..nu känner jag tårarna tränga fram, sakta, sakta.
Dagen har inte alls blivit som den skulle. Tanken var att göra min vän fin i håret och även städa inne
hos henne, men det var ingen där. Telefonen ringer och en röst säger att hon åkt till sin läkare då värken
i ryggen blivit för svår. Jag plockade lite innan jag gick in till mig och mamma hjälpte mig att få upp
girlang och belysning på mitt balkongräcke. Inte meningen att tända det redan ikväll, men kunde inte låta bli
så nu lyser det fint där ute.
Förra året var det så mycket snö att vi inte fick någon gran inne på gården, återstå att se om det blir
en liten i år. Det skulle vara mysigt, annars kommer jag att få njuta av min gran framme vid tv:n lite
närmare jul. Håller på med en bordskrans utav grön mossa, ljushållare och vad det blir för utsmyckningar
får morgondagen visa.
Ringde in till min granne alldeles nyss. Undrade hur det var med hennes värk, hon lät mycket bättre på
rösten.. den bryter inte itu av gråt längre. Medicinen som jag hämtat ut åt henne tidigare under dagen har
hjälpt, nu är det som vanligt. Värk, men ändå inte den allra värsta. Stackars henne.
"-Om du inte vore här så vill inte jag det heller", sa hon med tanke på hur vi trivs så bra och kan skoja om
allt och verkligen trivs. Ligger skavfötters i hennes säng och fnissar som tonåringar eller har långa
allvarliga samtal.
"Om du inte vore här så vill inte jag det heller".
Jag känner likadant, hon är så gullig. Tänk att jag ändå inte ens visste om att hon fanns tills ganska nyligen!
Hon är som en liten extra-mormor.
Måste erkänna att jag blev aningen ledsen under vårat samtal ikväll. Lite sårad..
Jag vill så gärna bli fri ifrån min anorexi och nu känns allting helt omöjligt.
Här sitter jag och har nyligen fyllt 40 år och har förlorat så mycket i livet.
Det känns tomt nu. Det är tomt, tyst, ledsamt. Jag är så trasig på insidan!
Jag har alldeles för låg vikt för att få börja gå hos en psykolog.
Läggs jag in på sjukhuset är min vikt "farligt låg", så då får jag inte göra annat än att ligga i sängen.
Inte röra på mig alls! Klarar inte av det, men jag klarar inte heller av att ha det som nu. Läkarna säger att
min vikt är så farligt låg att hjärtat kan ge upp när som helst.
Jag har inga tårar kvar över de orden..
Det är så tomt. SVÅRT!
