Det är svårt att inte älska hösten när den ser ut så här. Nu har det gått en tid sedan jag skrev någonting och jag har helt enkelt inte alls haft ork. Jag har länge känt mig enormt nedstämd, nästan så långt ned jag kan komma. Jag har försökt att inte visa utåt hur det känns inuti, försökt att hålla en fasad för att inte visa någon hur trasig jag verkligen känner mig. Sedan åkte jag på en riktig förkylning med feber och en hals som kändes mest avskuren med en trubbig kökskniv. Tiden har mest tillbringats ihopkrupen i fåtöljen, sovandes.

Nu har jag varit feberfri sedan igår morse och äntligen börjar jag komma tillbaka till mitt vanliga jag. Förhoppningsvis piggare jag. Trots allt tvillingbror min, det är våran födelsedag! Grattis kramar till dig och mig.

 

Tidigt i morse tassade jag ut för att slänga sopor och ärligt talat, jag trodde inte att jag skulle klara av trapporna upp igen. Jag vet att det har varit betydligt svårare med maten en lång tid nu. Svårare än vanligt och just nu har jag lite panik över viktnedgång. Samtidigt som jag är så medveten om att risken är stor att jag känner tvärtom imorgon, eller om några timmar, några minuter. Det är det som är det svåraste med min anorexi.

Att jag tror att jag har en kontroll som i verkliga livet är långt härifrån. Jag tror att jag är så mycket större än vad sanningen visar.

 

Det är svårt att lära sig älska sig själv.

Vem vet idag kanske jag har mer tur på min sida. Kanske kan denna dagen bli så mycket bättre.