Drar filten över mig och försvinner bort en stund. Dagen har varit en lång kamp, precis som alla andra
dagar. Mamma hade sökt mig och när jag inte svarat i telefon eller ringt upp strax efter blev hon orolig.
Det var en förtvivlad och ledsen liten mamma som sedan hittade mig då jag gjorde ärenden åt en vän.
Oj så ont det gjorde att se henne så ledsen! Jag vill göra henne stolt. Stolt och glad, men jag vet inte hur..
Jag vill bara få finnas där intill henne. Hela dagen har varit en känslomässig berg och dalbana.
Oftast går det nedåt måste jag erkänna, kan inte säga att det går uppåt, men kanske det saktar ned lite för
ett ögonblick? Tänker mycket på ett samtal som vi ska ha imorgon. Stämningen här har inte varit den allra
bästa och jag känner mig väldigt utsatt. Min vän mår dåligt över att jag mår dåligt så det blir en ond spiral.
Talade med henne om att jag märkt hur glömsk och vilsen hon blivit senaste tiden.
Tror att det började smyga sig på för ett halvår sedan, jag vill inte förlora henne nu!
hon säger att hon inte märkt av det själv så mycket, men det är ingen förvirring om hon vet vad hon gör
eller säger.. Imorgon blir det att ta värktabletter emot tandvärken för att sedan hjälpa henne att bli fin i håret.
Tänkte hinna med att städa åt henne med.
Finns ingen tid att träffa mamma då stunderna blir så korta här och där. Synd.
Idag har jag mest velat ringa och prata med henne hur många gånger som helst. Ibland vill jag bara få höra
hennes röst, ibland letar jag nästan efter en orsak till att ringa, ibland bara för att säga att jag älskar henne och
ibland frågar jag om jag har blivit tjockare. Jag vet, det är en jobbig sak att höra, men ändå så behöver jag
fråga för att orka kämpa alls.
Litar inte alls på mig själv. Vad jag ser eller känner. Tycker verkligen inte alls om mig själv!
Allting är bara fett fett fett och FETT! Äckligt FUL!
Jag vill inte ha det så här längre!
Springer förbi spegeln i badrummet för att slippa se verkligheten i vitögat.
Öppnar balkongdörren på vid gavel varje natt, för att få in frisk luft, för att inte riskera att svälla upp
lika mycket som om då dörren vore stängd. Vill dra på mig skorna och springa bort härifrån.
Bort ifrån mig själv och allting, men jag står bara still och trampar i ångestens avtryck.
En tid bodde jag intill en skola och ett dagis.
Tyckte om att sitta och titta på barnen som lekte tafatt under trädens skuggspel. Lyssna på skratten och
fröken som ringde på en klocka när rasten var slut.
Jag hade livet utanför mitt fönster, men ändå hittade jag aldrig min egen väg ut härifrån.
Fick ett brev ifrån sjukhuset idag.. Neeeeej! Jag vill inte dit, det har gått för lång tid nu.
Skapar endast en massa ångest och oro. Anorexin skriker i mitt huvud att jag måste gå ned så mycket
som möjligt innan dess. Om jag nu tar mig dit. Vet ingenting längre.
Bara att min spegelbild är för ful.
¨
