Det är de stunderna

 
..då jag sitter för mig själv och undrar hur allting borde varit, det är då som jag som mest undrar
varför jag stannar kvar. När jag förstår hur fel allting blivit och hur svårt allting är.
De korta ögonblick som små bilder flimrar förbi mina ögon och de vill visa mig en overklighet som för
andra är en verklighet. Stunder utav lugn och ro, som andra har, men som nu river allt större hål i mig.
 
Jag skapar endast svarta fläckar i era ögon, likt grus som skaver och inte vill ge sig av.
Så känns anorexin för mig. Plågsamt närvarande, utan att jag blir fri.
Det gör ont att inse hur fel mitt liv blivit.
 
 
 






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR