Hålet i bröstet fylls med panik och varje andetag är fel. Motvilligt, en känsla av att vilja ge upp och skrika kom och hjälp mig på samma gång. Synfältet färgas svart. Jag kan känna hur det slår inom mig, som om någonting vill komma ut. Utan att finna någon öppen dörr. Som min själ är en fjäril som aldrig lyckas ta sig ut och snart är syret slut. Snart dör den och jag blir enbart ett skal.

Samma symmetriska rum, fyra väggar som ekar av ångest, tårar och skrik. Men vad spelar det för roll att andas när ingen imma syns på mina fönster. Jag känner mig onödig och alla ord känns meningslösa.

Förlåt för att jag har så svårt att hitta min egen plats. Alltid kommer samma tankar studsande tillbaka och jag slås alltid ned som om det vore första gången, trots blåmärkena sedan igår. Fastnaglad i ett inre fängelse och jag kan inte låta bli att undra varför. Varför kan jag inte få hjälp med att bearbeta allting?  Alla hjärnspöken.

Fastän jag vet att det inte spelar någon roll hur högt jag skriker så kan jag ändå inte låta bli att SKRIKA!

Jag vill hitta till livet nu.