Dagarna har passerat i ett grått moln den mesta tiden. Ibland har solen tittat fram och nästan inbillat mig att den log, speciellt för mig. För visst är det okej att drömma. Att önska, i alla fall tills regnet plötsligt öst ned och det slutat med att jag stått där som en slickad katt från topp till tå. Vart har den varma, härliga sommardagen tagit vägen? Jag försöker finna mig själv lite grann, men jag måste medge att det är svårt.

Åt vilket håll ska jag gå? Snälla tala om vart jag ska ta vägen.. för som det är nu går jag ständigt vilse.

Om jag vore så mycket starkare då, när jag för första gången låg inne för min anorexia. Om jag redan då hade kunnat se hur fel allting var. Min spegelbild visade någonting som inte fanns.

Många gånger känner jag mig, överflödig. Osynlig. Borttappad. Förlorad.

 

Någonting som fortfarande kanske inte finns. Orden studsar endast fram och tillbaka och det finns ingen att jonglera dem med. Så frågan är, hur ska jag kunna se en liten skymt av mig själv om så ens på ett väldigt långt avstånd?

 

Nu blommar det på min balkong. Härligt! För min del skulle det få flytta in bra många fler blommor som jag kan sjunka in bakom och bara vara. Sommarvärme kom till mig för jag behöver dig!