Det är som om jag vandrar mitt emellan dåtid och nutid utan att veta om steget fram är värt att ta.
Kommer det att göra för ont att vakna upp till ytterligare en dag, mer kamp och strid. Är jag värd det?
Jag har hamnat mitt emellan två världar utan att veta om att jag befinner mig
precis mitt i en ny. Svävar in i en tredje, med önskan om att bli smalare än smalast och jag vet inte
om jag avskyr den känslan mer än jag avskyr mig själv.
Jag vill leva, men bara inte såhär!
Verkligheten spricker i mina händer, som krampaktigt håller fast i en fantasi, en dröm som aldrig tycks
bli min egen. Fast i mitt eget fängelse. Förtvivlad. Förtvinad. Tom. Ensam.
Mina känslor spränger sönder allt som mina tankar nuddar vid med tunna andetag, men ni ser inte.
Ni kan inte se hur jag verkligen kämpar för att göra mig fri! Ni kan inte se mina tårar då
lampan är släckt och för spegelbilden hänger ett skynke.
Jag lovar det finns ingenting vackert där under!
Var inne hos min granne idag, som vanligt. Känner mig så maktlös då hennes tårar faller nedför en liten kind.
Hennes kamp emot smärtan. Att åldras är inte lätt. Jag känner mig så maktlös.
Vi befinner i två helt olika världar, men ändå i en och samma.
På olika sätt.
Snart är det lucia, snart är det jul.. och nyår. Fina vännen gick bort..
Storasyster gick bort.
Jag har en massa ångest och smärta inom mig.
Vart ska jag ta vägen med den?
Jag vill vara någon annan, men hur skulle allt då kunnat se ut?
