De där orden som jag aldrig säger, kan du höra dem?

 
 
Nu är födelsedagen firad och det var som om all luft gick ur mig på kvällen. Ett tryck över bröstet släppte
och mina steg framåt var lite lättare att ta. Små steg som  inte längre drogs nedåt och åt olika håll.
Visst var det roligt att vara bland de som tycker om mig, men att vara fler än två, är en för mycket.
Satt emellan min tvillingbror och mamma, ja brorssonen var nära med. Det är bland dem som jag känner
mig tryggast i liknande situationer. Med tanke på hur jag har känt mig de senaste veckorna, oron inför
kalaset, gick det ändå bra.
Vissa stunder ville jag springa därifrån, men då skulle de lagt märke till mig. Så jag satt kvar.
Barnen höll låda för oss allihop.
Efter några timmar var jag så väldigt trött, de flesta åkte då. Frågade vad klockan var och blev
förvånad, trodde det var senare. Mycket senare. Kramade och pussade småkillarna innan vi åkte hem.
 
Nu har det gått ett par dagar. Lugnet har lagt sig lite vill jag tro.
Kvar finns endast min ständiga ångest och oro. Jag kan inte sluta tänka på hur det skulle vara om jag
inte längre fanns kvar. Jag vill.. vill vilja leva!
Kan någon höra mina ord som jag aldrig säger högt? De som jag skriver på ihopskrynklade pappersbitar.
Viker dem likt svalor innan de svävar fritt över mitt rum. Mitt rum inuti mig själv.
Där känner de sig trygga. Där kan de vara sig själva utan att dömmas eller gömmas.
 
Kan någon se mina sår i själen? Kan någon se hur huden bildar små hål rakt igenom, som om jag vore
genomskinlig och tunn?
Om jag förblev tyst kanske någon skulle kunna föra över mina ord till ett fint papper.
Spara det tills någon har tid och ork att bry sig om att läsa varje ord. Varje litet ord. Ord som bildar de
meningar jag aldrig talar om för någon annan.
 
Jag vill vara den som är stark och tar mig ur detta.
Jag vill vara flickan som klev ut genom fönstret, sprang bort ifrån sin anorexi och aldrig vände om igen!
Jag vill vara flíckan som fick ett liv med lätta andetag och ord som hördes över alla berg och dalar.
Anorexin får mig att aldrig vilja äta eller dricka. Anorexin får mig att känn avsky över mig själv totalt.
Hindrar mig i allt som jag vill göra, kan inte koncentera mig på annat än att ta mig igenom minut för minut.
 
Plockade en ros i somras.
River försiktigt loss kronblad efter kronblad
och ger dem till dig.
De har små ord dolda någonstans
kan du se dem
eller är du lika blind som
jag förfasade?
 






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR