Ett leende eller några små ord ett ögonblick som många inte har en tanke på att ge
Någonting som jag länge och ofta gått och funderat över, men aldrig tagit upp tidigare. För mig känns det som en självklarhet och jag har lagt de där små korta stunderna, för alla har vi tid att stanna upp.
Hur många skulle ärligt kunna räcka upp handen och säga
"Jag gör det!"
Det handlar om att när jag till exempel är ute och går eller cyklar. Ett extra leende åt en liten dam som kommer emot mig får hennes leende att stråla ikapp med solen. Hon kanske sitter lika ensam som du om dagarna?
Eller om du står i en kö någonstans eller vad det nu kan vara, säga ord som att "vilket fint hår du har"..
eller "åh så söt litet bebis är det en pojk eller flicka?" .."hej lilla vän vad heter du då.. till en hund du aldrig träffat på och sedan be att få ta ett litet fotografi" (jag kan lova dig att matten blev otroligt stolt och glad) och aldrig, aldrig har jag blivit bemött av någonting annat än ren och sann glädje!
Detta kan jag ärligt talat säga att jag gör ofta, ofta. Om inte ett leende och ett hej, en komplimang så händer det nästintill varje gång som jag är ute. Det tar endast ett par sekunder om ni så vill, men varför tycks alldeles för många att det gör man inte. Vadå gör inte!?
Annars tycks folk ha åsikter, höga sådana, om hur "förskräckligt mager" eller "gud så sjuk hon ser ut".
Det tar flera HÖGA minuter av deras tid att påpeka och lämnar enormt djupa EVIGHETSLÅNGA tider för den som måste ta emot slagen. För det känns som slag rakt in i själen och där stannar dom kvar.
Jag vill skaka om, nej.. jag skulle vilja hänga upp dem i en lyktstolpe för att skämmas ordentligt för att de SÅRAR!
Jag har inte bett om att få anorexia och jag kämpar varje tusendels sekund, men det bryr de sig inte om. Inte har de någon som helst aning om hur jag har det heller, varken nu eller då. Så varför ska det vara "okej" att påpeka elakheter istället för att lämna efter sig ett litet leende eller två? Går du in i en butik och märker att någon inte når upp till en viss hylla eller inte hittar. Gå fram och erbjud dig hjälpa till. Människor är inte så farliga som alldeles för många tycks tro. Jag är ingen person som är den som tyckte det var det allra minsta lätt att tvingas stå framför hela skolklassen och hålla ett föredrag. Anser att man inte ska tvingas till det, så jag var ofta sjuk.
Mådde oerhört dåligt av det.. men jag har kommit en bra bit på vägen sedan dess.
Börjat våga säga ifrån, även om det är svårt.
..men att ta ett par sekunder, några minuters samtal med en liten dam kan göra henne så glad!
En dag när jag var ute och cyklade så gick en dam i sin trädgård och jag steg av min cykel och frågade om jag kunde få ta några fotografier. Om hon blev glad! Berättade att hon inte hade någon som hälsade på eller att barnbarnen bodde så långt bort. Sa att jag mer än gärna fick komma förbi igen. Det mina vänner gjorde mig glad i hjärtat. Att jag kunde lysa upp hennes vardag lite grann.
Nu är detta endast några få exempel på mina "påhitt" och jag bryr mig inte om hur konstig, knäpp eller om någon tänker att sådär kan du väl inte göra.
Jag tänker fortsätta ändå.. Så är jag född, skrynklig som jag alldeles säkert var med rosa skinn.
Rosa sägs jag ju passa i har jag hört.
Nu ska jag försöka ta tag i texten och kortet tills begravningen på måndag. Drar ut på det för det gör alldeles för ont, men jag kanske försöker att gå. Ingenting som jag måste bestämma idag eller ens imorgon.
Jag saknar dig, jag saknar dig så otroligt mycket Annalisa!
(..jag ska svara på era kommentarer senare.. finaste ni vad ni lyfter upp mina dagar! )
Världen är inte så farlig om du vågar titta uppåt
Vänder blicken tvärs över gården allt jag ser är dina neddragna persienner. Den där balkongdörren som brukar stå på glänt för att kunna ge dig en andning av sommaren är stängd. Det är precis så att morgonen har vaknat och solen borde skina rakt igenom din lägenhet, så att jag kunde ana den rosa gryningen även ifrån mig. Rakt igenom ditt hjärta till mitt. Din säng står troligtvis fortfarande bäddad, men vad spelar det för roll att försöka minnas dina dofter när jag bara kan ana dina skuggor om jag blundar. Ditt silvervita hår ligger inte utspritt över kudden och jag kommer aldrig mer att få fläta ditt hår ifrån ansiktet. Se dig le och nicka förtjust innan du sluter dina ögon för lite vila. Sängen står tom.
Jag vänder bort blicken igen, det var länge sedan som jag ens vågade eller orkade söka med min blick dit. Tvärs över gården till dig. Lägenheten är fylls utav alla dina saker, men saker kommer aldrig att ersätta en så vacker själ som din. Min morgon fick mig att börja våga.. Våga se att kanske jag klarar att ta mig vidare utan dig, hur ont det än gör. Trots allt Annalisa, så har du en plats i mitt hjärta!
jag saknar dig..
Jag vet vart jag kan vända mig när timmarna blir för svåra. Jag håller fast vid det, försöker.
Nu är det kväll och dagen blev väl inte riktigt som jag önskat. Vandrat runt ute i natt när ångesten vill kväva mig. Städat som en galning trots att det redan var rent. Varit alldeles för nära att slå huvudet i stentrappan när benen inte hade krafterna. Kanske får ta hissen med en "varning för max 530kg eller var det 350kg"? Jag är inte gammal, borde kunna flyga nedför trappan som en fjäder i vinden. Inte springa bort ifrån mig själv. Hur gör jag när alla smutsiga minnen kryper inuti skinnet?
Jag ska kämpa nu. Jag ska göra allt jag kan för att nå dit jag vill eller i alla fall en bit på vägen..
Efter en del tvekan så tog jag mig ut en liten stund. Önskar att tiden blev längre, men jag tappade fokus och varför kan inte folk sluta stirra. Jag är en människa precis som alla andra, även om jag inte ser ut precis, exakt likadant som ni.. men det gör ingen. Om det inte är enäggstvillingar med varken frisyrer eller kläder annorlunda. Så trött på att de inte kan låta bli!
Jag har lika mycket rätt att få vara ute och se sommarens dagar.
Etiketter:
Anorexi 
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändring
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändringTrettio centimeter och ångest
Så är jag tillbaka där igen, eller jag var tillbaka för nu springer jag för livet för att kunna ta mig därifrån!
Ifrån dessa vidriga, tjocka, äckliga trettio centimeter och alldeles för stark ÅNGEST!
Jag tänker inte fastna där igen, jag tänker inte låta ett måttband förstöra mig mer och ge mig ångest för allt som är ätbart. För allt som borde vilja mig väl, men som ger mig en rädsla så kraftig att jag skakar.
(..du ser så löjligt, fånigt, mesigt knäpp ut lilla champinjon, men jag skulle vilja döda dig just nu för du ger mig känslor som jag inte vill kännas av alls!)
Efter en lång tids sömnlöshet så fick jag den dumma, idiotiska tanken att ta fram ett måttband. Mäter och hur kan trettio centimeter skapa så mycket ångest? Några siffror på vare sig ett måttband eller en våg kan, eller borde inte kunna ge ångest, De hänger liksom inte alls ihop! Lägger ihop måttbandet som en ring i mitt knä och tittar på det. Hur kan de då se så litet ut? Där på mitt knä och inte när det vrider livet av mig när det sitter på min kropp.. Ångest och jag får inte alls ihop tankarna om vad som är rätt och vad som är fel.
Där och då önskade jag att det fanns någon bredvid som kunde tala om sanningen för mig. Var det måttbandet eller var det jag som hade fel och de där vidriga trettio centimetrarna kändes ännu större.
Förvillad!
De senaste dygnen har varit totalt kaos och sömnbrist.. Vågar inte tänka på hur lite som jag ens kunnat vila ögonen. Ibland inga minuter alls på hela dygn, eller max 2-3 timmar. På tok för lite. Jag blir uppstressad, kan inte vara still och till slut snurrar allting och en sen natt hann jag precis lägga mig på golvet.. innan benen skulle till att vika sig som kokt spaghetti.
Bara en stund, tänkte jag för mig själv. Bara en liten stund. Minns hur jag på morgonen upplevt mig som världens allra fetaste och äckligaste!
Kunde inte för ett ögonblick tro på vad andra säger till mig om och om igen. Kunde inte tro att det var riktig oro över min vikt. Allting måste varit så fel.
..men då när jag låg där på golvet så kände jag mig mera som ett skelett än en människa. Måste ärligt talat säga att i den stunden så blev jag lite rädd för att sedan några minuter senare inte visste någonting om vad som var rätt och fel. Dagen hade för länge sedan kommit en bra bit in på en ny och när det blivit ljust så somnade jag äntligen. Där på golvet.
Detta blir ett väldigt snurrigt inlägg, men jag känner mig också snurrig. Allt som jag nu skulle vilja göra är att klippa sönder detta dumma måttband för jag vill inte fastna i ett evighetsmätande igen! Nej!
Några siffror på ett smalt, fult måttband ska inte få styra över mig.
Att ena stunden vara fullständigt övertygad om hur jag ser ut till att i nästa se hur litet det ser ut i en ring. För att sedan återigen förvridas till att måttbandet ljuger för mig. Hallå knäppis ett måttband kan inte ens prata!
Vad ska jag tro på när jag inte alls vet vad eller vem jag ska tro på?
Om jag tog fram måttbandet igen efter ett kort stunds utmattning på golvet? Ja, dumt nog! För att dubbelkolla, för säkerhets skull. Som om dessa siffror var större eller mindre.. ja, jag misslyckades där, men nu blir det ALDRIG IGEN!
Kan bara säga att jag blev rädd och förvillad. Fick lite panik över vart livet tog vägen..
Jag har fått ett tips om att titta på foton, kanske lite lättare då. Det är svårt! ibland kan jag tänka att Oj, vilka smala armar och "poff" sekunden senare tänka att jag är tjock! Tänk om alla de där läkarna som endast skriver ut lugnande tabletter och liknande, kunde slå sina skallar ihop och ge mig ett piller som tog bort
ANOREXIAN FÖR ALLTID! Att ingen visste vad det var eller att det ens funnits. Att inte ha en aning om hur mycket ÅNGEST TRETTIO CENTIMETER PÅ ETT MÅTTBAND ELLER MINDRE inte är att dugg okej!
Passa på att utrota alla slags vågar när ni ändå håller på..... om ni har tid?
Jag ska bli en KRIGARE!
Jag ska bli en krigare emot anorexian och jag är så otroligt glad och tacksam över allt stöd när jag behöver det som allra mest. Ensam är inte stark, men tillsammans kan vi erövra hela världen och göra den till vår egen.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringAldrig utan dig
Jag har känt mig
lite.. lite lugnare för
ett ögonblick
fast väldigt.. väldigt
liten i en värld
fylld av för många
känslor..
och andetag
som fått mig att
växa och..
krympa på en
och
..samma stund
ett ögonblick
som fått mig att inse
värdet av att
..våga
vara precis den
..som jag är
tillsammans med dig
behöver jag aldrig
..aldrig vara
rädd
i en värld
av främmande..
känslor
Att hitta styrkan att bara andas en dag är ett steg upp till tryggheten i livet
Vissa dagar och stunder så vill jag bara få gömma mig för omvärlden. Den känns alldeles för skrämmande och med alldeles för många människor som inte förstår rädslan. Då är det tryggare att kunna få gömma sig allra längst in i garderoben eller i en liten vrå. Bara ligga där och gömma tårarna för mig själv.. så måste jag inte hela tiden förklara varför.
En del dagar räcker det med att bara orka ta sig uppåt litet steg i taget, så känslorna hinner med. Istället för att slå knut på mig själv med alla krav om vad som borde göras på min evighetslånga "kravlista", men det är just vad den är. Min kravlista och ingen annans. Jag behöver kanske lära mig att det är helt okej att känna sig både trasig och trött vissa dagar och stunder. Jag vet inte hur många kvällar jag fått ångest över allting som jag borde ha gjort, men inte klarat av..
Ändå så är det de sakerna som jag vill göra, verkligen vill göra, som förträngs och glöms bort eftersom jag är på tok för duktig på att "tränga undan" alla tankar och känslor. Just för att orka och inte falla ihop psykiskt. Jag vet att minnet och bristen på koncentration är en följd av min anorexia. Hjärnan krymper som en vindruva i solen, blir till ett skruttit litet russin. Russin är söta och det är dock inte jag, men jag kan bli starkare.
Måste bara lära mig att det även är helt okej att bara vara för en stund eller två.
Ta vara på de små stunderna som trots allt har chansen att titta fram om jag öppnar mina ögon.
Först måste jag försöka lära mig att våga se mig själv och det är så svårt. Oerhört svårt! Allt jag känner och ser är hur tjock och ful jag är, ledsen men det är så jag upplever mig själv 99.9% av tiden.
Ändå så fortsätter jag att kämpa. Kanske föddes jag till en liten seg godisråtta, även om de mest är sliskiga hihii..
Vägen hit har varit lång och nu står jag på skakiga ben med en kämparlust lika stor som den är livrädd.
Livrädd för att bli fel, fel.. fel. Alldeles för fet. Alldeles för fort, så känslorna inte hinner med och jag vet hur det har gått tidigare. Jag har rasat och fallit ännu djupare igen. Under alla åren har jag kämpat för andras skull och inte min egen. Är jag värd att kämpas för, duger jag?
Är jag helt okej med både tårar och skrik, med min insida och utsida?
Är det okej att jag bara orkar ta mig upp i en trygg famn dagar och stunder då mitt inre gör alldeles för ont..?
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Tankar Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Tankar Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringVäger skuggan av mitt liv
Det faller en stjärna
utanför fönstret
och innanför väggarna står jag
infångad
hämmad att leva
och lika rädd för att dö
jag flyr ständigt inåt
mot cirkelns mitt
omsluten av höga murar
ledsen och rädd för allt
döljer jag mina
tårar
världen ekar högt
livets alla oljud skrämmer mig
bryter ner mig
bryter loss
mig
från er
jag vandrar mil mentalt
närmar mig noll
väger skuggan av mitt liv
det som ekar i mig
en tomhet
känns tyngre nu
men jag griper tag
håller mig fast
i det som ni
kallar för
livet
Om jag bara varit hel
Jag gömmer mig
bakom en vägg av känslor..
Känslor som börjat som
hål..
Hål som växt och bildat ett förflutet
och ett pussel i dagsljus
men en bit fattas
Någonting är så
trasigt..
Någonting gick sönder och blev
aldrig sig likt igen
och det följer med
Det känns överallt
överallt..
Bryter det som
kunde gått vägen
Om jag bara varit hel..
Om jag bara kunde få bli hel..
Allt jag ser säger ni är fel
medans jag SKRIKER
hur FEL..
JAG KÄNNER MIG!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Dikt Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Dikt Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringSolen en sommarkväll
Efter ytterligare en dag utan att kunnat komma till ro och en kropp som verkligen inte alls varit snäll emot mig. Bestämde jag mig för att cykla ut med kameran. Kommit på mig själv med att nästan känna ett tvång att cykla ut en runda varje dag. Jag har svårt att ens tillåta mig att sova, trots att jag nu är långt ned på minuslistan.. sömntimmar de senaste dygnen är nu nere på endast 5 timmar!
Inte konstigt att jag nu ser suddigt och att jag har svårare än vanligt med koncentrationen. Gör tusen och en saker samtidigt och springer fram och tillbaka här hemma. Måste göra någonting för att vända på detta, men vad och hur? I vanliga fall så brukar jag somna så fort jag sätter mig ned.
Det är som om det inte är tillåtet att ens lägga mig i vågrätt läge, när jag är ensam. när inte mamma sitter i fåtöljen bredvid. Jag har varit väldigt ensam senaste tiden.. eller rättare sagt jag har inte träffat mamma alls mycket. Det är då som jag brukar somna. klarade aldrig av att cykla ned till henne på morgonen, så hon kom upp till mig lite kort. I telefonen sade jag att jag tyvärr inte orkar cykla ut och plocka liljekonvaljer idag.
Jag som alltid brukar göra det till mors dag.
Skönt att jag kunde ge henne en bukett ändå. Jag plockade ju igår! Visste inte om det skulle bli regn, men solen har strålat. Mamma blev så glad över både blommorna och ett kort som jag gjort. Inte hade hon väntat sig det.
"Det tar vi en annan dag gumman" sa hon innan vi lade på luren.
Nu när jag inte tagit mig för att gå ut i solen på hela dagen, inte för att kroppen klarade av det heller, blev det en tur nu istället och en bukett med nya liljekonvaljer och även en riktigt stor bukett med pioner!
Nu känner jag dofterna av sommar i min lägenhet. Det känns lite lättare igen, för det har varit riktigt tungt idag. Riktigt kämpigt, men jag försöker att andas i nuet. Inte tänka för mycket.. Inte låta anorexian förstöra ännu mer, men ärligt talat så är det svårt med maten fortfarande. Hur ska jag kunna vända på det?
Längtar till tisdag kväll då småkillarna kommer till mig igen. Jag ställer mer än gärna upp som barnvakt åt hjärtegrynen!
Lite pyssel
Sitter och kommer på mig själv med att sjunga för mig själv.
Har lyckats tränga undan "tjocka mig känslorna" för en stund. jag kan väl inte sitta här och påstå att jag äter för glatta livet, för DET är fortfarande ENORMT SVÅRT. Tänker inte ge upp, tänker inte så är det bara.
Pysslat lite med ett kort tills imorgon för ni har väl inte glömt bort lilla mamma? Solen skiner genom mitt fönster och väggar och tak är fyllda av ljuspärlor ifrån kristallkronan i taket. Älskar när det blir så.. som liten tyckte jag mammas lampa bildade helt underbara stjärnor i hela rummet när solen sken genom fönstret. Nu ska jag fortsätta pyssla en stund och sömnen, den är fortfarande frånvarande.
Throw my hands up in the air
Solen blev till regn och jag undrar om jag ska tänka om.
Cykla i zick-zack mönster i regnet eller stanna hemma. Låta anorexian eller mig bestämma och vad är rätt och vad är fel. Jag vill ut och fotografera. Jag vill stanna vid varje stubbe och krypa långt ned för att kanske se någonting nytt, medans anorexin skriker att du är fet och ful.
Du måste gå ned ännu mer i vikt!
UT OCH SPRING!
Nu skulle jag inte klara av att springa längre, redan testat det vid några fåniga tillfällen. Då blev jag även rädd över hur svag kroppen blivit. Skulle någon komma då finns inga möjligheter för mig att fly. Ska försöka tänka om.. tänka rätt. Hålla kvar allt det roliga, mysiga, hjärtevärmande under de senaste dagarna. Visst har det kommit tårar av förtvivlan, men får inte glömma tårarna av glädje.
Dem ska jag bära med mig länge.
There are so many beautiful reasons to be happy
Alla dessa känslor som far omkring.
Att den ena stunden vilja gråta i förtvivlan över hur svårt allting, till att sekunden senare sitta och le åt mig själv över ett sms eller bara "hej jag är så glad att du finns!" i tankarna. Vad är det som är så speciellt med mig?
Jag är bara lilla mig, ingen annan.
Tittar på smurfarna som blev kvar efter småkillarna igår. Det känns som om så mycket har hänt sedan dess. Så många känslor hit och dit.
Jag finns.. jag finns verkligen till. Inte kunnat vila en endaste minut. Jag som annars brukar somna så fort jag sätter mig ned, men så länge jag får ha kvar de fina tankarna
så känns det okej.
Fågelkvitter och smurfar på rad
Redo att sätta mig med skissblock och pennor igår så ringde telefonen och det småkillarna som ville komma en stund. Självklart plockade jag med glädje undan allting igen, för när jag ska göra någonting så blir det en hel del. Vill ha saker och ting nära, ifall någonting lockar lite extra.
En kvart senare stod mina brorsbarn innanför dörren och kvällen var räddad. Dagen kunde inte fått ett bättre slut. Det blev filmen med Smurfarna och mys i soffan. Båda två ville ha ny klar färg på både fingernaglar och små söta tår! Vem säger att små killar inte kan få ha fina målade naglar! De satt där länge och spretade med fingrarna och tårna tills det säkert var klart.
Lillen tittade med stora ögon på mig flera gånger för att det kliade på ryggen.. åh mitt hjärta smälter för dessa två. När kvällen kom så kunde jag omöjligt koppla av. Alla tankar på saker som jag ville göra.. som jag borde göra.. som jag måste göra, enligt mig själv. Det är svårt att släppa på mina inre krav om saker och ting. När fåglarna sedan vaknade till liv och började kvittra och himlen blev allt mer ljusblå så kändes det allt mer onödigt att ens lägga sig. Framåt kl.05 så gjorde jag ett försök ändå och sov i lite mer än en timme.
Trodde att jag skulle vara mer död än levande dagen efter, men det var magen som krampade! Denna grymma kramp som får mig att ligga dubbelvikt på golvet i timmar och ibland dygn. Vilket fall så känner jag mig lite, lite stabilare idag. Dagen började igår med att jag verkligen inte alls orkade med mig själv eller livet. Till att bli så bra. Är det så riktig livsglädje känns!?
Solen skiner och om inte idag så ska jag ta med mig kameran ut imorgon. Ensam. Mamma tycker att det är alldeles för jobbigt när folk stirrar över att jag är så mager. Själv har jag för länge sedan slutat bry mig, eller nej.. jag bryr mig och det gör ont, men det ska inte få hindra mig att vara ute. Alla ser olika ut och även om jag idag har lättare att inse hur snedvriden min kroppsuppfattning är, så kan jag stundvis förstå vad mamma säger..
men
inte att jag är så väldigt mager?
Just nu vill jag leva!
Åh, jag har så mycket glädje och skutt i magen att jag känner mig alldeles yr!
Kan inte minnas om jag någonsin haft denna känslan tidigare.. måste varit väldigt länge sedan..
Just nu vill jag bara krama om alla fina som skriver alla dessa underbara ord till mig både här och där och det betyder så enormt mycket för mig. Ni hjälper mig att hålla mig över ytan och efter att igår ha fått tillbringa dagen tillsammans med denna lille killen.
Fick världens goaste puss och en kram som jag nästan trodde skulle ge mig blåmärken, för han ville inte släppa taget.. men jag hade med glädje cyklat hem både gul och blå.
Vaknade sedan med den allra värsta ångesten och gråten ville kväva mig. Kände att jag inte orkade längre alls. inte alls.
Min spegelbild är så snedvriden, men nu tänker jag lämna det.
För just nu vill jag bara ANDAS!
Så ha det så skönt i solen, nu ska jag sätta mig och teckna med
ett leende på läpparna.
You´ve got to help me make a stand you´ve just got to see me through another day
Jag vet inte hur många gånger jag undrat över hur framtiden skulle sett ut om jag inte vore så fast i mitt fängelse. Jag vet inte hur många nätter tårarna har trillat nedför mina kinder och bildat en pöl av tårar på kudden. I ensamhet. Samtidigt som frågorna lämnats kvar utan svar har jag vandrat fram och tillbaka och önskat mig långt bort ifrån mig själv. Orken har varit så långt, långt borta. Irrat omkring rastlöst, planlöst och utan någon mening. Endast fylld av en enorm saknad efter så mycket mer.
Igår var det som om jag gick rakt in i en betongvägg. Tröttheten rann över mig och efter ett snabbt "hejdå och klapp på kinden" hos min granne vinglade jag hem och somnade sedan mer än fem timmar efter den stunden. Kvällen kom och natten sov jag bort tills jag vaknade totalt snurrig och konstig.
Undvikit alltför snabba rörelser av huvudet och vid ett tillfälle fick jag lite panik och försökte springa, men mina ben bar mig inte. Det måste ha sett konstigt ut. Jag kan inte förklara hur det kändes, det var som om jag inte var i min egen kropp eller som om någon annan förde mina ben nedåt istället för framåt.
Nu längtar jag mest bort och hem till någon annan. En vän som förstår mig utan att jag behöver säga..
någonting alls.
Varför ska jag vara så rädd för allt det okända som väntar bakom hörnet?
Är jag rädd för att ingen skulle ta emot mig då, om jag vände om och gick åt det andra hållet?
Etiketter:
Anorexi Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Vänskap Våga tro på en förändring
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Vänskap Våga tro på en förändringNär tankarna vill lura mig till att vara så liten som möjligt eller större än störst
Natten har varit underlig och skrämmande. Hur ska jag kunna förklara någonting som jag själv inte har en aning om hur det hänger ihop, eller faller det helt enkelt isär?
Jag kände ben under tunn hud. Ben som stack ut alldeles för mycket och skavde. Det finns väl knappast någon möjlighet att jag kunnat förtränga en bild av mig själv så länge. För någon dag sedan satt jag ihopkrupen hemma hos mamma och frågade med fullaste allvar om det inte såg ut som om jag vore tjockare?
Ångesten som jag oftast håller för mig själv vred och vände sig inuti. Jag ville skrika, men "var tyst.. var tyst.." Stäng inne och håll ut.
Jag kände ben under tunn hud. Ben som stack ut alldeles för mycket och skavde. Det finns väl knappast någon möjlighet att jag kunnat förtränga en bild av mig själv så länge. För någon dag sedan satt jag ihopkrupen hemma hos mamma och frågade med fullaste allvar om det inte såg ut som om jag vore tjockare?
Ångesten som jag oftast håller för mig själv vred och vände sig inuti. Jag ville skrika, men "var tyst.. var tyst.." Stäng inne och håll ut.
Hur kan de äckliga tjock-känslorna nu i natt ändrats till en rädsla av att kilona rinner av mig?
Vad ska jag kunna lita på när tankarna vill få mig att ena stunden vara större än störst, till att nästa känna benen krypa ut genom skinnet bokstavligen?
Idag har jag mest suttit inne hos mig granne. Hon slipper ligga ensam och jag slipper sitta ensam hos mig, så bättre kan jag inte få det till. Det gör så ont i mig att hon har det så svårt! Det gör så ont att familjen inte åker dit och när hon själv säger just de orden mitt i allt virr-varr som åldern visar. Ja, då gör det om möjligt ännu ondare. Jag gör vad jag kan. Försöker att pyssla om och göra saker för henne som hon alltid tyckt om tidigare. Då när hon var pigg och klarade sig själv på ett helt annat sätt.
Cyklade ut och invigde min sommarjacka. Vindarna är kalla, men för varje dag så vaknar sommaren till liv allt mer. Den allra första grönskan är underbar och imorgon ska jag plocka nya vitsippor igen. Tappat räkningen på hur många buketter det blivit denna våren. Snart har de blommat över och jag längtar efter liljekonvaljer.. Det härliga knastrandet när stjälkarna dras upp ur marken och jag kan sitta på huk länge och känna dofterna runt omkring.
Jag har medvetet dragit mig undan lite. Varit tystare eftersom det mest varit en hopplös känsla över alla timmar och minuter. Hur roligt är det att läsa om mina tysta tårar, egentligen. Samtidigt så skriver jag för min egen skull och jag önskar så att jag hade ett "liv" att berätta om.. som många andra har.
Jag saknar det som finns utanför mina fönster. Jag önskar att jag kunde följa med dit ni andra åker, där ni finns och allt som ni upplever. Våga äta! Jag vill våga äta, men rädslan växer timmar innan jag ens fått i mig någonting. Jag får fortfarande ÅNGEST över GRÖNSAKER! Jag kan någonstans förstå hur fel det är, men känslan är svår att lura just då. Just nu.
När jag tänker en dum tanke så ska jag byta ut den emot två positiva och snälla tankar.. lättare sagt än gjort.
Tänker jag att jag är tjock så ska jag byta ut den till ett par saker som jag tycker om med mig själv. Okej, jag är nöjd med min längd. 1.74m över havet känns helt lagom och storlek 37 i skor är en bra storlek, lätt att hitta skor.. men det är inga riktiga eller viktiga tankar. Jag vill kunna tycka om tjejen som jag möter i spegelbilden, men det kan inte vara lätt när jag undviker att se henne.
Nog om det. Ska mysa med lilla Tintin. Dagen närmar sig kväll.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändringAnnandag Påsk och en liten kanin på rymmen
När kroppen vill någonting helt annat än huvudet så är det svårt att hålla sig på benen. Solen är vaken, men oj så trött jag varit under en lång tid nu. Att vilja så mycket, men ändå alltid hamna sovandes dag ut och dag in. Nämnde en önskan om promenadssällskap till en sjö fram och tillbaka eller slingan runt. Orka eller orka inte?
Påsken är snart slut och den har gått förbi utan varken falska påskägg eller levande små fjun. Nu får jag istället leta efter en skuttandes liten Tintin innan jag gör allt för att vakna till lite.. duschen väntar. Hur Tintin fann sin frihet beror på ett snabbt skutt då hon fick sin frukost.
Påsken är snart slut och den har gått förbi utan varken falska påskägg eller levande små fjun. Nu får jag istället leta efter en skuttandes liten Tintin innan jag gör allt för att vakna till lite.. duschen väntar. Hur Tintin fann sin frihet beror på ett snabbt skutt då hon fick sin frukost.
Mamma har jag träffat lite grann, men mest suttit ensam då jag inte gått in till grannen och pysslat om henne lite. Synd och ledsamt att hennes familj inte vill lägga mer tid hos henne för vem vet hur länge hon orkar, men vi har kommit fram till att det inte spelar någon roll att säga något.. tycker så synd om fina A-L bara..
Hemtjänsten säger att det är så skönt att hon har mig.
Jag kan bara finnas där.
Mamma pratade häromdagen om hur orolig hon är över min vikt. Att hon undrar hur jag ska orka sommaren och jag vet inte vad jag ska svara på det. Anorexin slåss med mig dygnet runt och jag kämpar, men min kropp kämpar emot mig.
Nu ska jag leta efter lilla Tintin så at dagen kan börja på riktigt. Med kameran vid en sjö eller inte återstå att se..
Gissa vad!
I två hela nätter så har jag legat i min SÄNG under täcket! Ingen som inte vet hur svårt detta under lång tid varit för mig kan ana hur det känns. Två hela nätter UNDER TÄCKET i min egen SÄNG! Ingen ihopkrupen kropp i en fåtölj. "knäck i ägg och ta i trä" så får jag se hur länge jag vågar.
Skogsgläntan
Det finns en glänta
mitt i skogen
som bara kan hittas
av den som gått
v i l s e
jag väntar på dig
och du väntar
på mig
i
s k o g s g l ä n t a n
En del dagar får det vara tillåtet att bara vila
När pussar och kramar lämnar spår kvar, inte bara i mitt hjärta utan jag lyckades även bli sjuk. Efter att varit på kalaset i knappt ett par timmar i lördags så ligger jag nu med sönderhostad hals, förkylning och känner mig febrig och trött. Kände av det redan då jag kom hem.. frös som en liten blå, men det kan jag gott offra för att få lite mys med småkillarna. Tror att jag är lite stolt över att jag klarade av att vara med för hur många födelsedagar, jular och liknande har jag inte suttit ensam eller varit inlagd. Hur många familjeträffar har panikångesten fått mig att springa åt det andra hållet ifrån?
Jag klarade av att vara med och inom mig undrar jag när jag ska våga äta ens lite, lite av vad de gör.
Hoppet är det sista som överger mig sa loppan och hoppade vidare med ett litet leende på läpparna.
Nu ska jag krypa ihop under filten igen. Dagar som denna får det vara tillåtet att vila.
Även om jag skulle vilja så mycket annat egentligen.
Don´t cry because it´s over smile because it happened
Fick mig en härlig dos av kärleksvitamin igår på kalaset. Pussar och kramar ifrån två småkillar som nu börjar bli stora. Födelsedagsbarnet var fortfarande febrigt och själv känner jag mig trött, hängig och förkyld idag. Solen är framme och jag borde verkligen försöka ta mig ut i kylan. Än har jag svårt att gå omkring i vårens jackor utan att frysa halvt ihjäl. Känner mig som en komisk filur bland alla som har på sig vad jag kan tycka, ingenting.
"Dig ska man aldrig fråga för du fryser alltid"
Får se hur det blir, men lite friskluft vore skönt. Om jag lyckas hålla mig vaken. Låg och vred och vände mig framåt småtimmarna i natt och det hann bli morgon än kväll då jag äntligen somnade.
Sitter och tänker på sommaren som snart är här. Samtidigt som jag längtar efter sol och värme, allra helst efter sådan värma som får alla andra att svimma och jag kan trivas. Skämt åsido, men jag älskar värmen!
En sak som jag funderat mycket över är hur öppen jag ska vara i min blogg. Jag kommer ofta på mig själv att sortera ut tankarna, känslorna, kaoset i små fack och lämnar dem aldrig helt öppna.
Jag vet fortfarande inte hur jag kommer att göra, hur det kommer att bli. En dag i taget om ens det. Jag vill göra rätt val och inte efter vad alla andra gör eller strävar efter. Någonting som jag har svårt för är bloggar som svämmar över med inlägg var och varannan halvtimme om saker som varken skiljer sig det allra minsta och ofta nästan mer eller mindre tigger om läsare. Ingenting för mig
Den här bloggen skapade jag för mig och mina tankar och känslor. Inte efter kom och se mig, men visst är det roligt med uppmuntrande kommentarer som gör att jag orkar kämpa det där extra
Tankarna bubblar inom mig..
Igår fick jag en härlig dos av mys. Hemma efter ett par timmar. Lagom för mig som länge gått omkring med ångest inför alla dessa födelsedagar som våren kommer med.
Attjo! Attjo! Förkylningstrött..
She belived she could so she did
Att våga möta dagen med ett leende är svårt när rädslan att falla är så stark, men idag vill jag göra det allra bästa för att andas lite friare.
Det har gått alldeles för lång tid med att stänga in och försöka tränga undan gråten som måste få komma fram. Det är dags att jag verkligen gör mitt allra bästa för att tro på orden ni säger, även om det är långt ifrån vad jag själv känner.
Varför ska det vara så svårt, måste det vara så svårt egentligen?
Jag vill, nej jag tänker lyfta ansiktet lite, lite högre och försöka se verkligheten ur ett annat perspektiv.
Försöka göra dagen mer till min än till anorexins.
Jag har ingenting att förlora, men det är svårt att strida ensam.
Ensam är inte stark, inte stark alls.
