Jag vet inte vad som händer med kroppen, eller vad som inte händer, nu står allting still. Värken plågar mig!
Hela kroppen har varit som ett enda ömt blåmärke den senaste tiden, ja i ett par månader minst och det
börjar tära på mig nu. Jag kan inte ens röra vid min hårbotten lite lätt utan att vilja grimasera utav smärta.
Armar och ben, fingrar och revben, skuldror, hela ryggraden, ja hela jag skriker utav smärta inom mig..
för inte är det så att jag talar om för andra hur ont allting gör. Nej tyst och lugn, men till vilken nytta?
Jag fick någon form utav magsjuka för någon vecka sedan, troligen smitta ifrån sjukhuset för de stängde visst
av hela medicinavdelningen sedan. Tur hade jag som snabbt blev av med den, fick bara upp "skum" då
magen var tom. Ömheten har jag dock.
Ute ligger snön kvar och det har varit bitande kallt. Saknar våren och sommaren. Värmen.
Friheten att bara kliva ut genom dörren och inte bry mig om alla kläder som ska krängas på lager,
på lager, på lager och ändå frysa fingrar, ben och tår till stelhet. Visst det är vackert, men jag längtar till
de första vårblommorna som tittar under lugg så fort solens strålar värmt upp jorden tillräckligt.
Så härligt att se de stå där små och oskyldiga inför all glädje de sprider!
Idag har jag suttit och gjort ett armband till mamma. Ska vridas två gånger kring handleden.. nu vill jag
göra fler. Synd att det ska vara så dyrt. Önskar att jag kunde sitta med det hela dagarna.
Kvällen är tidig, men jag tror att det blir en tidig kväll på kudden, känner att jag behöver vilan.
Ännu kan jag inte låta bli att ha balkongdörren öppen under natten. Måste få frisk luft för att kunna få lite
ro till att sova. Lite mindre oro. Lite mindre ångest för känsla utav viktökning utan att frysa lite lagom om
natten. hur ska jag på ett bättre sätt förklara min ångest, min oro, min panik över allting!?
Jag har vandrat den här vägen så länge nu. Jag vet vart alla stigar går. Jag vet vad som finns till vänster och
jag vet vad som finns till höger. Jag vet varför det ibland dyker upp små vägbulor eller större gupp och
branta stigar blir till stup.
Trots allt detta finns ORON och ÅNGESTEN ändå kvar lika stark!
Jag vet inte vad allting går ut på?
Andas kyla.
Jag vill bara vinna någon gång.
