Först måste jag lära mig att livet inte alltid behöver vara så skrämmande som det känns. Att våga lita på andras ord istället för de som ekar ilsket i tankarna. Jag vet inte hur lång tid som det kommer att ta, men jag hoppas att orken räcker till. Att jag kommer att nå fram. Slåss med tankarna på att vilja rasa i vikt

. Slåss med ångest och hopplöshet. Slåss för att orka kämpa framåt.

Idag har det varit grått. Så det känns ialla fall. Ett oväntat telefonsamtal fick mig att på ett par minuter ta mig ut och nu är jag inte längre blond utan, håll i er! Brunett!

Jag som i vanliga fall skyr allt som har med min egen spegelbild att göra, kommer att få en liten chock imorgon bitti. Nej.. jag kommer säkert ihåg dagens färgskifte med ett leende. Det har varit en lång "terapi" och väntan på att det äntligen ska bli av och vi tyckte att det inte var någon idé att göra det innan sommaren då det ändå bleks utav solen. Lite fler förändringar kommer så småningom, men dem håller jag för mig själv just nu.

Lite måste jag få hålla för mig själv.

 

Annars börjar magen att krampa allt mer och jag är rädd att natten kommer att bli lång. Orkar verkligen inte med att den ska strejka, skrika, krampa. Inte nu, snälla! orkar inte tillbringa timmar ihopvikt av denna värk!

Dagen då jag samlade ihop höstens vackra löv tycks plötsligt så långt bort. Alldeles för långt bort.