Första Oktober och jag vet inte om jag kan bli tröttare än så här. Alla tankar på att gå ut med kameran och prassla bland alla vackra löv, får jag lägga på hyllan lite till. Energin ligger långt under noll. Det är så synd nu när naturen är så vacker och när livet borde le emot oss alla. Ja, till och med för mig.

Det tråkigaste är att jag har en sådan huvudvärk att jag inte ens tål dagsljuset. Så persiennerna skiljer mig ifrån livet utanför. Kudde, filt och en underbart mjuk liten kanin i mitt knä. Det får bli min dag tycks det.

(hatar verkligen hatar allting som har med min spegelbild att göra..)