•                     
  • ❤ Anorexia
  • ❤ Att kämpa för livet
  • ❤ Kalori-Lureli
  • ❤ När allting känns för svårt att hantera
  • ❤ Våga be om hjälp
  • ❤ Våga tro på en förändring

•                     
  • ❤ Cancer
  • ❤ Du lämnade mig för tidigt
  • ❤ Saknad
  • ❤ Storasyster
  • ❤ Tvillingbror & jag
  • ❤ Vänskap

•                     
  • ❤ Barndom
  • ❤ Incest
  • ❤ Känslor
  • ❤ Livet
  • ❤ Tankar
  • ❤ Trasigt hjärta
  • ❤ Vakna upp i min verklighet
  • ❤ Vilsen i mig själv

•                     
  • ❤ Bilder
  • ❤ Dikt
  • ❤ Musikvideo
  • ❤ Tankestund

Teddyhunden

 

Så har hon bytt ägare.. lilla flickan med sin teddyhund

 

 

Hon har varit väntat och efterlängtad länge, så snälla ta väl hand om henne för hon behöver så otroligt många kramar. Kramarna som hon inte längre kan få utav mig och jag inte av henne.

 

 

Tog lite foton i allra sista minuten så det fick bli som det blev, kanske kommer upp fler senare någon gång. Om inte annat så för att "hälsa på henne lite"..

 

 

Jag vet att hon blir älskad. Lilla tjej med teddyhunden.

 

 

Jag vet att det varit tyst och tomt under en ganska lång tid, men jag mår inte alls bra.

Önskar er en fin Midsommarafton imorgon.

 

Etiketter: Att kämpa för livet  Barndom  Bilder  Känslor  Livet  Vänskap

Kommentera inlägget        2 kommentarer

Jag vill somna in under en gyllengul himmel och vakna upp under en blå

 

 

 

Stunder som var fyllda utav skratt, mys och saftkalas med brorspojkarna..

 Bröts mitt itu då lillkillen inte fick följa med mig ut på promenad. Bara han och jag. Hans gråt som gjorde så ont. Hennes ord om att jag inte fick gå ut när jag ser ut såhär. Aj! Det gjorde ont!

 

Här har jag gått och kämpat för att ännu en sommar inte ska förstöras av anorexians klor, inte låta ångest och tankar om att jag är för tjock och ful, ska låsa inne mig i ensamheten sommarens alla soliga dagar. Så när jag äntligen lyckats våga.. VÅGA SYNAS!

Då rasas allting ihop av min mammas ord om att jag inte fick gå ut för att jag ser ut såhär! Just då ville jag slänga fjärrkontrollen rakt på tv:n och skrika att ta mig långt härifrån för jag orkar inte längre, men jag stirrade rakt fram.

 

Sjönk in i filmen vi såg och sa ingenting till henne. Anorexian ska inte förstöra denna sommaren också, inte ett år till som jag tänker sitta inne för att andra tycker och tänker. Tisslar och tasslar. Stirrar och glor. Det gör de ändå, så ska jag sitta inne och inte få njuta av den fina sommaren? Neeej.. jag tänker inte låta det bli så!

 

Jag satt barnvakt och det allra första som lillkillen sa när han kom innanför min dörr var att han ville gå en promenad med mig.

-"bara du och jag runt.. runt här ute"

 

 Jag förklarade att vi inte kunde gå än utan vänta tills hans farmor hämtat storebror, då skulle vi gå en runda, bara han och jag. Hela kvällen fick jag höra hans gråtande..

-"..men jag vill gå nu.. jag vill gå nu!

 

Sedan kom mamma sent och skulle hämta hans storebror och då fick jag inte gå ut och visa mig

"Sådär!"

Det finns inga ord över hur ONT det gjorde..... Själv kämpar jag varje sekund för att övervinna, tränga undan tankarna på att jag inte kan gå ut och visa mig. Tjocka.. feta.. fula mig. Jag som har väldigt svårt att ens se min egen spegelbild, gör allt för att ta del av livet. Ska jag nu tvingas sitta inne under en filt bara för att andra inte kan hålla tyst? Förstår de inte att ord och blickar kan döda!?

Jag behövde bara få ur mig en liten del av vad jag har gnagt på i tankarna de senaste dagarna.

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Barndom  Bilder  Känslor  Livet  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet

Kommentera inlägget        13 kommentarer

Älskade syster jag saknar dig.. saknar dig så!

 

 

 

Varje dag fattas du mig.

Varje dag finns du i mina tankar och min kärlek till dig har inga gränser. Åtta år har nu gått sedan cancern tog dig ifrån mig, ifrån oss alla. Åtta år som känns som en evighet, men samtidigt som om det vore igår..

eller alldeles nyss.

 

Ett ögonblick och hela världen blev aldrig densamma igen. Inte utan dig. Så mycket jag inte hann säga till dig och nu finns du inte längre här. DU FATTAS MIG! Det är tungt idag.. tårarna

får min kropp att spännas likt en pilbåge.

Försöker att hålla ihop, försöker att inte bryta ihop i gråt.. rädd att tårarna aldrig ska ta slut.

 

Cyklade ut och plockade nya liljekonvaljer och ställde vid din grav. Kan du känna doften spridas i vinden? Det var skönt att få vara hos dig ensam. Bara du och jag syster, bara du och jag en stund..

 

Jag trodde att jag skulle brytas sönder och hela min kropp skakade. Ena stunden så ville jag ha någon mer hos mig för att nästa stund vända mig om flera gånger och hoppas att få vara där..

bara med dig.

 

Det gjorde ont. Det gör ONT!

Varför tog cancern dig ifrån mig, varför?

 

Jag kommer alltid, alltid att älska dig och

du finns i mitt hjärta.

 

Etiketter: Bilder  Cancer  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Storasyster  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        3 kommentarer

Solen en sommarkväll

 

 

Efter ytterligare en dag utan att kunnat komma till ro och en kropp som verkligen inte alls varit snäll emot mig. Bestämde jag mig för att cykla ut med kameran. Kommit på mig själv med att nästan känna ett tvång att cykla ut en runda varje dag. Jag har svårt att ens tillåta mig att sova, trots att jag nu är långt ned på minuslistan.. sömntimmar de senaste dygnen är nu nere på endast 5 timmar!

Inte konstigt att jag nu ser suddigt och att jag har svårare än vanligt med koncentrationen. Gör tusen och en saker samtidigt och springer fram och tillbaka här hemma. Måste göra någonting för att vända på detta, men vad och hur? I vanliga fall så brukar jag somna så fort jag sätter mig ned.

 

Det är som om det inte är tillåtet att ens lägga mig i vågrätt läge, när jag är ensam. när inte mamma sitter i fåtöljen bredvid. Jag har varit väldigt ensam senaste tiden.. eller rättare sagt jag har inte träffat mamma alls mycket. Det är då som jag brukar somna. klarade aldrig av att cykla ned till henne på morgonen, så hon kom upp till mig lite kort. I telefonen sade jag att jag tyvärr inte orkar cykla ut och plocka liljekonvaljer idag.

 

Jag som alltid brukar göra det till mors dag.

Skönt att jag kunde ge henne en bukett ändå. Jag plockade ju igår! Visste inte om det skulle bli regn, men solen har strålat. Mamma blev så glad över både blommorna och ett kort som jag gjort. Inte hade hon väntat sig det.

 

"Det tar vi en annan dag gumman" sa hon innan vi lade på luren.

Nu när jag inte tagit mig för att gå ut i solen på hela dagen, inte för att kroppen klarade av det heller, blev det en tur nu istället och en bukett med nya liljekonvaljer och även en riktigt stor bukett med pioner!

 

Nu känner jag dofterna av sommar i min lägenhet. Det känns lite lättare igen, för det har varit riktigt tungt idag. Riktigt kämpigt, men jag försöker att andas i nuet. Inte tänka för mycket.. Inte låta anorexian förstöra ännu mer, men ärligt talat så är det svårt med maten fortfarande. Hur ska jag kunna vända på det?

 

Längtar till tisdag kväll då småkillarna kommer till mig igen. Jag ställer mer än gärna upp som barnvakt åt hjärtegrynen!

 

Etiketter: Anorexi  Barndom  Bilder  Känslor  Livet  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        2 kommentarer

Throw my hands up in the air

 

 

Solen blev till regn och jag undrar om jag ska tänka om.

Cykla i zick-zack mönster i regnet eller stanna hemma. Låta anorexian eller mig bestämma och vad är rätt och vad är fel. Jag vill ut och fotografera. Jag vill stanna vid varje stubbe och krypa långt ned för att kanske se någonting nytt, medans anorexin skriker att du är fet och ful.

Du måste gå ned ännu mer i vikt!

 

UT OCH SPRING!

Nu skulle jag inte klara av att springa längre, redan testat det vid några fåniga tillfällen. Då blev jag även rädd över hur svag kroppen blivit. Skulle någon komma då finns inga möjligheter för mig att fly. Ska försöka tänka om.. tänka rätt. Hålla kvar allt det roliga, mysiga, hjärtevärmande under de senaste dagarna. Visst har det kommit tårar av förtvivlan, men får inte glömma tårarna av glädje.

Dem ska jag bära med mig länge.

 

Etiketter: Anorexi  Bilder  Känslor  Livet  Tankar  Vilsen i mig själv  Vänskap  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

There are so many beautiful reasons to be happy

 

Alla dessa känslor som far omkring.

 

Att den ena stunden vilja gråta i förtvivlan över hur svårt allting, till att sekunden senare sitta och le åt mig själv över ett sms eller bara "hej jag är så glad att du finns!" i tankarna. Vad är det som är så speciellt med mig?

Jag är bara lilla mig, ingen annan.

 

Tittar på smurfarna som blev kvar efter småkillarna igår. Det känns som om så mycket har hänt sedan dess. Så många känslor hit och dit.

Jag finns.. jag finns verkligen till. Inte kunnat vila en endaste minut. Jag som annars brukar somna så fort jag sätter mig ned, men så länge jag får ha kvar de fina tankarna

så känns det okej.

 

Etiketter: Barndom  Bilder  Känslor  Livet  Vänskap  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Fågelkvitter och smurfar på rad

 

 

Redo att sätta mig med skissblock och pennor igår så ringde telefonen och det småkillarna som ville komma en stund. Självklart plockade jag med glädje undan allting igen, för när jag ska göra någonting så blir det en hel del. Vill ha saker och ting nära, ifall någonting lockar lite extra.

En kvart senare stod mina brorsbarn innanför dörren och kvällen var räddad. Dagen kunde inte fått ett bättre slut. Det blev filmen med Smurfarna och mys i soffan. Båda två ville ha ny klar färg på både fingernaglar och små söta tår! Vem säger att små killar inte kan få ha fina målade naglar! De satt där länge och spretade med fingrarna och tårna tills det säkert var klart.

 

Lillen tittade med stora ögon på mig flera gånger för att det kliade på ryggen.. åh mitt hjärta smälter för dessa två. När kvällen kom så kunde jag omöjligt koppla av. Alla tankar på saker som jag ville göra.. som jag borde göra.. som jag måste göra, enligt mig själv. Det är svårt att släppa på mina inre krav om saker och ting. När fåglarna sedan vaknade till liv och började kvittra och himlen blev allt mer ljusblå så kändes det allt mer onödigt att ens lägga sig. Framåt kl.05 så gjorde jag ett försök ändå och sov i lite mer än en timme.

 

Trodde att jag skulle vara mer död än levande dagen efter, men det var magen som krampade! Denna grymma kramp som får mig att ligga dubbelvikt på golvet i timmar och ibland dygn. Vilket fall så känner jag mig lite, lite stabilare idag. Dagen började igår med att jag verkligen inte alls orkade med mig själv eller livet. Till att bli så bra. Är det så riktig livsglädje känns!?

 

Solen skiner och om inte idag så ska jag ta med mig kameran ut imorgon. Ensam. Mamma tycker att det är alldeles för jobbigt när folk stirrar över att jag är så mager. Själv har jag för länge sedan slutat bry mig, eller nej.. jag bryr mig och det gör ont, men det ska inte få hindra mig att vara ute. Alla ser olika ut och även om jag idag har lättare att inse hur snedvriden min kroppsuppfattning är, så kan jag stundvis förstå vad mamma säger..

 

men

inte att jag är så väldigt mager?

 

Etiketter: Anorexi  Barndom  Bilder  Känslor  Livet  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        1 kommentar

Just nu vill jag leva!

 

 

Åh, jag har så mycket glädje och skutt i magen att jag känner mig alldeles yr!

Kan inte minnas om jag någonsin haft denna känslan tidigare.. måste varit väldigt länge sedan..

 

Just nu vill jag bara krama om alla fina som skriver alla dessa underbara ord till mig både här och där och det betyder så enormt mycket för mig. Ni hjälper mig att hålla mig över ytan och efter att igår ha fått tillbringa dagen tillsammans med denna lille killen.

Fick världens goaste puss och en kram som jag nästan trodde skulle ge mig blåmärken, för han ville inte släppa taget.. men jag hade med glädje cyklat hem både gul och blå.

Vaknade sedan med den allra värsta ångesten och gråten ville kväva mig. Kände att jag inte orkade längre alls. inte alls.
Min spegelbild är så snedvriden, men nu tänker jag lämna det.

 

För just nu vill jag bara ANDAS!

Så ha det så skönt i solen, nu ska jag sätta mig och teckna med

ett leende på läpparna.

 

Etiketter: Barndom  Bilder  Känslor  Livet  Vänskap  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        1 kommentar

Kan någon höra orden bakom er i skuggan av era liv

 

Kämpar och kämpar.

Kastar alla känslorna i väggen

samtidigt som jag

känner mig väldigt

 

osynlig.

 

Etiketter: Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  Vakna upp i min verklighet  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

I´ll be fine but just not today

 

Låter tystaden tala för sig själv ikväll.. Orkar inte vara stark när mitt inre känns avbrutet, trasigt och så ensamt.
Ingen idé att försöka skriva om vad som hänt och inte hänt sedan jag senast var härinne. Tycker inte att någon ska behöva be om ursäkt för "dålig bloggning", för visst är det så att när det blir ett tvång så.. sluta då.

Därför ber jag inte om ursäkt, även om jag är ledsen därför att jag verkligen saknat och behövt ventilera om än så lite, lite.

Jag har kämpat och kämpat. Jag har gråtit och gråtit. Jag har sprungit vilse och aldrig kommit hem igen och nu saknar jag någon så mycket mer än vad jag kunde tro att jag skulle behöva göra.
Inga ord mer om det.. det gör ont helt enkelt.

Någon som vet varför det inte går att lägga upp fler bilder i samma inlägg? Krånglat länge nu så snälla om någon kan hjälpa mig till rätta?

puss

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Vilsen i mig själv  Vänskap

Kommentera inlägget        2 kommentarer

När våren känns lika vilsen som jag

 

Regn och åter regn.. Suttit inne hos grannen, klappat på kinden, flätat hennes hår och lyckades få henne att äta banan, hjortronsylt och vaniljglass med kanel. Hon har sina favoriter och skulle helst vilja leva på sockersött. Nu ligger hon och sover med "Bumsingen" bredvid sig och själv ska jag krypa in under en filt.

Så otroligt rastlös och orolig. Vridit och vänt på mig hela natten, men nu har jag klarat av att ligga i min säng flera nätter i rad. Detta har inte hänt på evigheter, utan fåtöljen har varit mitt hem dygnet runt. Tar en liten stund i taget. Ett kort ögonblick för jag vet att allting raseras så fort. Igår var jag och mamma iväg för att köpa hö till lilla Tintin. Två stora säckar så har hon en tid framöver.

 

Jag kämpar med enorma känslor av att vara tjock och ful, medans hon inte ville att jag skulle ha min regnjacka på mig.. då syntes mina "stickor till ben".. så ut i regnet och blöt blev jag.
Får inte ihop hennes ord med mina känslor och vad min spegelbild visar.

Varför ska det vara så svårt!?

 

Etiketter: Anorexi  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        4 kommentarer

You´ve got to help me make a stand you´ve just got to see me through another day

 

 

Jag vet inte hur många gånger jag undrat över hur framtiden skulle sett ut om jag inte vore så fast i mitt fängelse. Jag vet inte hur många nätter tårarna har trillat nedför mina kinder och bildat en pöl av tårar på kudden. I ensamhet. Samtidigt som frågorna lämnats kvar utan svar har jag vandrat fram och tillbaka och önskat mig långt bort ifrån mig själv. Orken har varit så långt, långt borta. Irrat omkring rastlöst, planlöst och utan någon mening. Endast fylld av en enorm saknad efter så mycket mer.

Igår var det som om jag gick rakt in i en betongvägg. Tröttheten rann över mig och efter ett snabbt "hejdå och klapp på kinden" hos min granne vinglade jag hem och somnade sedan mer än fem timmar efter den stunden. Kvällen kom och natten sov jag bort tills jag vaknade totalt snurrig och konstig.
Undvikit alltför snabba rörelser av huvudet och vid ett tillfälle fick jag lite panik och försökte springa, men mina ben bar mig inte. Det måste ha sett konstigt ut. Jag kan inte förklara hur det kändes, det var som om jag inte var i min egen kropp eller som om någon annan förde mina ben nedåt istället för framåt.

Nu längtar jag mest bort och hem till någon annan. En vän som förstår mig utan att jag behöver säga..

någonting alls.

Varför ska jag vara så rädd för allt det okända som väntar bakom hörnet?

Är jag rädd för att ingen skulle ta emot mig då, om jag vände om och gick åt det andra hållet?

 

Etiketter: Anorexi  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Vänskap  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        4 kommentarer

Jag har sprungit vilse så länge nu

 

 

 

Försöker hitta tillbaka till mig själv.. jag försöker, men hamnar alltid på fel vägar. Jag ler, men innerst inne så gråter jag och när jag säger "hej, jag mår bra" så vet jag inte om ni verkligen blir lurade eller om ni ser bortom de tysta orden.

Att jag är totalt vilsen.

Jag försöker ta mig tillbaka hit i alla fall, det går lite sakta, men stegen är framåt. Önskar att livet vore lättare att finna.

 

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

När tankarna vill lura mig till att vara så liten som möjligt eller större än störst

 

 

Natten har varit underlig och skrämmande. Hur ska jag kunna förklara någonting som jag själv inte har en aning om hur det hänger ihop, eller faller det helt enkelt isär?
Jag kände ben under tunn hud. Ben som stack ut alldeles för mycket och skavde. Det finns väl knappast någon möjlighet att jag kunnat förtränga en bild av mig själv så länge. För någon dag sedan satt jag ihopkrupen hemma hos mamma och frågade med fullaste allvar om det inte såg ut som om jag vore tjockare?
Ångesten som jag oftast håller för mig själv vred och vände sig inuti. Jag ville skrika, men "var tyst.. var tyst.." Stäng inne och håll ut.

Hur kan de äckliga tjock-känslorna nu i natt ändrats till en rädsla av att kilona rinner av mig?
Vad ska jag kunna lita på när tankarna vill få mig att ena stunden vara större än störst, till att nästa känna benen krypa ut genom skinnet bokstavligen?

Idag har jag mest suttit inne hos mig granne. Hon slipper ligga ensam och jag slipper sitta ensam hos mig, så bättre kan jag inte få det till. Det gör så ont i mig att hon har det så svårt! Det gör så ont att familjen inte åker dit och när hon själv säger just de orden mitt i allt virr-varr som åldern visar. Ja, då gör det om möjligt ännu ondare. Jag gör vad jag kan. Försöker att pyssla om och göra saker för henne som hon alltid tyckt om tidigare. Då när hon var pigg och klarade sig själv på ett helt annat sätt.

Cyklade ut och invigde min sommarjacka. Vindarna är kalla, men för varje dag så vaknar sommaren till liv allt mer. Den allra första grönskan är underbar och imorgon ska jag plocka nya vitsippor igen. Tappat räkningen på hur många buketter det blivit denna våren. Snart har de blommat över och jag längtar efter liljekonvaljer.. Det härliga knastrandet när stjälkarna dras upp ur marken och jag kan sitta på huk länge och känna dofterna runt omkring.

Jag har medvetet dragit mig undan lite. Varit tystare eftersom det mest varit en hopplös känsla över alla timmar och minuter. Hur roligt är det att läsa om mina tysta tårar, egentligen. Samtidigt så skriver jag för min egen skull och jag önskar så att jag hade ett "liv" att berätta om.. som många andra har.
Jag saknar det som finns utanför mina fönster. Jag önskar att jag kunde följa med dit ni andra åker, där ni finns och allt som ni upplever. Våga äta! Jag vill våga äta, men rädslan växer timmar innan jag ens fått i mig någonting. Jag får fortfarande ÅNGEST över GRÖNSAKER! Jag kan någonstans förstå hur fel det är, men känslan är svår att lura just då. Just nu.

När jag tänker en dum tanke så ska jag byta ut den emot två positiva och snälla tankar.. lättare sagt än gjort.
Tänker jag att jag är tjock så ska jag byta ut den till ett par saker som jag tycker om med mig själv. Okej, jag är nöjd med min längd. 1.74m över havet känns helt lagom och storlek 37 i skor är en bra storlek, lätt att hitta skor.. men det är inga riktiga eller viktiga tankar. Jag vill kunna tycka om tjejen som jag möter i spegelbilden, men det kan inte vara lätt när jag undviker att se henne.
Nog om det. Ska mysa med lilla Tintin. Dagen närmar sig kväll.

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Vänskap  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        4 kommentarer

Jag ser dig hur liten du än är för alla andra

 

 

Trots att jag inte kan nå dig när jag sträcker ut mina armar och bara önskar att ett mirakel kunde ske. Att milen emellan vore som bortblåsta och jag kunde trösta tills din gråt var bortglömd.. då skulle jag göra precis allt för att aldrig låta någon såra dig igen. Nu sitter jag här återigen med en malande oro och hoppas få ett livstecken ifrån dig snart. Dagar utan ett ljud och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Försöker att hålla mig sysselsatt, men misslyckas totalt. Inte fått någonting gjort av det som jag hade tänkt mig. Inte bra att ställa krav då jag alltid river mina egna murar.

Mamma har blivit sjuk och för att inte riskera att smittas så har jag inte varit hos henne ikväll. Inget mys med brorsbarnen och lillebus ska sova över ändå. Han hade tittat på henne med den där speciella blicken när han frågat farmor vad det var med henne..
"Farmor mår inte alls bra.. jag har blivit sjuk"
Som om det vore den värsta tillfället att bli sjuk just när han hade planerat att sova över. Självklart så lyckades han smälta hennes hjärta och ligger vid detta laget och sover sött i hennes säng.

Imorgon får jag göra allt som jag tänkt göra idag och lite till. hur var det nu med att inte ställa höga krav på sig själv. Lära sig att stanna i stunden och andas. Jag som har jättesvårt för att andas i vanliga fall. Det blir säkert sol i alla fall eller som de sa på tv härom dagen då det visade grått på kartan..

"Då slipper vi ta på solglasögonen!"
Annars känner jag mest för att lägga mig på golvet och gråta.

 

Etiketter: Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Vilsen i mig själv  Vänskap

Kommentera inlägget        3 kommentarer

One star to the right

 

 

 

 

Finns det en plats för mig där? Förbi den första stjärnan till vänster och sedan rakt fram.
Igår var jag hos mamma under dagen, klarade inte av att vara hemma. Klarade inte av att vara någonstans och nu väntar en ny dag som redan startat med ÅNGEST! Känslan av att vilja skrika mig hes och slita ut mitt eget hjärta, för jag orkar inte längre!

Lyckades ändå somna till lite då och då när vi hittade ett par filmer som hon spelat in i julas. Bättre sent än aldrig och jag kände mig lite, lite lugnare.. även om endast för ett ögonblick och hur kan känslor ändras så snabbt, så starkt och så tydligt.
Där kunde jag tycka att "Oj, jag har nog gått ned en hel del i vikt!". Både kände och såg ben sticka ut där de inte ska.

Tills jag kom hem och på en tusendels sekund så svällde kroppen upp minst 20kg (ärligt talat så var känslan så mycket tyngre). Jag får inte ihop logiken alls. Nu sitter jag med gråten i halsen. Klumpen av panikångest som river allt starkare inom mig och hjärtat som redan hoppar hej vilt utan några gränser.

Dagen har bara börjat och jag......... orkar inte alls.

 

 

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        4 kommentarer

Jag skulle kunna springa hela natten tills du hittar mig

Om jag spelar glad eller om jag låter tårarna trilla. Om jag gömmer mig under min filt och trycker tillbaka alla känslorna spelar ingen roll för du tror att jag springer runt hela natten.. så då kan jag lika gärna springa bort ifrån mig själv.

Tillbringat kvällen med att få klart lite pyssel och skrivit ett brev, tassat på tå så inte ens lilla Tintin lagt märke till mig. Hur kan då grannen påstå att jag skulle möblera om på nätterna!
Springa fram och tillbaka i korridorerna och ha klackar dessutom. Allt startade med en hemsk bankning på min dörr och det väckte minnen och känslor som jag aldrig vill ha tillbaka.
Jag kan inte hantera dem alls, men jag får inte ur mig orden. Satt tyst ihopkrupen när mamma var hos mig på eftermiddagen. En liten stund som blev ett kaos och jag ville springa bort lika gärna som jag önskade att jag ville stanna kvar.

I mig själv.

 

Jag är så trasig nu. Så trasig.
Kommer jag någonsin att ta mig ur denna känsla?
Plötsligt är jag tillbaka till allt det svartaste svarta.......... incest och sexuella övergrepp. Otrygghet och jag vågar inte längre öppna om någon ringer på dörren. Vågar inte svara i telefon om det är ett okänt nummer eller "dolt", flyger upp i taket av minsta lilla ljud.
Jag är fast i ett helvete och jag är LIVRÄDD för allting!
..och ingen förstår för jag får inte ur mig orden.
Jag kan lika gärna springa hela natten för det är vad de tror. Att jag motionerar för att bli mindre.. mindre.. mindre.. mindre..

 

 

Etiketter: Att kämpa för livet  Barndom  Incest  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Fighting to hold on and fighting to let go

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Can you help me remember how to smile?

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        2 kommentarer

Gråten i halsen och när du ber mig le så faller jag ihop

Där stod jag ett par steg ifrån dig och allt jag ville var att få låta mig själv bryta ihop, tankarna gick fram och tillbaka.. eller mest bakåt. Undrade om jag skulle förbli tyst eller skrika Ta mig härifrån!
Jag sa ingenting. Ingenting.

Första dagen på vad som känns som en evighet var jag ute i friska luften. Älskade mamma följde med mig och att bara vara. Slippa ensamheten för en stund och trots att kylan tog bort vårkänslan så försvann en stund.

Jag kämpar med gråten, förtvivlan varje sekund och självmordstankarna finns ständigt här, inom mig.

Jag vill leva. Jag vill vilja leva. ORKA LEVA!

Nu kryper jag på botten utan att veta vart jag ska hitta hjälpen. Terapi eller liknande får jag ingen.

Är det verkligen tillåtet att ens neka någon hjälp på grund av alldeles för låg vikt?

Är det såhär samhället är uppbyggt?

 

Allting som har hänt den senaste tiden har rivit upp känslor som brutit mig itu. Igår fick jag en fruktansvärd påminnelse om att övergreppen pågått så mycket längre. Att jag förträngt verkligheten.

Knappt 7 år utan övergrepp under ett liv som varit en kamp. Jag vet inte om jag ska gråta eller fira, för allting har vaknat ur sin allra mörkaste grotta.

Och jag får ingen hjälp.

Ingen alls.

Vandrar runt med den tyngsta gråtklumpen i halsen och undrar hur jag tar mig vidare?

 

Etiketter: Att kämpa för livet  Bilder  Incest  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        3 kommentarer