Under en längre tid och flera gånger har jag  fått frågan varför jag flyttar.

Det är ingenting som jag haft någon tanke på då jag för det första flyttade till här där jag sitter nu för ganska exakt ett år sedan. Då berodde det på att mina grannar trakasserade mig, vilket fick både mig och mamma att må riktigt dåligt. Min vän somnade sedan in och jag blev efter en tid erbjuden hennes lägenhet då andra såg hur dåligt jag mådde och ofta kom och grät. Jag bor i ett hus som styrelsen hyr i andra hand ifrån en hyresförening.

Det var personer ifrån styrelsen och även andra som hade nära kontakt med dom som ständigt såg mig helt nedbruten. Att min vän somnat in var svårt nog och jag kunde alltid se in till henne ifrån mitt dåvarande fönster.

Aldrig trodde jag att jag skulle klara av att stiga in här igen när jag drog ner persiennerna

för att hjärtat gjorde för ont.

 

Även om jag vet att min granne under några år pratat med mig om att hon inte ville eller orkade leva längre, så ville jag inte inse att det var hennes tid att lämna mig. Inte för alltid, men jag vill tro att vi ses igen.

Det som gör ont är att hon aldrig ville dela med sig av sina tankar till sin dotter med familj.

Tillsammans delade vi allt, precis allt. Hon fick ändå ett långt och händelserikt liv.

Efter en tid så visste jag att en annan granne var intresserad av hennes lägenheten så även där och då blev det sura miner när jag blev erbjuden den före henne. Att jag fick gå förbi!

 

Det var ingenting jag hade tanken på trots att jag mådde så dåligt.

Jag ville bara bort, men nu sitter jag här och det har blivit ett hem där jag känner att jag trivs.

Annalisa finns med mig i väggarna, i golven, i rummen, men mest av allt i hjärtat.

 

Så började då en oro sprida sig i huset redan förra hösten.

Styrelsen började ha hemliga möten och ingen visste någonting. Rykten gick hit och dit och de allra flesta kastade jag ifrån mig. Tiden gick och sommaren närmade sig. Oron var nu tydlig och kunde tas på överallt.

Innan sommaren låg det en lapp i postfacket, inga personliga ord fördes precis.. så en lapp var jag van vid.

Det stod någonting om ett möte och där, just då fick jag liksom de andra veta att huset skulle tömmas sista juli.

"pang, rakt i ansiktet!"

 

Det talades om att styrelsens ekonomi inte gått så bra och att huset kostade för mycket.

Hyresgästföreningen var också med och det pratades om att kommunen nu skulle göra om det till dels någon

slags gruppboende och halva huset till ensamkommande flyktingbarn.

Sedan blev datumen hela tiden ändrade om när huset skulle stå tomt. Många trodde att jag skulle få bo kvar, men jag kunde inte få någon ro i de orden. Strax innan sommaren fick var och en ett samtal (även notering om det låg i form av en lapp i postfacket). Tjugo små minuter stod till förfogande.

Tjugo korta minuter som skulle räcka till för att lösa vart jag skulle bo?

 

Mamma var med på mitt möte och både hon och jag grät och då var jag öppen med hur jag mådde.

Om allt som hänt, ja jag fick ur mig det mesta. De lovade att ställa mig överst på bostadskön och att de skulle göra allt för att hitta en lägenhet till mig inom det område jag önskade.

De flesta lägenheterna finns i andra änden av stan och att för mig att ta mig någostans vore omöjligt.

I ren desperation sa jag att om jag hamnar där uppe så kommer jag försvinna. Då orkar jag inte längre!

Jag vet att min kropp inte skulle klara av att cykla upp och nedför viadukten titt som tätt.

De sa att jag inte behövde tänka på att bara ha tre alternativ innan jag skulle åka ur kön.

"Ta din tid på dig tills du känner att du trivs"

Hela sommaren blev ångest och jag var nästan inte utanför dörren.

 

Sommaren tog slut och jag blev erbjuden en lägenhet. Tvekade inte en sekund med att tacka nej.

Det skulle inte gå.. Jag sökte runt och var med i olika grupper på facebook utan resultat. Mina grannar hittade lägenheter och det var lättare då de skulle ha treor och en del även utanför stan, längre bort.

Plötsligt en kväll tog en tjej ifrån SVT kontakt med mig på facebook. Hon hade på något sätt hört talas om mig och min situation och hur dåligt jag mådde. Hon skulle ringa hyresföreningen och jag tror att det satte lite mer fart på dom. Under sommaren och tidiga hösten stod det en del i tidningen. Ord som gjorde mig ledsen många gånger.

 

Så kom den dagen då jag fick ett nytt erbjudande. En tvåa på femte våningen strax intill där jag bor nu.

Vi var och tittade på den och jag kände direkt att

"här skulle jag trivas"

Den är ljus och öppen med balkong ner mot stan och kvällssol. Ingen insyn på något håll.

Nu gick allt fort och jag sitter nu med i stort sett alla saker nedpackade och klar för flytten. Det som inte är nedpackat kommer plockas ner i det sista.

 

Vad som ska hända med huset jag nu flyttar ifrån är endast för

ensamkommande flyktingbarn. Det är vad som sägs nu och det har redan kommit en del i de lägenheter som blivit tomma. På tisdag sover jag min första natt där och jag hoppas och tror att det blir bra.

Att bo kvar här nu vill jag inte längre.

 

Annalisa flyttar med mig i mitt hjärta.

Har ni fler funderingar är det bara att fråga.

...jag tror att jag fått med det mesta?