Det är helt enkelt inte okej.. du mår inte bra.. du är sjuk gumman!
Lagt upp färska spenatblad på en liten tallrik, ett par champinjoner och några tråkiga körsbärstomater.
Försöker att värma dem i micron dem i tron att det ska bli bättre. Delar en clementin och kryper ned i fåtöljen. Täcker mina feta ben med en filt. Ångestens följeslagare.
Ett sms i mobilen ifrån mamma "Jag finns alltid för dig.."
Och här sitter jag med ÅNGEST över grönsaker som inte alls borde vara farliga. Ändå tränger rädslan på.
Kommer jag att bli ännu fetare nu!?
I´m a shell of a girl that I used to know well
Vem gömmer sig bakom alla tårarna?
Varför var det ingen som tog tag i allting redan då för länge sedan?
Jag skulle kunna rada upp frågor efter frågor utan att få ett endaste svar. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag måste gå vidare. Gå vidare. Gå vidare? Hur ska jag kunna gå vidare när mitt inre ligger utspritt på golvet för allas beskådan. Ensamt och trasigt. Jag är rädd.. nej, jag är livrädd för att inte orka längre.
Jag försöker att hålla modet uppe. Klistra upp ett leende som inte lever på insidan.
Varje kväll tänker jag på allt som jag vill få sagt. Allt jag vill få förklara och allt som jag behöver hjälp med för att ha en chans till att ta mig framåt. Inte rasa baklänges, men jag fastnar ständigt i ångestens klor och glömmer helt och hållet bort precis allting som jag ville ha sagt. Jag vet att jag säkert låter helt vimsig och flummig, men känslorna är inte i kontroll. Jag är inte i kontroll utan s p l i t t r a d
Tv:n står på som lite sällskapsljud och jag börjar gråta för någonting som inte är så mycket att gråta över egentligen. Saker påminner mig ofta om allting som jag saknar. Allting som jag önskar vore, men jag sitter fast.
Jag sitter fast och får inte den hjälp som jag behöver. Är jag inte värd besväret?
Just nu avskyr jag precis allting med mig själv. Avskyr hur fet och ful jag är, för jag kan inte alls förstå eller tro på att det skulle vara annorlunda. Känslan kan inte vara så fel.
Jag är ledsen över att jag är så deppig, så nere, så grå och tråkig.. jag är ledsen över att jag finns.
Sometimes you just need someone to tell you you´re not as terrible as you think you are
Dessa orden har troligtvis aldrig tidigare här i bloggen eller någon annanstans heller för den delen, bortsett alla skrik på hjälp länge utan att bli hörd.. men jag känner att det är nu som jag verkligen behöver allt tänkbart stöd.
Om det skulle kunna vara genom kommentarer, mail, brev eller sms. Vad som helst för jag känner att jag tappar fotfästet mer och mer. Medvetet har jag varit tyst i min blogg. Inte hittat någon låga.
Någonstans finns den säkert kvar, även om jag nu har enormt svårt att känna den.
Jag behöver stora förändringar, mycket stöd.. men jag vet inte vart jag ska ta vägen med mig själv för jag orkar verkligen inte alls längre.
Min själ är krossad. Förlåt för att jag inte har någonting roligt att säga, men jag känner mig förlorad för alltid.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälpThe best project you´ll ever work on is you!
Jag ville tro att jag kommit så mycket längre. Att jag hittat en liten ruta mitt ibland alla andra där jag kunde tillåta mig själv att få vara mig, men idag har jag upptäckt hur fel jag haft. Jag är så långt bort, så vilsen att jag inte längre vet hur jag ska hitta tillbaka. Det har behövts många hårda smällar och slag för att jag skulle förstå att detta inte går längre. Anorexian sitter så mycket hårdare än vad jag är stark.
Jag påverkas av saker och ord som jag inte trodde att jag skulle göra.. Jag tycker inte om det alls och det gör mig både ledsen och uppgiven. Vet inte vem som jag ska prata med för mamma blir orolig för precis allting och det driver mig ännu längre ned. Det borde inte vara så, men... så är det.
Jag försöker att sätta på ett leende och säger ingenting om alla tankar och känslor.
Samtidigt vill mitt inre skrika ut SNÄLLLA LYSSNA PÅ MIG UTAN ATT SPRINGA HÄRIFRÅN I TÅRAR!
Jag vet inte vilket ben som jag ska stå på längre. Jag vet inte vilken axel som jag ska luta mitt trötta huvud emot längre. Jag känner mig bara vilsen och trött på denna verkligheten.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självPromise me you´ll always remember that you´re braver than you belive and stronger than you seem, smarter than you think
Dagarna har sakta tagit sig framåt även om det mest känns som bakåt. Jag märker att vikten går nedåt samtidigt som känslor och tankar gör allt för att övertyga mig om helt tvärtom. Det är nu som all den styrkan behövs. Allt det mod som får mig framåt istället för snubblandes bakåt. Jag känner mig tom och ändå så gråter jag över precis allting och ingenting.
Under flera dagar har jag försökt att hitta tillbaka hit, men jag får erkänna mig besegrad av rastlösheten, ångesten och nästan alla dygnets timmar invirad under en filt i favoritfåtöljen. En natt.. en natt på flera månader har jag lyckats ta mig till sängen.
Jag vet att det låter helt idiotiskt och kan förstå om ni tycker att det låter sjukt, men ändå..
ska jag vara ärlig så tror jag att jag sväller upp av att ligga för lågt med huvudet. Så, nu var det sagt och alla kan skratta åt mig!
Vet inte hur jag ska komma förbi detta, även att jag måste ha fönster och balkongdörr öppen om nätterna. Att frysa får mig att känna mig tryggare. Jag får panik om jag inte får frisk luft.
Klarar inte av elementvärme som ger mig huvudvärk. Soldränkta sommardagar älskar jag och mår bra av, men just elementvärme är lika med sprängande huvudvärk.
Och nu börjar detta inlägg bli totalt meningslöst. Alldeles för trött helt enkelt och även den sidan har väl rätt att andas härinne. Igår försvann julen för att inte titta fram än på en lång tid. Har ni snö?
Här kom det några snöflingor, men de dog innan de landade på marken. Hur mycket jag än längtar efter en riktigt varm sommar, så får snön gärna komma nu och inte när våren börjat titta fram.
Inte okej att lura bort våren.
Meningslösa ord ifrån en meningslös tjej.
It´s okey to lose yourself for a little while in books in art.. let yourself get lost
Det är en känsla i brösten som gör för ont. Du säger någonting samtidigt som du förblir tyst. Samtidigt som jag kan känna att det saknas någonting, är jag full utav känslor i ett virr varr.
Jag försöker att inte visa. Försöker att hålla det inom mig för att inte oroa dig, men det värker in bröstet och jag vet att jag går sönder lite mer för varje sekund. Längtar efter så mycket mer än det här.
Längtar långt bort till någon som vet, någon som förstår att tystnad kan skava sönder ibland.
En natt utan sömn. En natt utan vila och jag är på väg ut.
Måste komma bort ifrån ångesten. Jag vet bara inte åt vilket håll jag ska gå..Tjockkänslor. Vill springa bort ifrån mig själv. Varför måste det vara så svårt att äta? Varför?!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självSometimes you just need a break in a beautiful place alone to figure everything out
Tittar på stjärnan som hänger i fönstret. Tiden kryper sakta framåt.
Tankarna är alldeles för många och jag vet inte hur jag ska komma vidare. Jag vet inte hur många gånger som jag brustit ut i förtvivlad gråt. Känt hopplösheten äta upp mig inifrån och ut. Nu ska jag passa på att försöka svara på en längre kommentar som jag fick för en tid sedan. Oftast svarar jag direkt i kommentarsfältet eller i en annan blogg, men nu behövde jag tid för att kunna samla ihop tankarna en aning. Så förlåt för att det tagit lite tid. Minnet är inte alls långt, minst sagt.
(Margareta)
"..men om du blir inlagd ser dom ju till att få upp din vikt till ätstörningsnivå (alltså inte längre anorexia) och SEDAN får du samtals-psykologhjälp? Fick du inte samtalshjälp efter att du varit inlagd tidigare eller var du inte inlagd tillräckligt länge för att komma upp i målvikt? Eller fick du samtalshjälp som inte var fungerande? Det går absolut att bli frisk, men du måste ju faktiskt nånstans inom dig VILJA bli frisk och vara beredd att underkasta dig och acceptera att du kommer att behöva gå igenom ångestladdade utmaningar för att bli frisk. Det är ALDRIG för sent att bli frisk!!! Men med tanke på att du mår så dåligt redan nu - trots att du sitter i din trygga anorektiska självhatarbubbla - så tycker jag absolut att du borde lägga in dig i "sängläge och rullstol" och kräva av dig själv att gå igenom skärselden för att bli frisk. Förresten, bilden på dig.. jag ser ett mycket vackert ansikte med oerhört fina drag som jag faktiskt är avundsjuk på. Dock för mager vid kinderna. men det vet du ju redan, eller hur? Kramar i massor."
Oj, detta är jättesvårt att svara på. Dels så har jag svårt att sära på alla år hit och dit, men jag ska försöka svara så gott jag kan. För det första så vill jag säga tack, även om jag inte alls tycker jag är särskilt fin, så blir jag glad över att du tycker jag är vacker! Nej, jag tycker inte att jag är för mager. Snarare tvärtom, även om det något kort ögonblick kan komma en rädd aning om att jag är alldeles för smal.. men så känns det långt ifrån just nu.
Jag har bestämt att börja försöka lägga upp lite foton, då och då dels för att lära mig se mig själv. har jättesvårt för det! Sedan kanske jag kan titta tillbaka en dag.
Kanske ska lägga upp någon gammal bild för att visa att jag varit enormt mager, men vill inte trigga någon. Så jag vet inte.
Jag förstår inte hur du tänker när du nämner "ätstörningsnivå - utan anorexia"? Som om man inte skulle vara anorektisk på ätstörningsnivå? Jag har legat inne på olika ställen i olika perioder både på intensiven, psyk, medicin och ätstörningskliniker. Det har varit väldigt olika hur behandlingen har fungerat. Den första tiden på psyk så var jag en "försökskanin" då de inte visste hur de skulle göra och jag har massor av minnen och upplevelser därifrån. De visste till exempel om att jag motionerade på rummet och hela nätterna sprang jag runt. Förstår inte varför de inte ens försökte få mig att sluta? Skulle kunna berätta hur mycket som helst.. Allt jag ville var att de skulle hjälpa mig för jag klarade inte av det själv.
Anorexian satt så hårt i mig och jag låg inne under mer än ett år. Hade en psykolog någon gång i veckan och har haft då jag legat inne på ätstörningsklinikerna med. Det har fungerat varierat, men det är så att under dessa åren så var jag hela tiden fortfarande utsatt för incest och sexuella övergrepp. Så det gjorde att jag inte klarade av att ta mig ur anorexian utan snarare så gick jag ned väldigt mycket i vikt. Trots att jag låg i "sängläge" och inte ens fick stå upp. Kroppen tog så mycket stryk av all ångest och oro.
När jag sedan gjorde polisanmälan rasade jag igen.
Gick på BUP regelbundet, samtidigt och det var bra. De lovade att jag skulle få fortsätta, men det avslutades utan att jag fick veta varför. Kände mig väldigt sviken och krossad.
Jag gick delvis i gruppterapi, vilket inte gav så mycket när ingen tog upp vad jag tror vi hade behövt. Tänkt mycket på det att om jag vore där nu så skulle jag tagit tag i det på ett helt annat sätt. Sedan hade jag enskild terapi och bildterapi. Åren som jag låg på anorexikliniker gjorde att jag växte som person och på andra tvärtom.
Kanske får återkoma till de perioderna om någon vill?
Svaret blir väldigt långt nu känner jag.
Vad jag vill säga är att viss terapi fungerade och andra inte alls, men jag var fortfarande utsatt sexuellt. Först när jag flyttade tillbaka där jag bor nu för några år sedan så blev jag fri fysiskt, men jag mår väldigt dåligt. jag går inte och tänker på det hela tiden, men det finns inom mig och dyker upp när jag minst anar.
Det finns mycket som jag behöver bearbeta och att få prata av mig. Få dela bördan med helt enkelt.
Jag vill ingenting hellre än att bli frisk! Trots allt så har jag varit fruktansvärt mager, det kan jag se nu. Då kunde jag det absolut INTE! Jag blir ofta ledsen när jag tänker på det nu, hur mycket jag förstörde för mig själv.
jag har aldrig bantat utan slutade äta en jul och vikten rasade, sedan var jag redan fast. Har fortfarande förträngt exakt vad som hände den julen.
Sedan är det svårare att bli frisk ifrån anorexia ju längre man varit sjuk och hur gravt underviktig man varit och är. Som det var då hade jag inte kraften att ta mig ur den, inte så länge som jag var utsatt. jag trodde att om jag bara gick ned tillräckligt i vikt så skulle jag "få vara ifred". jag hade fel.
"trygga anorektiska självhatarbubbla" får det att låta som om jag sitter och tycker synd om mig hela dagarna. jag skulle gärna skriva om roliga saker som händer om dagarna, men jag sitter nästan alltid ensam.
Jag och mamma har pratat fram och tillbaka om att lägga in mig eller inte.
Hon tror inte heller på att det är det bästa. Så jag vet inte, det är svårt. känner mig helt enkelt förtvivlad. Jag har skrikit och bett om att få någon att prata med under en lång, lång tid. De säger att jag väger alldeles för lite.
Som det är nu så håller de inte ens reda på vilka mediciner jag får och än mindre hur jag mår. De ringde i våras och var jätteoroliga och skulle ringa tillbaka, men det blev tyst.
Oj, nu hoppas jag att du fått svar på någonting annars får du höra av dig igen....
Kram!
Nu blev det en väldigt långt svar och mina tankar for iväg. Som sagt om nu någon orkade läsa igenom och har andra funderingar, tankar och frågor så ska jag svara så gott jag kan. Kanske någon önskan om något jag ska skriva om eller vad som helst..?
You know that feeling when you´re happy for so many reasons but still sad of something small
Året närmar sig sitt slut och ett nytt träder in. Så många förväntningar, så många önskningar om hur det ska bli.
Jag vågar inte drömma för mycket när jag vet att fallet blir så mycket hårdare om jag tappar balansen. Medvetet har jag inte skrivit så mycket, eller ingenting alls om just förväntningar. Drömmar.
Befinner mig i ett inre kaos och skörare än på länge. Ska jag vara ärlig emot mig själv så har jag befunnit mig där nere väldigt länge. Längtar mest efter våren och sommaren, eller i alla fall lite snö som gör dagarna ljusare.
Lyckades trilla nedför en trappa på självaste julafton så att gå ut på långa promenader är inte det första jag tänker på när jag vaknar.
Yr.. tror det är vätskebrist. Lagt isbitar i frysen. Som om det inte är lika "tillåtet" att dricka annars.
Jag vill krypa ur mitt eget skinn. Tillbringar varje sekund med att tränga undan allt som har med tankar och känslor att göra. Mår inte alls bra................................................. inte alls bra.
Springer för livet.. för livet.. livet
Du säger att det får dig att må bra. Du säger att du har ätit så mycket över julen och att det är helt normalt att springa iväg till gymmet varenda dag. Speciellt efter den där extra skinkan, köttbullen eller sillen. Du säger att det är helt normalt att få lite lagom ångest över missad träningstid samtidigt som du ler med chokladfläckar på tänderna. Du måste ständigt uppdatera om hur duktig du varit och hur perfekt allting varit, samtidigt som det står mig upp i halsen för det borde inte vara så väldigt viktigt. Det där med att stressa rakt igenom livet med ett ganska falskt leende på läpparna.
Varför dyker det ständigt upp nya bantningsdieter, träningsbloggar, matkoma hit och dit? Varför kan det inte få vara okej en liten stund att vara som du är? Det är inte alls konstigt att så många mår dåligt över hur de ser ut och vad de äter eller inte äter. Själv vill jag just nu springa åt helt fel håll och aldrig, aldrig stanna kvar igen.
Den där grönsakerna känns plötsligt så vidrigt äckliga och ger mig ångest så stark, så stark. Samtidigt som jag innerst inne kan förstå att det inte alls är sant att de betyder FETT.. känslorna vrids om och skapar någonting som förnuftet inte rår på. jag är så trött på att ständigt matas med denna hysteri om att vara perfekt.
Nu ska man inte bara vara smal utan sund och "fit" till maxgränsen. Varje litet gram är räknat och ingen mat utan träningstid på gymmet eller motionsspåret.
Det är inte konstigt att jag sitter här och funderar på att allvarligt strunta i allt vad grönsaker heter och aldrig, aldrig äta igen. Nu säger jag inte att det kommer att bli så, men det känns så. Det känns så.
Tidigare så fick jag en sådan stark ångest och tänkte direkt att nu orkar jag inte kämpa längre. Nu struntar jag i allting, för det blir för mycket. Vill inte förklara hela tiden varför jag mår som jag mår. Varför eller därför..
Jag är trött på att skrika efter hjälp som jag ändå inte får och att försöka göra min röst hörd när omgivningen ändå inte tar den till sig. Så många som inte alls vet någonting och det gör allvarligt talat riktigt, riktigt ont.
"Det är så verkligheten ser ut och det är normalt att vara sund och träna"
Visst, till en gräns, men jag kan inte säga att det inte påverkar mig negativt. Jag kan inte säga att jag mår fruktansvärt dåligt av det och att jag mer än gärna skulle vilja springa iväg till gymmet på direkten.
Bara för att förbränna de där grönsakerna som jag fått i mig (men jag tycker att jag är för tjock för att synas bland andra i träningstrikåer)
"Du kan väl inte mena att du tycker du är tjock!?"
Jo, det tycker jag. Du kommer aldrig att förstå det, men det tycker jag och jag hatar den känslan. Jag vet att det är en känsla, bara en känsla.. men den känslan får mig att springa för livet, för livet åt helt fel håll och det hjälper inte mig att ständigt matas av träningshysteri.
Det är hälsosamt att träna det håller jag med om, men frågan är när det går ifrån hälsosamt till tvång?
När du går till gymmet för att kroppen vill eller när hjärnan vill? när du går till gymmet enbart för att träna upp en svag rygg, eller starkare skelett och inte för att du åt lite för mycket till middag dagen före? För erkänn att du mår lite bättre av att tacka nej till kakan på kafferasten, medans jobbarkompisarna slickar sig om munnen.
Status: 560 kalorier förbrukade i skogen och det får mig att vilja strunta i varenda grönsak.
Jag för en ständig kamp som ingen annan har en aning om, eller väldigt få för det finns några som förstår. Några som förstår. Tycker bara att det är synd hur många det är som mår riktigt, riktigt dåligt av all denna träningshysteri.
We know every line and now I can´t remember
Totalt utmattad. Efter ett nytt dygn utan sömn, jag som trodde att det skulle bli lite bättre igen. Vandrat runt överallt och ingenstans, målat lite pyssel och inte vetat om jag var nöjd eller inte, skrivit brev och kladdat ännu mer, snubblat över den där granen ett flertal gånger, stackarn sitter fast med ett snöre i år! Vandrat runt ännu mer och blivit rädd för min egen spegelbild, eller om det var någon annans. De där pinnsmala benen kan omöjligt tillhöra mig. Får inte ihop matematiken. Rusat iväg i sista minuten till tandläkaren och väl där så tyckte de att jag kunde gå igen. What! Ned till stan och stod länge och kramade om ett litet vitt paket som jag inte vågade lägga på lådan ifall de redan hunnit tömma. Lustigt nog så var jag tvungen att gå till just den brevlådan, cyklade ändå nästan förbi minst en på vägen ned. Väntade och väntade tills jag gav upp och gick in för att titta på julklapp. Frågade om de tömt, vilket de inte hade. Posten tippade nästan över kanten när jag släppte ned brevet. Lite lagom kärleksfullt ihopskynklat. Hoppas, hoppas att det kommer fram imorgon och kanske kan rädda ett litet hjärta. Åh, det måste bara!
Så nu sitter jag här efter att kommit hem och vandrat runt, runt igen. Tintin fick fint lite för sent, men så glad ändå lilla gumman. Kan inte förstå hur liten hon var när jag fick hem henne ifrån uppfödaren. Ja, det är min lilla kanin om nu någon glömt, hihiii.. Efter mycket tvekande gick jag till apoteket och sedan vandrat runt igen.
Maten fungerar inte alls. Känner mig smällfet trots att jag bara fått i mig ett par tomater, en clementin och svamp. MAGKRAMP! Går bara inte när det gör så vansinnigt ont! De där smala benen är för länge sedan borta.
Jag får inte ihop matematiken alls.
hur kan någonting som var så skrämmande i natt förvandlas till helt tvärtom och jag kan inte alls se verkligheten.
Vilken den nu är?
Jag vet att jag behöver sova för att orka fungera, men är inne i en mörk tunnel av PANIKÅNGEST!
Är det alla instängda tankar och känslor som rinner över kanten? Jag vet att jag är alldeles för bra på att "stänga av" och "förtränga", "gömma undan" och "glömma". Tror nog inte att det finns någon med ett sämre minne än jag just nu. Näringsbrist lika med knäpp hjärna. Suck.
Nästan hela dagen har gått och jag är rädd för hur den slutar. Funderar på att helt ändra tillvaro. Flytta nedåt.
Inte till solen om det ändå vore så väl, men en slags sol kanske ändå. Nej, jag tänker inte berätta någonting här. Lite liv får jag väl ha tills vidare.. Måste komma ihåg att skriva någon slags "matlista" eller så. För att komma ihåg att stoppa någonting i mig och vad, men det blir alltid, alltid samma saker. Borde vara helt trött på det, men ändå en trygghet både för mig och kroppen. jag önskar att jag vågade äta som många andra gör. Vill vidga mina vyer, men herregud vad det är svårt! Jag sitter så grymt fast i anorexian, jag inser det när jag märker hur mycket ÅNGEST någon ynklig grönsak ger mig. På allvar kan någon tala om för mig hur ni gör? Snälla..
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälpDet är mörkt nu men det blir ljusare igen
Föll för allt jag drömde. Föll för allt jag glömde. Föll för att jag inte längre fanns. Finns det någon möjlighet att överleva på ett litet hopp eller två, så är det precis vad jag med gråt och förtvivlan gjort den senaste tiden. En tid som tycks varit hur lång som helst. Jag vet inte varför nätterna, kvällarna också för den delen, blivit till oros svarta ångeststunder. När allt jag känner är ett hjärta som slår hårdare än hårdast. En puls som fått mig att vilja SKRIKA tills lungorna inte längre håller ihop. Det har gjort så fruktansvärt ont, det har varit så svårt att hitta någon mening med någonting alls,
Svårast är att våga stanna kvar i stunden och lita på att det blir bättre. Att dagarna kan bli ljusare.
Jag är långt, långt därifrån. Nu har jag bara stängt inne dem, tårarna.
Känner mig så svag.
Igår försökte jag göra en tallrik med grönsallad, champinjoner, pärltomater och en clementin. Satt ensam och även om jag visste att jag så väl behövde fick jag en sådan ångest att jag grät som ett litet barn. Riktigt hulkade och tårarna rann, eller snarare forsade nedför kinderna. Fick en sådan ångest över dessa grönsaker, denna dumma clementin och jag förstår, eller vet att det inte är farligt.. men känslan, den gav ÅNGEST!
Inser hur långt jag har kvar att gå. Hur mycket jag har kvar att strida med. Det har blivit många sömnlösa dagar och nätter. Alldeles för mycket tårar i halsen.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självNär du tittar på mig så försöker jag att le
Äntligen har jag fått ordning på ljusslingan i korridoren. Hur många sladdar i ett enda trassel, men nu är det klart. De bad mig att klä granen nere också. Kulorna har legat i mitt förråd så det har blivit min lott i livet att klä granen. Kanske jag klär en egen gran snart.. tomtenissar börjar smyga fram och när jag börjat så är det skönt att få det färdigt. Annars idag cyklade jag ut en runda. Visst stod jag länge och tvekade. Ut eller inte?
Om jag skulle stannat inne vet jag att ångesten hade vridit mig i plågor, men den har funnits där hela tiden i alla fall. Svalt gråten, eller försökt, tills jag kom på mig själv med att sitta på golvet och stortjuta. Ingen ide att ens försöka torka bort spåren på mina kinder. Känslan av salt på huden.
Jag vill inte gråta. Det känns som om jag aldrig kommer att kunna sluta då. Vilket fall som helst, när jag kom hem igen mådde jag tusen gånger sämre än vad jag gjorde tidigare.
Känner hur livet rinner ifrån mig och jag har inte kraften att sätta stopp på nedfarten.
Träffade min grannes hemtjänst. Pratade en liten stund. Hon påpekade hur mycket jag gått ned i vikt igen.
"usch så jobbigt för dig gumman!"
Jag skulle kunnat prata med henne länge. Hade verkligen behövt det, men vet att hon inte hade tid och jag ville inte ta utav hennes tid. Mamma kan jag inte nämna hur jag mår. Oron lyser redan i hennes ögon och jag vet att
Hon faller isär om jag säger någonting. Går sönder.
MAMMA JAG VILL SÄGA ATT JAG BEHÖVER FÅ GRÅTA UT I DIN FAMN!
Måste vara stark, försöka visa mig lite stark tills du har gått och gråten blir min vätska. Hjälp! Orkar inte!
Julen.. stress, stress, stress.. Måste sätta fart för att få saker och ting klara, även om jag inte hinner med allt. Om jag kunde få lite sömn så skulle tiden vara lättare att hantera. Och minnet.. minimalt litet.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självAntingen får du släppa taget eller krama mig tills jag inte längre kan gå sönder
Kan inte förstå att det redan är den 11 december, snart den 12 december. Vart tog tiden vägen?
Det är som om både sommaren och hösten försvann på ett litet ögonblick och det spelar ingen roll hur mycket jag än vrider och vänder på orden. Vintern är här och julen närmar sig med stormsteg. Varje kväll överrumplas jag utav alla känslor som jag under dagen stängt inne. Det blir så påtagligt hur långt jag har kvar till att nå fram till det där livet där ute. Mamma kom förbi och vi skulle luncha tillsammans. Hon kokade sin spaghetti med köttfärssås som hon tagit med sig hemifrån. Själv blev det som vanligt sallad, champinjon och kokt blomkål. Festade till det med en clementin också. När jag satt där och stirrade på det tända lilla ljuset i mitten ville jag gå därifrån. ORKAR INTE LÄNGRE!
Just nu så känner jag mig så oerhört trött på allt vad kamp betyder, allt vad anorexi betyder och sorgligt nog allt vad livet handlar om.. för jag är så långt därifrån. Jag ville bara kasta iväg tallriken och aldrig äta en liten smula till. Känner mig så äckligt fet och ful. Att krossa speglar nu vore ren och skär lycka!
Den enda tanken jag har nu är att inte peta i mig det allra minsta på flera veckor!
Jag orkar inte med denna tunga känslan längre och det finns ingen som jag kan "ventilera allting med".
Det är bara att svälja gråten och försöka ta mig vidare, när jag ständigt snubblar i mörkret.
Jag är ett alldeles för lätt offer för mina egna tankar och känslor, här nere på botten. När livet ni lever blir så tydligt för mig. När jag ständigt glömmer bort allting som jag försöker att komma ihåg. Jag kan inte ens minnas att komma ihåg, snurr snurr och jag kommer ingenstans. Rastlös och det enda positiva med mjuka golv är att grannen inte vaknar om jag hoppas omkring.
Just nu vill jag inte alls vara kvar i mig själv.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självNär ytan ligger för långt upp
Lite pyssel. Ett litet hjärta i mossa med dekorationer, band och litet ljus. Tomtenissar fick stå runt omkring och pigga upp det lite också. Mysigt att tända ljus. Annars vet jag inte vad jag ska skriva, för vill inte lägga in ett jätte-deppigt inlägg ikväll. Känner helt enkelt att jag inte orkar längre och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Vet inte hur jag ska orka med natten som närmar sig. Jag vet verkligen inte alls hur.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig självUnder vintervita täcken
Vinden ven och snön lade sig som ett täcke över det som tidigare varit höst. Det är iskallt ute.
Tillbringat den mesta tiden av dagen med att sova. Mamma kom förbi och även då var jag halvt vaken.. vill inte vara med om denna dagen. Känner en ständig smärta, gråt och förtvivlan. När någon frågar hur jag mår så vet jag inte längre vad jag ska säga.
Kommer du att gå sönder lika mycket som jag då?
Att vara stark för någon annans skull. Jag klarar det inte. Förlåt, men jag klarar det inte. Så jag förblir tyst.
Allting rasar inom mig. Börjar redan tänka på nyårsafton. Vill inte sitta ensam detta året.
..men först är det storasysters födelsedag snart. Den som hon aldrig mer kommer att få här hos oss. Saknaden fräter sönder mig hela tiden.
Etiketter:
Anorexi Bilder Cancer Du lämnade mig för tidigt När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Vilsen i mig själv
Bilder Cancer Du lämnade mig för tidigt När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Vilsen i mig självTomten jag vill ha en riktig jul en sån som man har när man är liten..
Nu har vi kommit in i december och snart är det dags att tända det andra ljuset. nu har jag ingen adventsljusstake, men får tända ett extra ljus någonstans ändå. Julen närmar sig och jag önskar att den blir så mycket bättre än de senaste. Ska jag vara ärlig så har den inte varit sådär riktigt bra på väldigt många år.
Vi kommer inte att bli många alls, vilket är skönt. Ska vila så mycket som möjligt innan och hoppas att ångest och panik håller sig på långt avstånd. Inga tårar i år. Inte denna julen.
Hur det blir med maten? Antar att det blir min vanliga sallad med kokt blomkål. Lugnast så och jag tycker verkligen inte alls om julmaten. Klarar inte äta "vanlig mat". Att det ska vara så SVÅRT!
Nej, jag blir bara ledsen när jag tänker på hur svårt jag har med att äta... Funderar på att se en film ikväll eller bara krypa ned under en filt och vila lilla huvudet. Alldeles för många tankar, som vanligt.
Alldeles för mycket som jag skulle vilja göra, men ständigt glömmer bort.
Minnet krymper verkligen med vikten. Börjar längta efter snö som lyser upp. Det är alldeles för mörkt nu och kallt. Var med en fin vän på julmarknad i lördags och det var så att benen nästan bröts itu. Bara att bita ihop och stå ut, men så mysigt att äntligen träffa bästa vännen. Inte var det mycket till julstämning ute. Även om de fått fram de blåa pingvinerna på ön. Kan inte annat än att le åt de små halvfåniga blå lysande pingvinerna. Kameran låg snällt i väskan hela tiden. Synd, men det kommer fler tillfällen.
Jag vet att det finns kommentarer som jag inte svarat på än, men det kommer. Jag har helt enkelt inte haft någon ork till att sitta här och jag känner att jag vill ha tid för det riktigt. Nu blir det filten.
Jag försökte bli så liten att ingen kunde skada mig igen
Tillbringat dagen med mig själv. Inte kunnat sortera ut tankarna då de trillat ned i det där svarta, djupa hålet. Om varför allting blev som det blev, men det går inte att ändra på. Det var inte jag som tog det första steget. Det var aldrig jag som tog det första steget. Min anorexia blev ett rop på hjälp när min röst för länge sedan övergivit mig. Jag trodde på riktigt att om jag bara gick ned tillräckligt i vikt så skulle jag
få vara ifred
Så fel jag hade. Kvar blev en ännu svagare tjej utan känslan av att minnas ett leende. Jag blev tom.
Tom och samtidigt så överfylld av minnen jag aldrig, aldrig vill kännas av. Det var inte jag som tog det där allra första steget. Jag blev knuffad. Föll och hade inte kraften att ta mig upp igen. Skrek när någon tog tag i min arm. Inombords kom tårarna. Salta tårarna. Det var inte jag som tog det där första steget och det var aldrig mitt fel.
Det var aldrig mitt fel.
Idag har jag vandrat runt ensam och slagit mig gul och blå av minnena som jag inte vill ha!
Kvar nu ser jag absolut inte någon tjej som är för smal och verkligen inte mager. Ångestskrik!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Incest Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Incest Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig självI was talking to the man in the moon
Igår låg jag med den allra värsta huvudvärken. Tusen knivar hade vridits in i min hjärna och jag trodde att jag skulle dö så ont det gjorde. Mamma kom till min och den där promenaden som var planerad kändes långt ifrån möjlig. Vi åt en lunch tillsammans. På min tallrik låg färsk bladspenat, ett par champinjoner och pärltomater kryddat med örter och vitlök. Låter väl som konstigaste varianten kanske, men dels så har jag svårt att våga någonting annat och dels har jag en knäpp grej att ha vitlök på allt och ingenting. Jo, jag hade lite kokt blomkål också. Det hade jag förträngt! Mamsing hade mat hemifrån..
Tuppade av sedan. Gjorde så vidrigt ont!
Meningen var att vila huvudet ett ögonblick, men det blev längre än så.
Mamma satt i fåtöljen bredvid när jag öppnade mina ögonlock och efter en stor tvekan så fick hon med mig ut på en liten runda.
-"Vädra dig lite så att du får komma ut och få luft" sa mamma.
Natten som varit fick jag korta sovstunder lite utspridda, glad för det.
Idag skiner solen ifrån sin allra bästa sida så hon sitter och väntar på att vi ska ta oss ut. Kameran följer kanske med så återstå att se om det blir mig krypandes på marken eller inte. Skämt åsido.
Om någon undrar varför jag lägger upp ett ganska liknande foto som nyligen? Jag har fruktansvärt svårt att titta på mig själv. Speglar är det värsta jag vet! Jag hatar att se mig själv när allt jag känner och ser är
TJOCKA FETA ÄCKLIGA FULA jag.....!
Har lite egenterapi som jag har jobbat på i evigheter, så ni kan inte ana hur svårt detta är för mig!
Etiketter:
Anorexi Bilder Känslor Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Bilder Känslor Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringNär man släpper taget tar man steget
God morgon världen. Lyckats sova i lite mer än tre timmar på lika många dygn. Dagen har inte riktigt vaknat till liv ännu. Tystnaden är total. En ny dag med nya möjligheter. Nya andetag. Tränger undan och stänger in känslorna som förstör den jag önskar att jag kunde vara. Jag vet inte vad jag ska göra riktigt än, men funderar på att cykla ned till mamma senare när hon kommit hem. Byta perspektiv lite vore inte alls fel. Nu är det flera timmar tills dess så jag får se vad jag orkar med. Vill slå huvudet i väggen och sova lite till.
Funderar mycket på hur jag ska kunna vända på en nedåtgående spiral utan någon att luta mig emot. Är det ens en möjlighet, men det är väl endast jag som bygger upp mina egna murar. Medvetet eller inte. Av rädsla och förtvivlan eller är det för att jag inte har kraft nog till att riva den med egen kraft?
Jag vill ingenting hellre än att andas samma friska höstluft som ni.
Jag vill ingenting hellre än att sparka runt torra höstlöv på marken utan att varje rörelse i kroppen gör ont.
Jag vill ingenting hellre än att se världen med lika vackra ögon som ni har och slippa torka tårarna i solen.
Jag vill bara få vara lite mer som ni, fast ändå spara någonting kvar utav mig. Jag känner mig så vilsen.
Jag är vilsen..
Nu ska jag sätta mig ned och skriva ned saker "att göra" för är det någonting som försvinner vid svält så är det minnet. Hopplöst många gånger då jag ständigt glömmer bort allting. Mest av allting är at jag glömt bort hur man gör för att verkligen leva. utan rädsla över saker som gömmer sig bakom nästa sida i livets bok.
Det handlar om att våga släppa taget och falla fritt.
Etiketter:
Anorexi Bilder Känslor Tankar Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Bilder Känslor Tankar Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringHur mycket orkar ett hjärta bära?
Begriper inte hur kroppen kan hålla sig uppe längre. Så trött att jag mår fysiskt illa och ändå kan jag inte komma till ro. Ständigt i rörelse och jag inser att det börjar gå åt helt fel håll. Känner att jag tappar all kontroll över både mig själv och allting runt omkring. Vet inte längre vem jag är, eller om jag någonsin har vetat.
Alla tankarna far runt och rummet snurrar.
Jag vill lägga mig och sova i tusen år, men denna grymma oro i kroppen.
Känner bara fett på hela kroppen mest hela tiden. Visst kommer det något litet ögonblick då jag ser lite annorlunda ut, för det kan inte vara så. Det där kan inte vara jag.
Mina ben är äckligt tjocka. Vågar inte lita på spegelbilden som skymtar förbi när jag inte kan stå still.
Jag försöker verkligen, jag gör verkligen det, men jag vet inte hur jag ska komma vidare!
Allting skrämmer mig och jag känner mig så liten, så liten.
