap kommer aldrig att nå fram

för jag har glömt alla världens språk

och ni har glömt bort att lyssna

tystnaden runt mig alldeles för livsfarligt djup

i ensamma eftermiddagar

har mina färger mattats av

bara gråhet finns kvar

 

när man inte färgläggs av andras

framviskande tankar

flyter mitt hjärta ur sina egna konturer

jag har tappat all konsistens

i en färglös flod av regnbågsljus

 

så var vänlig och stör mig inte

för jag är väldigt upptagen med att överleva

bland alla slocknande stjärnor

i din hand

 

Lilla söta Sofie fick mig att minnas om ett liv som kunde varit nu. Underbara hästar. Sommar. Frihet i en liten ask som jag brukar säga. Du vet hur mycket jag saknar och älskar dig gumman!

idag har jag haft vantar på mig i Maj månad. Ge mig riktig värme nu! Varit ute och fått lite ärende gjorda, lilla Tintin har fått nytt hö. Så nu blir det gott-gott för henne. Annars går tankarna hit och dit som vanligt och allting annat går inte alls bra nu. Tror att jag har gått ned lite i vikt, men jag lovar att imorgon skulle jag säkert säga helt tvärtom. Knepigt det där.. med känslor som blir så fel.

Saknar vänner någonting enormt mycket, men det är svårt att få ihop allting när kampen är så hård inuti.

Jag vill känna mig fri som en fågel, men jag sitter fast i min bur. Hatar detta!

Imorgon ska jag göra allt för att ta vara på dagen så mycket jag kan, på det allra bästa sättet. Det måste bli bra, eller lite.. lite bättre. Jag har lärt mig att inte hoppas för mycket.

En dag vill jag stå så mycket starkare än jag någonsin gjort. Är det möjligt även för mig?

Sudda ut blyertskonturerna

jag kan teckna nya

men de tog timmar att skapa

 

låtsas tappa vatten på akvarellen

jag kan måla en ny

men aldrig likadan som den

 

kliv på kolteckningen

jag kan återskapa motivet

men det var min dröm

 

skrynkla ihop målningen

riv isär mitt liv

det är fortfarande min pensel

 

Och ibland

känns det som att du kväver mig

genom att titta på mig

jag stänger in mina andetag

skyddar mig ifrån dig

du får mig

att     darra..      genom att skrika ut mitt namn

i natten som bedövar känslor

utom de som man inte kan sätta

bokstäver eller siffror på

 

och vi skrattar tillsammans med minnena

för det var de som skapade oss

så egentligen är vi inget

bara intet

som bildar en atombomb

som inte ens är våra

 

vi finner inget sammanhang

inte ens de sagor som berättas

om oss

så vi fortsätter att skriva poesi

 

Den lilla stenen

en magisk symbol

som påminner om den dagen

då hela världen rymdes

i en ask

och framtiden tycktes

o k r o s s b a r

 

 

Med handen på fönsterglaset tycks dessa centimetrar emellan mig och verkligheten vara på tok för stora. som en elefant, med livet bortom mina gränser. Suttit och tittat på tv och det är konstigt att det då är så lätt att släppa fram alla tårar, eller det är väl inte så konstigt. Att saknaden efter ett liv blir så tydligt då i stunden. Känna en stark längtan efter att leva här och nu. Och misslyckas. Imorgon åker mamma bort ett par dagar och jag saknar henne redan. Saknar tryggheten, men hon kommer förbi lite innan tåget. Lite på morgonen.

"Some die young.. don´t let me go!" (hoppas att grannen inte hör musiken som tröstar om kvällen)

GRÅTER FÖRTVIVLAT! Läser i gamla anteckningar som jag inte längre trodde fanns kvar. Tyvärr så har jag slängt bort många dagböcker och liknande när jag mått för dåligt. När jag inte trodde att jag skulle orka leva längre. När jag inte ville lämna någonting efter mig, som någon kunde läsa, kunde se. Som om det skulle spela någon roll. När jag inte längre fanns. Jag minns kvällar då jag känt så mycket rädsla över att kanske inte vakna mer. När kroppen var så trött, så trött. Minns att jag placerade telefonen så nära kudden som möjligt för att kanske orka ringa. Om jag nu skulle vakna, ifall jag blundade. Att känna rädsla över att blunda. Somna in och känna allt som jag ville hinna göra först.

Hur många kvällar har inte mamma varit den som suttit bredvid sängen på ett sjukhus någonstans. Månader efter månader med en dotter som försvann rakt framför ögonen. Utan att nå fram till mig. Anorexin som styrde precis allting och alla. Många år sitter jag fortfarande kvar, med ångesten. Smärtan i mig för all oro omkring mig.

Nu vill jag ta igen all tiden som försvann. Jag är långt ifrån frisk det inser jag. Det är inte okej att känna ångest över grönsaker!

Just nu är jag så trött på all hets i bloggar och runt omkring om vikt, vikt, vikt.. Jag märker hur jag mår sämre och sämre. Försöker förstå hur någon kan väga mer trots att jag är "större"? Försöker få ihop matematiken samtidigt som jag blir arg över att det finns dem som strävar efter smalhet. Att tävla om att äta minst, springa längst och annan skit. Varför finns det inga spärrar som tar bort skiten rent ut sagt!

Usch, var bara tvungen att rensa ur mig lite kort om detta äckliga fenomen.

 

Om jag visste då vad jag vet nu så skulle jag klättrat över all världens berg för att ta mig ur anorexian då. Jag har redan förlorat så många år i anorexians klor. Det måste vara nog nu! Vill inte vara instängd i en bur.

"Vi kan cykla en liten bit och se vad du orkar med, jag vill inte att du cyklar iväg ensam, svimmar och ramlar"

Mammas oro en dag då jag erkänt att jag ofta trillade ihop.

..men det var ju precis det jag ville. Få försvinna för att jag inte orkade längre!

GRÅTER FÖRTVIVLAT!

Över att jag fortfarande måste kämpa för varje andetag. Det är nu som jag försöker hitta de ljusa stunderna. Som vasen med vitsippor på köksbordet. Ler lite grann.

Imorgon vill jag cykla iväg och plocka nya.