God morgon världen. Lyckats sova i lite mer än tre timmar på lika många dygn. Dagen har inte riktigt vaknat till liv ännu. Tystnaden är total. En ny dag med nya möjligheter. Nya andetag. Tränger undan och stänger in känslorna som förstör den jag önskar att jag kunde vara. Jag vet inte vad jag ska göra riktigt än, men funderar på att cykla ned till mamma senare när hon kommit hem. Byta perspektiv lite vore inte alls fel. Nu är det flera timmar tills dess så jag får se vad jag orkar med. Vill slå huvudet i väggen och sova lite till.

Funderar mycket på hur jag ska kunna vända på en nedåtgående spiral utan någon att luta mig emot. Är det ens en möjlighet, men det är väl endast jag som bygger upp mina egna murar. Medvetet eller inte. Av rädsla och förtvivlan eller är det för att jag inte har kraft nog till att riva den med egen kraft?

 

Jag vill ingenting hellre än att andas samma friska höstluft som ni.

Jag vill ingenting hellre än att sparka runt torra höstlöv på marken utan att varje rörelse i kroppen gör ont.

Jag vill ingenting hellre än att se världen med lika vackra ögon som ni har och slippa torka tårarna i solen.

Jag vill bara få vara lite mer som ni, fast ändå spara någonting kvar utav mig. Jag känner mig så vilsen.

 

Nu ska jag sätta mig ned och skriva ned saker "att göra" för är det någonting som försvinner vid svält så är det minnet. Hopplöst många gånger då jag ständigt glömmer bort allting. Mest av allting är at jag glömt bort hur man gör för att verkligen leva. utan rädsla över saker som gömmer sig bakom nästa sida i livets bok.

Det handlar om att våga släppa taget och falla fritt.