Jag vill skrynkla ihop hela världskartan för att jag saknar dig så mycket
När det känns så tomt inuti att jag tror vem som helst kan se rakt igenom mig, samtidigt som om hela hjärtat skulle kunna sprängas precis när som helst. Det är så mycket som jag saknar dig.
Så grymt trött efter en natt som fyllts av tankar jag inte vill kännas vid. Tankar som jag trodde att jag lyckats radera bort i min febertrötta kropp.. men nej, så kommer en granne och lyckas förstöra allting!
Varken lust eller energi att gå in mer på det just nu och inte är hon värd mer tid och energi heller.
Det handlar om att lära mig att jag är värd mer än så.
Solen skiner bakom mina persienner och jag hoppas att jag ska kunna ta mig ut lite idag. Om mina ögon tål lite dagsljus vill säga. Halva stan är säkert nere på marknaden idag. Inte jag.
Ibland kan jag sakna att spatsera emellan alla marknadsstånd, men helt ärligt så brukar det vara så mycket folk att det mer eller mindre handlar om att tryckas fram och tillbaka. Att stå på exakt samma plats efter en timme eller två, för att det är så trångt. Vårsol och marknad betyder mycket utrymme med en kamera runt sjön!
Jag vill, jag vill..
Dags att försöka vakna och skaka av mig grannens dammiga tankar. Kanske spela lite HÖG musik och DANSA med spetsigaste klackarna (tanken lockar verkligen, men så lågt ska jag inte sjunka).
Klockan är bara barnet och jag är så trött. Stackars mamma tittade förbi igår och det fanns inga möjligheter för mig att hålla mig vaken. Nya försök idag.
Don´t cry because it´s over smile because it happened
Fick mig en härlig dos av kärleksvitamin igår på kalaset. Pussar och kramar ifrån två småkillar som nu börjar bli stora. Födelsedagsbarnet var fortfarande febrigt och själv känner jag mig trött, hängig och förkyld idag. Solen är framme och jag borde verkligen försöka ta mig ut i kylan. Än har jag svårt att gå omkring i vårens jackor utan att frysa halvt ihjäl. Känner mig som en komisk filur bland alla som har på sig vad jag kan tycka, ingenting.
"Dig ska man aldrig fråga för du fryser alltid"
Får se hur det blir, men lite friskluft vore skönt. Om jag lyckas hålla mig vaken. Låg och vred och vände mig framåt småtimmarna i natt och det hann bli morgon än kväll då jag äntligen somnade.
Sitter och tänker på sommaren som snart är här. Samtidigt som jag längtar efter sol och värme, allra helst efter sådan värma som får alla andra att svimma och jag kan trivas. Skämt åsido, men jag älskar värmen!
En sak som jag funderat mycket över är hur öppen jag ska vara i min blogg. Jag kommer ofta på mig själv att sortera ut tankarna, känslorna, kaoset i små fack och lämnar dem aldrig helt öppna.
Jag vet fortfarande inte hur jag kommer att göra, hur det kommer att bli. En dag i taget om ens det. Jag vill göra rätt val och inte efter vad alla andra gör eller strävar efter. Någonting som jag har svårt för är bloggar som svämmar över med inlägg var och varannan halvtimme om saker som varken skiljer sig det allra minsta och ofta nästan mer eller mindre tigger om läsare. Ingenting för mig
Den här bloggen skapade jag för mig och mina tankar och känslor. Inte efter kom och se mig, men visst är det roligt med uppmuntrande kommentarer som gör att jag orkar kämpa det där extra
Tankarna bubblar inom mig..
Igår fick jag en härlig dos av mys. Hemma efter ett par timmar. Lagom för mig som länge gått omkring med ångest inför alla dessa födelsedagar som våren kommer med.
Tomten jag vill ha en riktig jul .. en sån som man har när man är liten
Snön lyser med sin frånvaro och endast tomtarna påminner om att det är julafton. Snart ska jag göra mig klar för dagen och hoppas att den går förbi utan alltför mycket ångest. Utan alldeles för många tårar, men jag har bestämt mig för att ta stunden som den kommer. Blir jag ledsen, så får jag väl dra mig undan istället. Jag vill verkligen inte uppleva de senaste jularna igen. Blir det en bra kväll så hoppar jag lite i taket och ska försöka stanna kvar i stunden. Det är ändå bara julafton en gång om året. Vem vet kanske den blir riktigt bra och en sådan jul som jag alltid önskade mig när jag var liten, men aldrig fick. En jul med trygghet.. Någon julmat blir det inte för mig, utan jag tar med egna grönsaker. Tangentbordet krånglar så jag orkar inte slåss med varje försök att skriva. Återkommer senare. Julkramar!
God morgon världen. Lyckats sova i lite mer än tre timmar på lika många dygn. Dagen har inte riktigt vaknat till liv ännu. Tystnaden är total. En ny dag med nya möjligheter. Nya andetag. Tränger undan och stänger in känslorna som förstör den jag önskar att jag kunde vara. Jag vet inte vad jag ska göra riktigt än, men funderar på att cykla ned till mamma senare när hon kommit hem. Byta perspektiv lite vore inte alls fel. Nu är det flera timmar tills dess så jag får se vad jag orkar med. Vill slå huvudet i väggen och sova lite till.
Funderar mycket på hur jag ska kunna vända på en nedåtgående spiral utan någon att luta mig emot. Är det ens en möjlighet, men det är väl endast jag som bygger upp mina egna murar. Medvetet eller inte. Av rädsla och förtvivlan eller är det för att jag inte har kraft nog till att riva den med egen kraft?
Jag vill ingenting hellre än att andas samma friska höstluft som ni.
Jag vill ingenting hellre än att sparka runt torra höstlöv på marken utan att varje rörelse i kroppen gör ont.
Jag vill ingenting hellre än att se världen med lika vackra ögon som ni har och slippa torka tårarna i solen.
Jag vill bara få vara lite mer som ni, fast ändå spara någonting kvar utav mig. Jag känner mig så vilsen.
Jag är vilsen..
Nu ska jag sätta mig ned och skriva ned saker "att göra" för är det någonting som försvinner vid svält så är det minnet. Hopplöst många gånger då jag ständigt glömmer bort allting. Mest av allting är at jag glömt bort hur man gör för att verkligen leva. utan rädsla över saker som gömmer sig bakom nästa sida i livets bok.
Det handlar om att våga släppa taget och falla fritt.
Jag bara säga att jag har mått extremt dåligt den senaste tiden, ärlig talat mycket sämre än vad jag har sagt högt till någon. Inte ens min lilla älskade mamma har fått ta del då jag vet att hon går omkring med tillräckligt mycket oro redan. Jag vill verkligen inte att hon ska bryta ihop fullständigt, de som känner henne vet att hon tar på sig alldeles för mycket oro. Älskade mamma, tänk om du kunde lära dig att släppa om så bara lite av all ängslan och oro du ständigt bär på dina axlar.
Så med det sagt så har jag fått kämpa mig igenom allting på egen hand. Kroppen har inte alls velat jobba med mig och det har tagit hårt, vilket slutade med att jag svimmade återigen härom dagen och lyckades få med mig mitt fina porslinsfat i hjärtform. Glad ändå att det blev två delar så lite lim kan nog få hjärtat att bli sig likt igen.
Vissa dagar kan en penna få mig att bokstavligt storgråta FÖRTVIVLAT!Jag vet att det beror på alla instängda känslor och om att hålla masken utåt och inte visa vad jag känner. Egentligen. Visa mig starkare, duktigare samtidigt som sanningen rasar.
Troligtvis så fick jag en smäll i armar och höften, ryggen när jag svimmade. Vissa rörelser gör fruktansvärt ont! Som tusentals nålar i nerverna skriker av smärta! Magen krampar och fryser som en liten blå (eller blå-lila). Vandrar omkring med tröja efter tröja, filt, benvärmare, tjocka strumpor lager på lager, värmeljus överallt och ändå fryser jag. Börjar ana att det är feber till följd av andra symptom i kroppen.
Hösten har börjat visa sig ifrån sin allra finaste sida nu. Längtar efter att få gå ut och sparka i prasslande höstlöv och kasta upp en alla vackra höstlöv i luften med ett leende. jag älskar sommaren och värmen, men hösten har sina ljusglimtar även den. Dels så fyller jag snart år *ler* och alla dessa mysiga tröjor att gosa in sig i. Slippa känna krav, ifrån mig själv, att vara ute alla dagar. Ni vet väl att det är helt tillåtet att kura inne höstdagar.
Lyckliga er som har en braskamin!
Väntar på att lilla mamma ska titta förbi lite kort med en tidning. Gullet. Kanske vi går en liten runda för att titta på en lägenhet/radhus en nära bekant har köpt. Det är mycket flytt i närmaste familjen nu och jag önskar att det slutar bra på alla sätt och vis. Ni vet att jag tänker på er hela tiden och jag finns här, alltid.
Många gånger tänker jag tillbaka på hur mitt liv hade sett ut om det inte vore för anorexin, om jag ens orkat leva utan den. Vad jag menar är att jag blev sjuk i anorexian till följ av alla sexuella övergrepp. Ett sätt att överleva i en så söndertrasad verklighet. Kanske flera av er tänker att det var så länge sedan och det förvånar mig inte alls, men innan ni drar förutfattade meningar. Ni vet långt ifrån hur jag har haft det och att det inte alls var så länge sedan. Jag kan inte sudda ut åratal som ändå gjort mig till den jag är idag. jag kan inte glömma och förlåta, även om jag önskar så. Såren finns kvar. Ärren i kropp och själ.
Jag vet att jag skulle behöva få någon att tala med, men som jag sagt flera gånger om redan..
JAG FÅR INTE DENHJÄLPEN!
Om jag hade varit svårt sjuk i cancer eller en annan svår sjukdom. Om jag då varit långt under undervikt, ja om jag då varit extremt mager (som de anser mig vara..) Skulle de då sagt nej till samtalsterapi?
Troligtvis inte, men jag som har SKRIKITefter den hjälpen under flera år, ja flera år nu. Får den inte på grund av extrem magerhet. Sjukhus är en sjuk verklighet.
Jag har inte orkat blogga i den mån som jag velat. Under denna tid har jag funderat på varför jag bloggar och vad jag vill med den. Ska jag bli mer personlig. Skriva mer om mitt liv, det som inte finns. Lägga upp fler foton, jag har extremt svårt för att lägga upp foton på mig själv så att jag ens vågade ta steget nyligen med att visa mina groteskt tjocka ben är en stor utmaning för mig kan jag erkänna. Vad jag önskar med det är att jag kanske kan se på mig själv med andra ögon en dag. Många tycker att det är fånigt att blogga, som om det endast vore till för "fjortisar eller titta-här-är-jag", men det betyder så mycket mer för mig. Därför kommer jag att fortsätta så länge som jag känner att behovet finns.
Bloggen får bli en plats för mina tankar och någonting att se tillbaka i som en väl bevarad ask med minnen.
Och det är just det som får mig att fortsätta blogga och det som fick mig att börja blogga ifrån allra första början. Att få rensa ut lite tankar och känslor på print. Jag skriver mest för mig själv, men sedan blir jag alltid lika glad för att ni är så många som följer mig och jag blir så glad ända in i hjärtegropen över att ni finns.
Jag uppskattar varenda liten gullig kommentar.
Umgänge över internet tycker många inte är äkta och det kan jag hålla med om till viss del, men det kan utvecklas till så mycket, mycket mer och jag själv är överlycklig över de som jag lärt känna genom denna som ni kallar "falska verklighet" (samtidigt som ni ständigt lägger upp bilder både på instagram, facebook och liknande)
Hur äkta är den så kallade verkligheten? Ingen går omkring och är sådär lycklig över allting precis hela tiden och att ständigt lägga upp foton på vartenda fikapaus, motionsrunda, stund i solen, diskning efter fikat, duschen efter motionspasset som de anser sig vara så behövda av och nu kanske kan få unna sig något extra för (som om man måste prestera för att unna sig-skapar ångest hos många andra), aldrig att det läggs upp foton på hur dagarna ser ut bakom kameralinserna. Detta falska HAPPY SMILE..
Alla har rätt att skriva vad de vill, jag menar ingenting annat, men det om något ger väl en falsk bild.
Alla har gråa tunga dagar, det är helt okej att få känna så.
Själv märker jag att jag påverkas väldigt mycket av alla dessa inlägg om hur mycket kalorier som förbrukats under ett motionspass, dag efter dag. Nej, nu ska jag inte tråka ut er med mitt svammel. Behövde få ur mig lite bara.
Sedan har jag fått den äran att lära känna nya vänner som kommit att stå mig nära. Som fått ett fint inrett bo i mitt hjärta för alltid. Jag har genom olika bloggar funnit enorm livsglädje och som varje gång jag tittar in fylls av livslust utöver allt annat. Ni vet vilka ni är små underbara själar! Det är ni som håller mig uppe.
En dag ska jag ha kraften att klättra minst lika högt på berget som ni och le åt solnedgången!
Det blev mycket längre än vad jag tänkt mig. Så kan det gå ibland...
Många tankar och många känslor samlade i ett och samma rum, eller snarare min lilla hjärna. Alldeles för lite sömn under en lång tid är ingenting som jag rekommenderar. Först hade jag tänkt gå ut och fotografera då solen tittade fram, tidigt på morgonen. Oj så kallt och grått det blev! Det har blivit en dag bakom gardinerna istället.
Dags att tända lampor och framför allt ljus igen. Jag som närmast älskar att mysa med ljus har precis kommit på att det har glömts bort en tid. Måste ändras på.. få lite höstmys i ruggigt väder. Bättre att det kommer ett skyfall istället för detta äckliga regn. Sådant som kommer ifrån alla håll och kanter och tränger in i varje por. Usch!
Plockat fram lilla fina pysselasken. Nu är det höst på gott och ont. Jag längtar redan till nästa sommar. Efter värme och långa ljusa sommarkvällar. Drömmer om hur det kan få bli då.
Det är nu som jag måste hålla kvar drömmarna och få dem att vakna till liv fullt ut. Hade ett samtal med mamma igår, fick ganska mycket sagt om hur jag tänker och känner. Om min oro, ångest, ängslan och ledsenhet. Det var skönt att känna sig mindre ensam här i världen.
Nu glöder ögonen av trötthet. Vem vet jag kanske kan komma till ro innan klockan två i natt?
Om jag tittar rakt upp emot himlen ser jag dem som tusentals prickar med små, sköra, vackra vingar dansa fritt med vinden. Deras färd tycks helt lekfull och fri. Svalorna täcker mitt synfält på en härligt sätt och jag kan inte annat än le då en och annan ibland dyker hastigt nedåt och försvinner under taket precis ovanför mitt huvud.
Det är där de bor. Det är där de andas så fritt som jag önskar.
I morse vaknade jag av att en liten fågel hade tagit sig in till mig och flög runt, runt uppe vid taket samtidigt som den letade efter vägen ut. Ibland tog den en paus och satte sig uppe på golvlampan, tycktes titta lite försynt på mig där jag låg allt annat än vaken. Den fann sin egen väg ut någonstans emellan min dröm och verklighet.
Jag somnade om. Tröttheten har tagit ganska mycket tid, men jag tar mig upp igen.
jag har tagit mig upp tidigare, så varför inte denna gången?
kände hur hjärtat rusade iväg igår kväll och det gjorde mig väldigt rädd. Ensam och rädd, men imorgon är en ny dag. Den måste helt enkelt bli bättre.
När hjärtat säger till så får huvudet säga precis vad det vill
Uppdateringarna har varit dåliga, sorry. Antingen så har internet strulat precis då jag skrivit ett långt inlägg och då tappar i alla fall jag gnistan. Magen har krampat enormt och tröttheten har tagit över helt i stunder då jag behövt den som allra mest. Jag har efter att talat med mamma i telefon, bestämt att jag skulle cykla ned till henne, eller rulla nedför backen.. men så har jag endast tänkt blunda lite först. Vila ögonen en stund och somnat i ett par timmar så mamma undrade vart jag tagit vägen när jag väl kom hem till henne. Sedan somnar jag några timmar även där. Nätterna är återigen fyllda av Flashbacks som gör att när jag vaknar tidigt på morgonen vågar jag varken ANDAS eller röra det allra minsta på mig! Det handlar om rena SKRÄCKEN! Att inte veta om det händer där och just nu, avskyr dessa nätter.
Förra lördagen så var jag på marknad och festivalsyra, även om jag hoppade över själva karnevalståget. Kände att det blev för mycket. Träffade lite bekanta på stan och att jag som mest flyr undan allt vad folkmassor är, det var en enorm seger för mig. JAG KLARADE DET! När mamma ringde senare på kvällen och berättade att hon tittat på karnevalståget och sa att
-"Du skulle aldrig orkat vara med och du hade frusit för mycket"
Ja, det fick mig en funderare.. ledsen över att det är så, men jag fryser ju alltid. Att fråga mig är som att fråga en pingvin om den svettas i en öken, eller det var säkert en knäpp tolkning, men jag är inte riktigt vaken ännu.
Allt jag vill är att få komma till havet och jag blundar och drömmer mig bort. En dag min vän, en dag..
Det blev en salig blandning, men så har det varit i ett litet mindre format. Det som får mig att falla ned är att inte ha någon att riktigt prata med och så fort jag ens nämner någon dröm så raseras den. Så nu håller jag dem för mig själv, för den känslan jag får då. Att bara lägga mig ned och gråta helt förtvivlat och att släppa mina drömmar är det allra sista jag vill.
Fryser enormt. Sökt mamma på telefon för att höra ifall vi ska ses eller inte. Natten blev lång och utan sömn, men solen skiner och jag ska göra allt för att ta vara på den. Jag har satt mina egna små mål inför denna veckan. Saker som jag vill klara av och som jag längtar efter att göra. Så håll tummarna på att jag får lite plats för mina stunder, några utan anorexiångest. Nu på morgonen har jag fortsatt med att rensa ur kläder som nu får gömmas i förrådet över sommaren. Fryser jag så blir det tröja på tröja istället.
Idag vill jag ta med mig kameran ut och krypa runt i naturen. Jag har en viss tendens till att bli ett med naturen, eller djuren, när jag sjunker ned på deras gräsnivå. hihi..
Idag ska jag göra allt för att tränga undan tjockkänslor. Tror till och med att jag är lite vän med mig själv just nu.
..men det är svårt med maten, måste jag erkänna.
Jag vill försöka koppla bort de jobbiga känslorna som jag haft den senaste tiden, lite mer än annars. Att jag känner mig lite bortglömd. Lite ensam, men jag vet inte varför. Kämpar jag inte tillräckligt?
Bara tomma ord i ett rum med öppet fönster en vanlig natt hos mig
Jag kan inte längre räkna mina egna andetag i ett rus av saknad. Ligger ihopkrupen i fosterställning och önskar att allting vore så annorlunda. Ett kallt golv med filtar utspridda som för att skapa någon form av trygghet. Inre kaos. Jag andas giftig luft av ångest. Smärtsam oro. Jag önskar att någon vore här så att jag kunde få släppa ifrån mig lite av all smärta. Den som jag bär på i hemlighet när jag säger att det är okej, trots att det inte alls är så. Nätter som jag ligger och gnager på tankarna som aldrig lämnar mig.
Då tynar mitt timglas sakta bort, bit för bit. Sand i ett timglas, mer än så är inte min tillvaro.
Jag kan inte längre räkna mina andetag i ett rus av saknad efter så mycket mer. Kanske räknar jag för många drömmar, men är det verkligen så fel? Jag sparkar och slår. Försöker att slå mig fri, men vem är jag att önska så mycket när det bara blir fel. Mina hjärtslag är tysta tickande bomber inuti mitt huvud. Luften fastnar i min strupe. Det pågår ett krig inom mig och jag vet inte vem som kommer att gå segrande. Spöket eller jag.
När jag sluter mina ögon ser jag allt som jag inte vill se. Känner pulsen öka och smärtan blir alldeles för påtaglig. Hur ska jag kunna komma vidare? Jag känner att jag för länge sedan har nått min gräns för vad jag orkar skrika ut. Litar inte längre på allt vad läkare säger, men inte gör. Det har blivit för mycket "trampa på mig" och jag står för nära gränsen nu, men spelar det någon roll. Jag avskyr alla dessa nätter. Alla dessa tankar som aldrig släpper mig loss..
Min tunga är ett svärd. Hjärtslagen krigar i min bröstkorg. I taket har lampan bildat ett mönster av falska stjärnor. Tänk vad en kristallkrona kan göra i fantasin ändå. Jag vill le, men det sitter för långt inom mig. Genom mitt öppna fönster tränger kylan in och påminner om att jag lever. tick-tack tick-tack tick-tack tick-tack
Orden är vad som får mig att andas vidare och ger mig lite lugn, för stunden. Hur många gånger har jag inte undrat varför och om jag över huvudtaget ska fortsätta att blogga, men spelar det någon roll? Tankar som bara far runt utan mening har ingen betydelse, mer än lite lugn i ett annars stort kaos.
Min ryggrad är en dragkedja till svart-vita zebraränder som har fastnat halvvägs upp. Lämnar en glimt öppen och om ni tittar noga så kanske ni kan se mig där inuti. Rädd. Vilsen.
Jag har sprungit i så många korridorer utan att någon lagt märke till mig. inte den som jag verkligen är nu. Att ligga i fosterställning för att finna lite trygghet borde inte vara okej. Inte varje dag, inte varje natt. Kanske trodde du att jag var glad när jag sprang runt med flätor i håret. Innerst inne bar jag på ett plåster med hemligheter bakom. Mina hemligheter som jag aldrig får ur mig. Det sitter viskande röster i väggarna, jag kan tydligt höra dem. Hör du? Lyssnar du riktigt noga eller låtsas du bara?
De talar om allting som jag själv inte klarar av. Panikskrik ifrån en sönderskuren tillvaro. Kan du också höra dem eller är jag galen i en galen värld? Jag ligger alldeles stilla medans tusentals känslor förvirrat går ett korståg inuti min kropp. Som soldater som inte riktigt hittat hem. Kanske letar de efter bomben inuti min bröstkorg. Kanske är de ute efter hjärtats slag.
Jag studerar mina livlösa händer. Låter fingrarna dansa över tangenterna en stund. Tankarna får springa fritt medans resten av kroppen har flytt i panik efter alla krampaktiga rivningar mot huden. Mina fingeravtryck är försvunna så vem ska kunna hitta mig om jag saknas. Ur högtalarna spelas svag musik som påminner om en värld utanför mig själv. Om jag hade ett öppet tak skulle jag kunna se de riktiga stjärnorna istället för de falska, ifrån min kristallkrona. Tjugoåtta minuter över midnatt och jag har ingen aning om hur jag ska få den dagen att gå. Jag känner mig fylld av alla tankar, men kommer ingenstans med dem. Tänk så långt jag skulle kunna resa om de vore en biljett eller två.
I natt vandrar ett tårfyllt barn över ett smalt broräcke. Ska du bli havet som det landar i eller knuffen som får det att stupa. Hur många händer har du. Hur många fingrar får plats när hon sträcker ut sin lilla, emot dig. Har du tillräckligt många för att torka bort de tårarna som faller varje sekund.
Hennes axel är alldeles för tunn för att kunna bära upp alla de smärtsamma minnen hon gömmer.
Ett krampaktigt tag i vassa revben i en alldeles för skör hud. En intensiv önskan om att mitt skelett ska kliva ut ur min kropp och gå ifrån mig som jag redan har gjort.
Och allt jag någonsin önskar är att få komma bort ifrån mig själv. Det finns ett fängelse som bara har en cell. En cell som är min kropp fast i anorexiångest och skrik. Jag tänker slå mig loss. Jag tänker stå där på andra sidan buren och stirra ångesten i ögonen och säga att jag vann! Varför måste det vara så svårt!
Ensam är ingen segrare. Och mina ord är just det.. bara tomma ord i ett rum med öppet fönster. Kan du ärligt säga att du orkat läsa dig igenom allt detta.....
I drömmen tog jag sats och hoppade över kanten rakt ned i havet och log
Ibland får jag tillåta mig att bara vara tyst. Att sitta med tom blick i taket och låta tankarna komma och gå som de vill. För vad spelar det för roll att jaga drömmar som inte finns på riktigt. Idag har jag inte gjort någonting. Inte egentligen och på något sätt måste jag låta det vara okej. Visst kommer det några tårar stundvis, när jag blir påmind om vad jag saknar. Om vad som kunde varit nu, om det inte vore som det är.
ANOREXIA JAG HATAR DIG!
Och nu vill jag lyfta på telefonluren för att tala om hur mycket du betyder för mig, men jag vet att du troligtvis inte hör. Mamma jag saknar dig (ändå har jag träffat dig en liten, liten stund idag)
Hatar att det är så här, jobbigt. Att se oron speglas i dina ögon och att känna saknaden efter din lätta smekning på min kind. Gör mer ont än en kniv rakt i mitt hjärta. Förlåt, förlåt för att jag trasat sönder mig själv. Rakt framför dina ögon, men mamma.. jag vill så gärna bli hel igen. Rakt framför dina ögon.
Idag har jag gråtit för allting som jag saknat. Alla drömmar som jag inte vågar äga längre.
Var de någonsin mina eller levde de i en fantasi i själva drömmarna? Onåbara.
På en alldeles för hög höjd och jag har slutat växa nu mamma. Etthundrasjuttiofyracentimeteröverhavet kastar jag mig huvudstupa ned över havet och hoppas finna lyckan. Följer du med mig?
Du säger att jag kanske inte växer längre, på höjden. Du säger att jag växer, mindre och mindre på tvären. Du säger att jag krymper på bredden. Blir mindre. Och jag kan inte låta bli att undra om jag får ligga i ditt knä tills jag somnar in och dör. För jag är så rädd för ENSAMHETENmed mig själv.
Tv:n står på och ur en film hörs en liten flickas illskrik. Jag ryser av mitt minne ifrån skrik, hjärtskrik av rädsla över liv och död. Att kanske förlora................................................................................. dig. Mig. Mitt fel?
Jag skulle vilja slippa ifrån mig själv, men det vore inte okej för lilla barnet i mig.
Lilla barnet. lilla l i l l a b a r n e t i mig.
Idag har jag bara låtit tankarna komma och gå som de vill. Utan att dela dem i små fack av ångest.
Jag har lyckats cykla på en stillastående bil. Bara för att den hade hunnit dyka upp på infarten under tiden som jag var ute och i farten studsade jag emot.. pinsamt! (det fanns en hög häck emellan..)
Jag älskar teddynallar, även de som egentligen är teddykaniner. Så söta att jag smälter,
Jag har lyckats kasta iväg en bunke över mitt huvud för att nå målet. Huvudet på någon annan (det var meningen så jag är inte våldsam, hihi..)
Jag har obehag för spindlar. Inte så att jag skriker och springer därifrån, men jag vill inte ha någon i rummet när jag ska sova. Kan trilla ned ifrån taket, krypa i ansiktet.. Usch! Låter någon snäll människa ta hand om dem. Omedelbart för vem vet vart den tar vägen annars!
Jag har suttit och sjungit för mig själv under en lång tågresa. När jag sedan fick veta att alla runt omkring mig hade lyssnat. Inte meningen, inte meningen. Tur att jag befann mig utomlands så att jag springer på dem igen är inte troligt. Hoppas jag.
Jag kände mig smått pinsam när jag tappade min mapp med alla teckningar inför "hela skolan", som satt ute i solen. Där sprang jag som ett litet fån och jagade dem i vinden. Så fort jag var nära att få tag i ett alster kom vinden och tog den längre bort.
Jag skulle vilja baka cupcakes. Så där riktigt fina och pyssliga. Och sedan ge dem till någon jag tycker om. Aldrig bakat sådana. Kliar i pysselfingrarna mina.
Jag trivs bäst med att sitta och teckna, måla, pyssla och liknande för mig själv. Har tillräckliga krav på mig själv så det räcker och blir över.
Jag kan lätt försvinna in i ett drömläge då det är svårt att nå mig och jag glömmer bort allting. Så vad var det jag skulle göra nu?
Jag vill vara den som får plats i din ficka. Lite lagom stor för att du ska känna att jag finns där.
Lite lagom liten för att du inte ska glömma bort mig. Precis lagom storlek så att du ska kunna plocka
fram mig när du vill, utan att jag ska behöva vara iväge. Jag vill minnas allt bus med små leenden, då
när vi var vänner på fulltid. Jag saknar någon, jag saknar en vän. Min vän.
Det är lite ensamt nu och jag vet att jag har sprungit åt fel håll. Samtidigt som ni sprang åt det andra.
Det spelar ingen roll hur många färger jag plockar fram ur paletten. Min värld känns ändå svart.
Jag vill bara få vara en utav er igen.
Mala sönder mina känslor och låta dem fara iväg med vinden. Allt för att ni ska se att jag finns kvar
här någonstans.
Försöker att tejpa ihop sprickorna i min hjärna, för alla mina tankar sipprade ut och gjorde luften svår att andas. När jag skrek att jag saknar världens alla färger och inte bara svart.
Men så är kanske livet? Vi går alla under varsitt paraply och ser bara marken runt våra egna fötter,
medan regnet öser ned..
Ännu en till sömnlös natt och jag vågar inte riktigt hoppas på att det blir bättre inatt.
Ångesten har mig i sitt hårda grepp, jag kan förstå att ni sprang åt det andra hållet, när jag själv inte