Smile though your heart is aching. Smile even though it´s breaking


Alla tankar är intrasslade i mitt hår. Det har blivit ett stort tomrum här av flera orsaker.
Jag gör vad jag kan för att hitta tillbaka till mig själv samtidigt som oron inför vad andra omkring mig går igenom.
Även funderat mycket över hur öppen jag ska vara i min blogg. Tanken har ifrån början varit att skriva rakt ifrån mitt hjärta utan några krusiduller. En blogg för mig att se tillbaka på och få insikt. Jag vet att det hjälper mig när det ofta är svårt att se det tydligt i stunden. Att rensa ut tankarna och känslorna på ett papper.
Innan jag glömmer så vill jag berätta att jag lyckades hålla mig lugn och trotsa anorexin till att vandra runt, runt, runt. Minns så väl hur det kändes då när jag skrev och tackade för att en fin bloggtjej hjälpt mig.. ska skriva till dig snart.
Du och ni andra hjälpte mig att gå emot anorexin på olika sätt  <3
 

Så med dessa vårens allra sista vitsippor vill jag tacka er!
Nu får de små stackarna som ännu står, om än lite ostadigt efter all blåst, regn och kyla.. de får stå kvar och le emot någon som går förbi. Snart kommer liljekonvaljerna. Då vet ni var jag finns.. med näsan i skogsbacken och drar upp strå för strå. Älskar doften. Älskar allt med liljekonvaljer. Även om det varit extremt tungt en lång tid och fortfarande är svårt så kom ett leende plötsligt när jag tänker på minnen. Minnan när jag traskade iväg med min systerdotter. Hennes lilla hand i min och bort till sommarängen för att plocka den allra största buketten.
Minns att det växte mycket blåklockor och prästkragar, hundkex att fylla ut och ängens fina gräs.
Det gör extra fint att minnas då hon fortfarande också har minnen ifrån de stunderna.
Våran plocka blommor på ängen stunder.
 

Nu borde jag försöka sova, men tankarna är som sagt helt intrasslade i mitt hår. Känner mig som ett troll.
Somnade efter kl.06 och sov till och från i knappt 2 timmar. Inte ens det. Var nere hos lilla N igår kväll för att försöka stötta henne i ett samtal, tror det blev närmare fyra timmar. Lilla N om du läser detta så vet du att jag önskar att jag kunde hjälpa dig på något sätt. Ibland vill jag skaka om de som inte vill lyssna eller inte vill förstå.
Blir så ledsen när vuxna inte finns där som de borde.
Tankarna har funnits i det samtalet hela natten. Vad kan jag göra?
Det var med vingliga ben jag gick upp till mig och var tvungen att ringa mamma bara för att höra en röst.
Imorgon ska mamma troligen opereras så tiderna tillsammans blir ännu mindre. Jag har inte kunnat ta mig ut alls mycket de senaste veckorna, nästan månaderna. Kramper i magen som gör att jag varken kan sitta, ligga eller stå. Men ett STORT men..... jag kämpar verkligen allt vad jag kan.
Det sårar när någon inte tror att jag kämpar, att jag inte vill.. JAG VILL OCH JAG KÄMPAR!
Känner ingen som har valt att få anorexi.
 
Jag ska nog bli mer öppen med hur jag verkligen mår.
Har alltid haft i baktanken att mamma, syskon och andra som står mig nära läser här ibland. Att jag ska skydda dom, men är det fel att skriva för min egen skull. Utan att ständigt "linda in i bomull"?
Kanske det blir svårt och ovant, men jag vill och tänker göra ett försök.






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR