Lyssna på tystnaden
Stirrar ut över himmelsblåa tankar och försvinner bort i mig själv.
Ber om att få lite ro och att någon ska förstå, men snart har krafterna sinat. Det gör ont. Det skaver.
Ingen som förstår.
"Varför äter du inte?"
"Du måste äta, det är ju bara att äta"
"Hjälp vad du har gått ned i vikt"
"Ät!"
"..men detta tycker du väl om, det gör ju alla?"
Om ni bara visste att jag får ÅNGEST av isbergssallad och svamp! Om ni bara visste att jag endast
dricker då jag verkligen måste för att ta medicin eller då någon ser på ett ögonblick. Ibland får
jag i mig ett glas, men inte mycket mer. Om ni bara visste att jag ligger med gråten i halsen
varje kväll och varje morgon. Om ni bara visste att jag önskar att jag kunde springa bort allt fett
som finns på min kropp. Allt fett som ni säger bara är skinn och ben, men ni ser inte det jag ser.
Ni känner inte det jag känner och ni måste inte slåss för att överleva varje sekund.
Även om jag ibland ler så ser ni inte smärtan där bakom.
Ni tror att jag bara struntar i att äta, men ni förstår inte att jag INTE VÅGAR!
Om det vore så enkelt, ja då skulle jag inte plågas utav all ångest, skrik och gråt. Inom mig.
Jag har slutat visa tårarna, allt oftare väljer jag att stänga inne och gömma dem för er.
Visst kommer de ibland, men då är det ingen som ser, trots att ni sitter en meter ifrån. Kanske är det
så att det syns mest på långt avstånd. Allt oftare hör jag vad andra sagt bakom min rygg eller då de
tror att jag inte hör. Orden river ett hål i mitt hjärta, de sårar och gör ont!
Ingen är gjord utav plåt.
Ni kan sitta bredvid och skoja om allting annat runt omkring och mitt där sitter jag, tyst.
Brottas med tankarna om att vilja springa bort, fly, men jag kan inte springa ifrån mig själv.
Visst vore det härligt att kunna leka med sin egen skugga.
Om den inte vore så svart. Fastklistrad i mina skosulor.
Jag önskar att ni förstod kampen jag bär på, men samtidigt vill jag att ni ska slippa denna känsla.
En del säger att det inte är sant att man inte känner hunger, men jag kan ärligt säga att jag
minns inte då jag var hungrig senast!
Ååh, klockan är strax efter halv elva och det är en hel dag som jag måste ta mig igenom!!!
Försöker att lyssna på musik, tränga undan gråten, kasta bort orden.. men det är svårt.
Kan inte värmen komma och ge mig ro. Jag vill till havet.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
