Att vinna eller förlora
Ute springer alla omkring och jagar efter små "musöron" bland buskar och träd. Det är som ett lyckorus
efter vårens tecken på att nu, nu kommer den att slå ut i blom! Själv kryper jag på backen och hoppas på
att någon ska se.. mig. Samtidigt är det en ständig flykt ifrån känslor och tankar, men allra mest en flykt
ifrån mig själv. Allting med mig själv som jag föraktar.
Jag beundrar dem som går omkring med ett leende som sprider sig till ett ljus i ögonen.
Sådär som endast den rätta glädjen kan ge.
Jag drömmer om att någon ska kunna tyda min tystnad och hjälpa mig upp härifrån.
Det är så mycket som döljer sig här bakom ytan. Skrapa lite lätt och försiktigt, snälla du.
Någonting tynger mig. Drar mig nedåt. GÖR ONT I MIG ATT ANDAS!
Trots att jag vet att det är fel så kan jag inte göra någonting för att få tyst på den där dumma rösten.
En snabb, omedveten, blick i spegeln avslöjar en förvrängd bild. Någon med smala ben och höfter som
stack ut bakom allt tyg. Jag vte att det är fel, vet att det inte är jag, inte är rätt. För jag vet att jag är fet.
-"Du är inte värd någonting!"
-"Du måste gå ned i vikt det förstår du väl ditt äckel!"
-"Neeeej titta inte på mig, du vet att jag bryter sönder dig mer och mer!"
Ingen idé att fråga mig själv varför jag inte vågar lita på någon annan, men varför litar jag då på anorexin?
Den där dumma rösten som gör hela min tillvaro svart av ångest och gråt.
Ensamma tårar kommer på kvällen, alla känslor som varit avstängda tränger sig fram. Gör sig påminda.
En värld full av självhat. Det borde inte behöva vara såhär, eller hur? Dte är tungt. Det är jobbigt.
Det är så fruktansvärt svårt. Som om alla känslor kväver mig när mörkret suddar ut alla konturer kring mig.
Sammanbrotten då allting plötsligt blivit för mycket. Rädslan av att kanske inte orka med att kämpa
ytterligare en dag.
Först kommer den här natten, alla stora ord vill få mig att bli någon annan, någon mycket mindre.
Mindre än minst. Jag vill inte, vill inte, vill inte, vill inte! Jag vill inte ha denna ångest!
Den där känslan av att allting är meningslöst. Hopplöst. Tröstlöst..
Att bara vilja hoppa ifrån en bro och aldrig dyka upp igen, men så tar jag mig på något sätt ändå över
den där gränsen. Utan att veta hur står jag på skakiga ben och vet inte hur jag ska kunna ta mig upp
nästa gång. För den kommer, nästa gång.
Jag vill slå huvudet i väggen. Banka händerna blodiga emot garderobens hårda kanter. Slänga mig över
bordskivan. Ja ibland vill jag bara få falla isär. Det är svårt att kämpa utan alla dessa gränser.
Idag ringde min gamla läkare. hon bad om förlåtelse över att hon inte hört av sig sedan remissen skickats.
(ja jag har känt mig totalt bortglömd och vilsen, men det sa jag aldrig)
Vi bokade en tid framöver, undrar vart jag skrev ned datum och tid?
Mitt minne är som en liten myra. Litet och förvirrande.
Vad har jag för förväntningar? Jag vet inte..
Att vinna eller förlora över denna ångesten. Känner mig redan förlorad.
Förlorad till anorexins klor.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
