och du plockade ned alla fridlysta stjärnor ifrån taket
jag hatade dig för det
du visste hur mycket jag älskade att se på dem
se, men inte röra
och jag visste precis vad det var jag ville ha
(men jag var alldeles för feg för att be om det)
jag avgudade dig
(kan jag kalla dig min gud då?)
jag vet att det var dina ord
(men vi kan väl låtsas att dom var mina?)
även om dom klär dig bättre än mig
och du plockade ned alla fridlysta stjärnor ifrån taket
jag hatade dig för det
tills du lade dem i min hand
(kan jag kalla dig min gud då?)
kan du inte bara älska mig tillbaka
precis så där som vänner gör
(så som bara du kan)
Det ni inte ser kan ni inte förstå
det ni inte ser vill ni
inte förstå
jag känner mig som ett litet barn
när jag gråtandes sitter vid köksbordet
och frågar mamma med förtvivlad röst
varför, varför mamma, känns det såhär?
varför, snälla mamma, svara, varför blir det aldrig bättre?
jag darrar lite när det blir mörkt
jag gråter lite när det gör ont
jag kramas lite med mig själv när jag känner mig
ensam
vill inte visa dig mina sår
för jag vill inte att någon ska se
det ni inte ser kan ni inte förstå
det ni inte ser vill ni
inte förstå
Varför är speglar de enda som stirrar sig blinda på mig?
hjärtat, jag tänker på dig mer än jag trodde
att jag någonsin skulle våga
en mörkrädd flicka har just tappat sin sista tändsticksask
så nu samlar du livet i dina fickor
den här stan är så stor så tänk dig för
du har sprungit igenom fälten hela ditt liv
jag behöver dela en
nära döden-upplevelse med dig
vara din ansiktsfärg som blå sprakande vit
men hjärtat, du säger att ditt hjärta
är en nära döden-upplevelse
dansa med fingrarna i mig
hjärtat, igår gav jag dig ett brev
det innehöll din doft
hur ont gör det när du läser dig själv
vem bryr sig egentligen
om man har brist på ensamhet
jag vänder alltid första kinden till
och så slutar jag andas
varje hjärta är en kopia av dig
jag lär dig att tänka vad jag vill
i spegeln målar du änglar på dina axlar
du är inte lycklig om du
måste förklara för folk att du är det
men hjärtat, våra samtal om krig
ingen har hittat en fredlig väg ur dem än
och alla fält är som en begravning
men du fortsätter dansa i vinden
hjärtat, morgonen
brinner i takt med stearinljusen
himlen monteras ned och mörkret ställs in
vi föddes som rivningshus
som ett hopp ifrån västerbron
och alla vill ha det dem saknar
men du blir aldrig riktigt nöjd
hjärtat, jag tror inte mörkret
behöver oss längre
ett fat anorexia med bestick
men hjärtat, jag är dina revben och behöver
få plats under din hud
våra kroppar är ångestens skärbräde
du har bokat en plats åt döden
vi sitter hela mörkret
utan uppehåll och skakar varandras händer
och vintern fryser som
jag om din kroppsvärme
du har fruset vatten som hud
och tystnaden klär av sig din
hals när du står en centimeter ifrån mig
du vet inte hur man lever och det är sant
hjärtat, igår natt kände jag dig
men nu gör jag inte det längre
och vi frågar varför vi aldrig blir lyckliga
jag ser att det händer
i andras liv men aldrig i mitt
och de svarar att
vi har suttit i våra rum för länge nu
du målar skuggor på väggarna
du har vandrat i mina tankar hela natten
du behöver inte svara då jag
frågar hur det är för
jag tror att jag vet svaret
du låser fönstret
saknaden ryms i ett delat rum
då längtan tar upp hälften
du har tagit sönder alla drömmar
jag är ett samtal som undviker
varje ämne som leder till dig
jag är som ett skratt som tvekar på
att du bör öppna din mun för en sån sak
jag är ett kassaskåp
där ingen knäcker koden
du ler i mörkret
och jag vet inte om
jag känner dig längre
men jag brukade lyssna på dig
gråta över tystnadens axel
det är den enda som stannar kvar
och du förstår inte varför
men du blir aldrig lycklig hjärtat
skelettet behöver min hud säger du
hjärtat, jag ber dig att stå ut
med livet trots att pulsen längtar bakåt
du bär seklets vackraste leende
och du säger att du äger
alla stjärnor som blinkar ikväll
under månen målad i pastell
du drar ned mörkrets blixtlås
men du stannar halvvägs
på grund av rödljus
men hjärtat
våra kroppar har inga rödljus ikväll
men jag ber dig att glömma mig
jag är ingen som föddes för att kommas ihåg
du hoppar hage med mina revben
du står vid bussterminalen
där dörrarna gått ut
och fastnat i regnet
ber himlen byta ansikte och adress
gatlyktorna utanför blåstes ut
du syr ett hem på varje hud du
kommer åt och jag
viskar att jag vill vara ditt hem
hjärtat, jag är en bok som
väntar på att bli tummad av dig
ett fönster som vill andas din imma
en skattkarta med flera kryss
ett rakblad som är immun mot din hud
jag har inte långt kvar
du är din egen skymning
där regnet dansar barfota över solen
och jag tystnar när du säger
det är inte dig jag vill lämna
det är mig
men hjärtat, jag har försökt
att vara vacker i många år men nu
så har jag gett upp
du är min väg ut härifrån
trots att tiden går fortare nu
vi kunde blivit vackra
men nu har vi gett upp och du
säger att skönhet är det fulaste du vet
dagen dör ut mörkrädd och
jag vill inte dö och känna att
jag levt förgäves
så hjärtat
jag gör världens kvinnor immuna
mot våldtäktsmän
och sårar spegeln
så som den ofta sårat dig
hjärtat, du ser snöflingor
och fångar dem i din hud
du ser en hemlös
och låter honom ligga men frågar
om platsen bredvid är upptagen
frågar om han tror att himlen finns
men han svarar med tystnad
men ensamma människor ler oftast vackrast
tänker du och fyller en påse
med ditt hjärta som
långsamt slår sig mot vinden
hjärtat, dina händer
jag tänker aldrig släppa taget även om du
låter skelettet få din hud
Höga toner pressas ut i maxvolym ifrån mina högtalare
ett misslyckat försök till att tysta alla tankar
alla minnen pressas mot mina ögonlock
hur hårt jag än försöker knipa ihop ögonen
så ser jag ändå allt, som om det hände just nu
jag sträcker mina armar mot den svarta himlen
och skriker efter en räddning
som aldrig funnits
er värld snurrar under mina fötter
era ord fläker upp nya blödande sår
alla intryck är som pistolskott mot min tinning
jag sitter och vaggar mig själv till inre frid
jag försöker hitta tryggheten
försöker hitta tryggheten
för att snart inse att
den aldrig existerat
likaså min existens
som inte är välkommen i den här världen
när jag försöker förklara
vad ska jag göra, vad ska jag göra, vad ska jag göra
blir till ett mantra som aldrig slutar upprepas
samtidigt som jag blundar och snurrar runt, runt
det finns inte längre någonstans att gömma mig
för inte ens min egen värld får jag behålla
för er
jag skruvar upp volymen ännu mer
och försöker hitta modet
till att lämna den här världen för alltid
skriker efter en räddning som aldrig funnits
Tänk om vi kunde sudda lite
åtminstone slarvigt sådär så det blir kvar grå
streck och spetsens djupa markering
i pappret
vi kunde sudda bort
de starkaste orden, linda in dom lite
sådär så barnet som läser inte riktigt
förstår
kanske skulle vi hinna skriva
något nytt, ovanpå
något som förvandlade livslångt tvivel
till stundvis begrundande
tankar
något som lät henne sjunga leva
sprudla sådär som hon gjorde
istället för att vakta sina ord
binda sin röst och gå
på tå
ända tills någon säger
du är okej sådär som du är
