En del dagar vill jag tro att det känns bättre, inte lika svårt. Inbillad illusion. Fantasi. Visst kommer
jag långt på det tills allting rasar och endast verkligheten står kvar. Vissa dagar vill jag bara få
ligga där på golvet och andas torr luft, utsliten luft, utan andetag på riktigt. hålla andan som vanligt.
Jag är en ensam mästare på att hålla andan. Helt i onödan, men jag har svårt för att sluta.. det är
så ingrott i mig sedan jag var liten. Då när jag för första gången blev vetande om vad rädsla verkligen betyder
och varför det kan tyckas så enkelt att bara sluta vara kvar mitt i allt.
Såg en film på tv. Som om jag har en magnet till sådant som egentligen endast är jobbigt.
Tänker på henne jag saknar, hon som gick bort alldeles för tidigt. Hon som borde ha varit jag.
Det går inte en dag utan att jag önskar det kunde varit jag och inte min syster, min älskade syster.
Förlåt, jag ville dig inget illa. Förlåt, jag saknar dig..jag vill prata med dig. Behöver dig!
Kan du förstå det där uppe med dina vackraste änglsvingar?
Jag tecknar ett par nya åt dig, jag kan ta dem med mig då jag kommer. De skimrar av tyll, silver och guld.
Spindelvävstunna och levande, starka nog att lyfta dig dit du vill.
Om jag bara kunde göra någonting för att få dig förstå hur ledsen jag är.
Finner ett plåster i mitt skåp. Täcker över ett sår, som om det hjälper spruckna hjärtan.
Inbillad illusion. Fantasi. Visst kommer jag långt med fantasi tills alla väggar rasar samman och jag står
där ensam och naken, tom på känslor. Tårar som trillar ned.
Tycker inte om att gråta. Varför känns det alltid som om gråten aldrig skulle ta slut då jag vinklar lite
föriktigt på min fasad? Varför kan jag inte släppa ut lite åt gången istället för att sätta lås och bom på
känslorna?
Jag längtar till havet. Lära mig vindsurfa över vågorna, minns du att vi talade om det en sommar?
hur många gånger har vi inte förundrats över hur de far lätt som en fjäder över havet i solnedgången. Fria.
Nu skulle jag inte våga. Du är inte här. Någonting fattas mig och det är bara du som kan fylla ut den platsen.
Är det okej att inte längre orka leva ett liv utan LIV I LUNGORNA?
Det är inte så att jag skulle försvinna. Jag skulle sitta där och titta på er då ni blundar.
En illusion i solnedgången. En fantasi över hon som aldrig blev det som var tänkt.
Jag vill känna sand emellan tårna en sista gång. Hoppa över maneter. Vandra längs strandpromenaden och
plocka de finaste snäckorna i min hand. Tyst säga några ord för att se om jag är där.
Le åt någon som passerar. Känna vinden i ansiktet och trött kisa emot solen som säger godnatt.
Jag vill bara leva i en fantasi ett litet tag till.
