Ett litet ryck och jag påminns om att din röst inte hörs längre

 
Vandrat fram och tillbaka hela natten alldeles för rädd för att känna saknaden. Klarar inte av att se hennes fönster mitt emot mina, persiennerna är neddragna och jag vill gömma mig för hela världen. Vet inte hur jag ska kunna hantera detta. Vet inte om jag orkar.. Smög fram till din dörr i natt, men det enda som mötte mig varje gång jag kom fram var ett kort ifrån mig som jag satte upp åt dig.
"Då blir jag så glad när jag kommer hem igen" ..sa du och log så där gulligt som bara du kunde. Kunde.. ordet gör ont att skriva för du KAN INTE LÄNGRE!
En dörrkrans och ditt namn i silvertext på svart. Ett titthål utan innehåll. En lägenhet utan dig.
 
Jag fick nästan en timmes sömn. En timme och resten av natten och dagen har jag vandrat runt, runt, fram och tillbaka. Cyklade efter mycket mod ned till "din lilla blomsterhörna". Satt i solen en stund och önskade att jag inte vore ensam. Hade kameran med mig och kröp in i rabatten. För din skull..
 
 
 
Jag vet inte hur länge jag satt där mitt ibland blommorna på en liten, liten sten. Brydde mig inte om bilarna som åkte förbi. Spelar ingen roll hur dum jag såg ut. Jag har gjort precis ALLT för att tränga undan känslorna av saknad. Det gör alldeles för ONT! Mamma kom förbi ett litet ögonblick på morgonen innan hon skulle iväg, istället för att ringa sa hon. Sedan var jag igång igen.
Fotograferat, cyklat, vandrat, skissat, men allra mest känt mig TJOCK FUL och FÖRKROSSAD!
Nu sitter jag och hela kroppen skakar, som om jag när som helst ska falla ihop. Falla isär. Svimma och bli liggandes där utan varken ork eller lust att ta mig upp igen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med alla känslor som jag inte kan hantera.
Lägger alltid allting på kroppen. Spegelbilden växer för varje sekund och jag önskar att jag kunde förvandlas till någon annan. Någon lite fin eller bara okej.
 
 
 
Jag är så enormt tacksam för era kommentarer! Så otroligt tacksam för de betyder så mycket, så mycket att ni inte kan ana. Ni bär upp mig genom att finnas till. Kanske jag blir lite tystare ibland, men jag läser varje ord om och om igen. Kommer att svara när jag inte skakar lika mycket inombords och utanpå. Jag undrar hur mycket en kropp kan tåla. Hur många slag för mycket ett litet hjärta kan slå..?
En dag vill jag kunna stå som en lika stark krigare emot hela världen tillsammans med er. Lika stark för att ta mig upp igen.
Just nu är jag alldeles för trasig och oron över ännu en lång natt tar på mina krafter.
 



Glad Midsommar!

 
Så är dagen här som kändes som en evighet till.
Sommaren då den ska vara som ljusast och vackrast. Dagen då små flickor plockar sju sorters blommor och lägger under sin kudde. Dans kring stången och små grodorna som får varenda turist att vända sig dubbelt av skratt och undrar vart de har hamnat någonstans.
Så många förhoppningar och önskningar..
 
Ikväll får jag väl försöka plocka fram ett blommigt örngott (om jag nu har det..), men nu ska jag först titta in till grannen en stund så att både hon och jag kan få lite sällskap. Blir så ledsen över att hon ska behöva ligga där ensam och att det är väldigt stor risk att "familjen" tackar nej när hon får en plats på ett boende. Vi andra kan ingenting göra, mer är att finnas där. Nej, jag blir bara ännu mera ledsen och upprörd när jag tänker på hennes situation och andra saker runt omkring.
Andas.. andas....... a n d a s .... a n d a s ...
 
Resten av dagen blir en fortsatt kamp.. det lämnar jag utanför just nu. Det är kallt.. vem har värmen?



Teddyhunden

 
Så har hon bytt ägare.. lilla flickan med sin teddyhund
 
 
Hon har varit väntat och efterlängtad länge, så snälla ta väl hand om henne för hon behöver så otroligt många kramar. Kramarna som hon inte längre kan få utav mig och jag inte av henne.
 
 
Tog lite foton i allra sista minuten så det fick bli som det blev, kanske kommer upp fler senare någon gång. Om inte annat så för att "hälsa på henne lite"..
 
 
Jag vet att hon blir älskad. Lilla tjej med teddyhunden.
 
 
Jag vet att det varit tyst och tomt under en ganska lång tid, men jag mår inte alls bra.
Önskar er en fin Midsommarafton imorgon.
 



Jag vill somna in under en gyllengul himmel och vakna upp under en blå

 
 
 
Stunder som var fyllda utav skratt, mys och saftkalas med brorspojkarna..
 Bröts mitt itu då lillkillen inte fick följa med mig ut på promenad. Bara han och jag. Hans gråt som gjorde så ont. Hennes ord om att jag inte fick gå ut när jag ser ut såhär. Aj! Det gjorde ont!
 
Här har jag gått och kämpat för att ännu en sommar inte ska förstöras av anorexians klor, inte låta ångest och tankar om att jag är för tjock och ful, ska låsa inne mig i ensamheten sommarens alla soliga dagar. Så när jag äntligen lyckats våga.. VÅGA SYNAS!
Då rasas allting ihop av min mammas ord om att jag inte fick gå ut för att jag ser ut såhär! Just då ville jag slänga fjärrkontrollen rakt på tv:n och skrika att ta mig långt härifrån för jag orkar inte längre, men jag stirrade rakt fram.
 
Sjönk in i filmen vi såg och sa ingenting till henne. Anorexian ska inte förstöra denna sommaren också, inte ett år till som jag tänker sitta inne för att andra tycker och tänker. Tisslar och tasslar. Stirrar och glor. Det gör de ändå, så ska jag sitta inne och inte få njuta av den fina sommaren? Neeej.. jag tänker inte låta det bli så!
 
Jag satt barnvakt och det allra första som lillkillen sa när han kom innanför min dörr var att han ville gå en promenad med mig.
-"bara du och jag runt.. runt här ute"
 
 Jag förklarade att vi inte kunde gå än utan vänta tills hans farmor hämtat storebror, då skulle vi gå en runda, bara han och jag. Hela kvällen fick jag höra hans gråtande..
-"..men jag vill gå nu.. jag vill gå nu!
 
Sedan kom mamma sent och skulle hämta hans storebror och då fick jag inte gå ut och visa mig
"Sådär!"
Det finns inga ord över hur ONT det gjorde..... Själv kämpar jag varje sekund för att övervinna, tränga undan tankarna på att jag inte kan gå ut och visa mig. Tjocka.. feta.. fula mig. Jag som har väldigt svårt att ens se min egen spegelbild, gör allt för att ta del av livet. Ska jag nu tvingas sitta inne under en filt bara för att andra inte kan hålla tyst? Förstår de inte att ord och blickar kan döda!?
Jag behövde bara få ur mig en liten del av vad jag har gnagt på i tankarna de senaste dagarna.
 



Solen en sommarkväll

 
 
Efter ytterligare en dag utan att kunnat komma till ro och en kropp som verkligen inte alls varit snäll emot mig. Bestämde jag mig för att cykla ut med kameran. Kommit på mig själv med att nästan känna ett tvång att cykla ut en runda varje dag. Jag har svårt att ens tillåta mig att sova, trots att jag nu är långt ned på minuslistan.. sömntimmar de senaste dygnen är nu nere på endast 5 timmar!
Inte konstigt att jag nu ser suddigt och att jag har svårare än vanligt med koncentrationen. Gör tusen och en saker samtidigt och springer fram och tillbaka här hemma. Måste göra någonting för att vända på detta, men vad och hur? I vanliga fall så brukar jag somna så fort jag sätter mig ned.
 
Det är som om det inte är tillåtet att ens lägga mig i vågrätt läge, när jag är ensam. när inte mamma sitter i fåtöljen bredvid. Jag har varit väldigt ensam senaste tiden.. eller rättare sagt jag har inte träffat mamma alls mycket. Det är då som jag brukar somna. klarade aldrig av att cykla ned till henne på morgonen, så hon kom upp till mig lite kort. I telefonen sade jag att jag tyvärr inte orkar cykla ut och plocka liljekonvaljer idag.
 
Jag som alltid brukar göra det till mors dag.
Skönt att jag kunde ge henne en bukett ändå. Jag plockade ju igår! Visste inte om det skulle bli regn, men solen har strålat. Mamma blev så glad över både blommorna och ett kort som jag gjort. Inte hade hon väntat sig det.
 
"Det tar vi en annan dag gumman" sa hon innan vi lade på luren.
Nu när jag inte tagit mig för att gå ut i solen på hela dagen, inte för att kroppen klarade av det heller, blev det en tur nu istället och en bukett med nya liljekonvaljer och även en riktigt stor bukett med pioner!
 
Nu känner jag dofterna av sommar i min lägenhet. Det känns lite lättare igen, för det har varit riktigt tungt idag. Riktigt kämpigt, men jag försöker att andas i nuet. Inte tänka för mycket.. Inte låta anorexian förstöra ännu mer, men ärligt talat så är det svårt med maten fortfarande. Hur ska jag kunna vända på det?
 
Längtar till tisdag kväll då småkillarna kommer till mig igen. Jag ställer mer än gärna upp som barnvakt åt hjärtegrynen!
 



Tidig Mors dag

 
 
Ännu en natt och jag är så trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Fick en ynklig timmes sömn. Snart får det bli att börja gå i sömnen för nu börjar detta likna katastrof. Vilket fall som helst så ska jag in i duschen och sedan så småningom cykla iväg för att plocka lite liljekonvaljer till fina mamma.
Ge henne det kort som jag gjorde igår. Sitter väl där en liten stund innan hon ska åka iväg till min syster. Solen skiner och jag hoppas den bestämmer sig för att stanna. Att ligga under solen och sova skulle jag så väl behöva. Magen krampar igen. Inte alls roligt att vakna med en krampande mage.
 



Lite pyssel

 
 
Sitter och kommer på mig själv med att sjunga för mig själv.
Har lyckats tränga undan "tjocka mig känslorna" för en stund. jag kan väl inte sitta här och påstå att jag äter för glatta livet, för DET är fortfarande ENORMT SVÅRT. Tänker inte ge upp, tänker inte så är det bara.
 
Pysslat lite med ett kort tills imorgon för ni har väl inte glömt bort lilla mamma? Solen skiner genom mitt fönster och väggar och tak är fyllda av ljuspärlor ifrån kristallkronan i taket. Älskar när det blir så.. som liten tyckte jag mammas lampa bildade helt underbara stjärnor i hela rummet när solen sken genom fönstret. Nu ska jag fortsätta pyssla en stund och sömnen, den är fortfarande frånvarande.
 



Throw my hands up in the air

 
 
Solen blev till regn och jag undrar om jag ska tänka om.
Cykla i zick-zack mönster i regnet eller stanna hemma. Låta anorexian eller mig bestämma och vad är rätt och vad är fel. Jag vill ut och fotografera. Jag vill stanna vid varje stubbe och krypa långt ned för att kanske se någonting nytt, medans anorexin skriker att du är fet och ful.
Du måste gå ned ännu mer i vikt!
 
UT OCH SPRING!
Nu skulle jag inte klara av att springa längre, redan testat det vid några fåniga tillfällen. Då blev jag även rädd över hur svag kroppen blivit. Skulle någon komma då finns inga möjligheter för mig att fly. Ska försöka tänka om.. tänka rätt. Hålla kvar allt det roliga, mysiga, hjärtevärmande under de senaste dagarna. Visst har det kommit tårar av förtvivlan, men får inte glömma tårarna av glädje.
Dem ska jag bära med mig länge.
 



There are so many beautiful reasons to be happy

 
Alla dessa känslor som far omkring.
 
Att den ena stunden vilja gråta i förtvivlan över hur svårt allting, till att sekunden senare sitta och le åt mig själv över ett sms eller bara "hej jag är så glad att du finns!" i tankarna. Vad är det som är så speciellt med mig?
Jag är bara lilla mig, ingen annan.
 
Tittar på smurfarna som blev kvar efter småkillarna igår. Det känns som om så mycket har hänt sedan dess. Så många känslor hit och dit.
Jag finns.. jag finns verkligen till. Inte kunnat vila en endaste minut. Jag som annars brukar somna så fort jag sätter mig ned, men så länge jag får ha kvar de fina tankarna
så känns det okej.
 



Fågelkvitter och smurfar på rad

 
 
Redo att sätta mig med skissblock och pennor igår så ringde telefonen och det småkillarna som ville komma en stund. Självklart plockade jag med glädje undan allting igen, för när jag ska göra någonting så blir det en hel del. Vill ha saker och ting nära, ifall någonting lockar lite extra.
En kvart senare stod mina brorsbarn innanför dörren och kvällen var räddad. Dagen kunde inte fått ett bättre slut. Det blev filmen med Smurfarna och mys i soffan. Båda två ville ha ny klar färg på både fingernaglar och små söta tår! Vem säger att små killar inte kan få ha fina målade naglar! De satt där länge och spretade med fingrarna och tårna tills det säkert var klart.
 
Lillen tittade med stora ögon på mig flera gånger för att det kliade på ryggen.. åh mitt hjärta smälter för dessa två. När kvällen kom så kunde jag omöjligt koppla av. Alla tankar på saker som jag ville göra.. som jag borde göra.. som jag måste göra, enligt mig själv. Det är svårt att släppa på mina inre krav om saker och ting. När fåglarna sedan vaknade till liv och började kvittra och himlen blev allt mer ljusblå så kändes det allt mer onödigt att ens lägga sig. Framåt kl.05 så gjorde jag ett försök ändå och sov i lite mer än en timme.
 
Trodde att jag skulle vara mer död än levande dagen efter, men det var magen som krampade! Denna grymma kramp som får mig att ligga dubbelvikt på golvet i timmar och ibland dygn. Vilket fall så känner jag mig lite, lite stabilare idag. Dagen började igår med att jag verkligen inte alls orkade med mig själv eller livet. Till att bli så bra. Är det så riktig livsglädje känns!?
 
Solen skiner och om inte idag så ska jag ta med mig kameran ut imorgon. Ensam. Mamma tycker att det är alldeles för jobbigt när folk stirrar över att jag är så mager. Själv har jag för länge sedan slutat bry mig, eller nej.. jag bryr mig och det gör ont, men det ska inte få hindra mig att vara ute. Alla ser olika ut och även om jag idag har lättare att inse hur snedvriden min kroppsuppfattning är, så kan jag stundvis förstå vad mamma säger..
 
men
inte att jag är så väldigt mager?
 



Just nu vill jag leva!

 
 
Åh, jag har så mycket glädje och skutt i magen att jag känner mig alldeles yr!
Kan inte minnas om jag någonsin haft denna känslan tidigare.. måste varit väldigt länge sedan..
 
Just nu vill jag bara krama om alla fina som skriver alla dessa underbara ord till mig både här och där och det betyder så enormt mycket för mig. Ni hjälper mig att hålla mig över ytan och efter att igår ha fått tillbringa dagen tillsammans med denna lille killen.
Fick världens goaste puss och en kram som jag nästan trodde skulle ge mig blåmärken, för han ville inte släppa taget.. men jag hade med glädje cyklat hem både gul och blå.

Vaknade sedan med den allra värsta ångesten och gråten ville kväva mig. Kände att jag inte orkade längre alls. inte alls.
Min spegelbild är så snedvriden, men nu tänker jag lämna det.
 
För just nu vill jag bara ANDAS!
Så ha det så skönt i solen, nu ska jag sätta mig och teckna med
ett leende på läpparna.
 



Annandag Påsk och en liten kanin på rymmen

 
 
När kroppen vill någonting helt annat än huvudet så är det svårt att hålla sig på benen. Solen är vaken, men oj så trött jag varit under en lång tid nu. Att vilja så mycket, men ändå alltid hamna sovandes dag ut och dag in. Nämnde en önskan om promenadssällskap till en sjö fram och tillbaka eller slingan runt. Orka eller orka inte?
Påsken är snart slut och den har gått förbi utan varken falska påskägg eller levande små fjun. Nu får jag istället leta efter en skuttandes liten Tintin innan jag gör allt för att vakna till lite.. duschen väntar. Hur Tintin fann sin frihet beror på ett snabbt skutt då hon fick sin frukost.

Mamma har jag träffat lite grann, men mest suttit ensam då jag inte gått in till grannen och pysslat om henne lite. Synd och ledsamt att hennes familj inte vill lägga mer tid hos henne för vem vet hur länge hon orkar, men vi har kommit fram till att det inte spelar någon roll att säga något.. tycker så synd om fina A-L bara..
Hemtjänsten säger att det är så skönt att hon har mig.

Jag kan bara finnas där.

Mamma pratade häromdagen om hur orolig hon är över min vikt. Att hon undrar hur jag ska orka sommaren och jag vet inte vad jag ska svara på det. Anorexin slåss med mig dygnet runt och jag kämpar, men min kropp kämpar emot mig.
Nu ska jag leta efter lilla Tintin så at dagen kan börja på riktigt. Med kameran vid en sjö eller inte återstå att se..
 
Gissa vad!
I två hela nätter så har jag legat i min SÄNG under täcket! Ingen som inte vet hur svårt detta under lång tid varit för mig kan ana hur det känns. Två hela nätter UNDER TÄCKET i min egen SÄNG! Ingen ihopkrupen kropp i en fåtölj. "knäck i ägg och ta i trä" så får jag se hur länge jag vågar.
 



Jag vill skrynkla ihop hela världskartan för att jag saknar dig så mycket


När det känns så tomt inuti att jag tror vem som helst kan se rakt igenom mig, samtidigt som om hela hjärtat skulle kunna sprängas precis när som helst. Det är så mycket som jag saknar dig.
Så grymt trött efter en natt som fyllts av tankar jag inte vill kännas vid. Tankar som jag trodde att jag lyckats radera bort i min febertrötta kropp.. men nej, så kommer en granne och lyckas förstöra allting!
Varken lust eller energi att gå in mer på det just nu och inte är hon värd mer tid och energi heller.
Det handlar om att lära mig att jag är värd mer än så.
 
Solen skiner bakom mina persienner och jag hoppas att jag ska kunna ta mig ut lite idag. Om mina ögon tål lite dagsljus vill säga. Halva stan är säkert nere på marknaden idag. Inte jag.
Ibland kan jag sakna att spatsera emellan alla marknadsstånd, men helt ärligt så brukar det vara så mycket folk att det mer eller mindre handlar om att tryckas fram och tillbaka. Att stå på exakt samma plats efter en timme eller två, för att det är så trångt. Vårsol och marknad betyder mycket utrymme med en kamera runt sjön!
Jag vill, jag vill..
Dags att försöka vakna och skaka av mig grannens dammiga tankar. Kanske spela lite HÖG musik och DANSA med spetsigaste klackarna (tanken lockar verkligen, men så lågt ska jag inte sjunka).
Klockan är bara barnet och jag är så trött. Stackars mamma tittade förbi igår och det fanns inga möjligheter för mig att hålla mig vaken. Nya försök idag.



En del dagar får det vara tillåtet att bara vila

 
När pussar och kramar lämnar spår kvar, inte bara i mitt hjärta utan jag lyckades även bli sjuk. Efter att varit på kalaset i knappt ett par timmar i lördags så ligger jag nu med sönderhostad hals, förkylning och känner mig febrig och trött. Kände av det redan då jag kom hem.. frös som en liten blå, men det kan jag gott offra för att få lite mys med småkillarna. Tror att jag är lite stolt över att jag klarade av att vara med för hur många födelsedagar, jular och liknande har jag inte suttit ensam eller varit inlagd. Hur många familjeträffar har panikångesten fått mig att springa åt det andra hållet ifrån?
Jag klarade av att vara med och inom mig undrar jag när jag ska våga äta ens lite, lite av vad de gör.
Hoppet är det sista som överger mig sa loppan och hoppade vidare med ett litet leende på läpparna.
Nu ska jag krypa ihop under filten igen. Dagar som denna får det vara tillåtet att vila.
Även om jag skulle vilja så mycket annat egentligen.
 



Det är på de små tingen som jag märker hur tiden rinner som sand mellan mina fingrar


Om en timme ska jag iväg på Lillemans kalas. Tänk att han nu blir fyra år!
Sitter och funderar på om jag ska ta med mig kameran eller inte.. jag vill, men mår redan så dåligt. Det finns inte ord att förklara hur mycket ångest och panik som alltid kommer flera dagar innan ett kalas eller liknande.
Just nu vill jag slita mig själv i stycken och även om jag vet att jag inte kommer att behöva äta någonting och även om jag vet att min mage är helt tom, så SVÄLLER jag alltid ÖVER KANTERNA inför att vara så nära andra.
Kommer det aldrig att kännas bättre?
Kommer jag aldrig att kunna njuta av att faktiskt få tillbringa tid med denna underbara kille och hans storebror?
 
Det är när jag får lite ensamtid som jag verkligen kan njuta och må bra av att vara tätt, tätt intill fasters små hjärtan! Jag kan många gånger komma på mig med att sakna dem så enormt, även om jag då just kommit hem ifrån dem eller då de varit hos mig. Jag kan blunda i min ensamhet och LE åt deras härliga kommentarer och busiga blickar. Hjärtat smälter som smör i solsken.

Det blir så påtagligt när jag inser hur mycket jag förlorat genom min anorexia.
Ett liv. Ett riktigt liv med allt vad det skulle kunna innehålla, minus anorexian ÅNGEST!
Jag vill inte känns sådant här äckel och tjock-känslor hela, hela, hela tiden.
Om jag inte ätit eller druckit, varför kommer ändå dessa känslor att växa sig enormt starka på ett par sekunder!?
Hur ska jag ta mig vidare?



Lite om julen


Julen känns snart som ett litet minne och jag har nog inte berättat någonting om hur den var?
Började med att trilla nedför trappen, men mamma som var uppe och hämtade mig gick framför och kunde hindra så jag inte gjorde mig mer illa än att.. jag nära på slog halvt ihjäl kroppen. nej, jag klarade mig så pass att endast höften och ryggen värkt enormt sedan dess. Först nu som jag börjar kunna röra mig utan att knapra värktabletter. Kunde gått mycket värre, huvudet för och allt. Oj!
Så går det när benen inte riktigt bär.
Syskonbarn på fotona.
 

Väntan på tomten kan kännas som en evighet om man är liten och det där med Kalle Anka. Svårt att förstå hur deras pappa alltid skulle se det när han var liten innan tomten kom. Ändå hördes fnitter och skratt då och då, kanske inte är så tokigt med Kalle. Själv minns jag inte ens vilken film som var ny, eller var det inte "flygplan"!?
Minns att jag satt och kände att det mest var jobbigt med paketöppning och julklappsspelet. Funderade på att inte vara med alls, men det var jag. Inga tårar denna julen.
 

Ångrar att jag inte tog fler foton. Några fler har jag, men de dyker troligtvis inte upp här. Får väl se.
Tomten avslöjades av den allra minsta som är lite över 2år.
"-Hej Fredrik!" och alla kiknade av skratt. Annars var det ingen som kommenterade någonting annat än att det faktiskt var tomten som kommit.
 

Hur det gick med julmaten?
Jag tittade inte på julbordet så vad som fanns och inte fanns det vet jag ärligt talat inte. En del åt skinka, Janson, Olson, köttbullar och sill.. fanns säkert en hel del annat också. Jag hade med mig sallad med lite röd paprika squash och rödlök som värmts i ugnen tills det blivit mjukt. klarar inte av att äta alls varierat på grund av min mage och julmat går inte alls. Dels så tycker jag verkligen inte alls om det. Sedan denna vidriga ÅNGEST!
Får ångest av rena grönsaker i flera timmar i förväg.
Senare på kvällen åt de andra.. inte gröt som mamma förberett hos sig, utan?
Minns faktiskt inte. Inte klokt så kort minne jag har. Slutat fråga mamma om olika saker för jag vet att hon blir så ledsen och orolig då.
Det var lite om min julafton. Nästa år hoppas jag att jag kan få må riktigt bra!
Det var väldigt jobbigt, men jag sa ingenting och tårarna lyckades jag hålla borta denna julen.



Du finns alltid där när jag minst behöver dig


Ibland är det tryggt att veta att han står där med ett vakande öga
 

Året runt bor han i ett hörn, någonstans, min lilla söta hustomte. Kan inte med att plocka undan honom och visst är det bra med ting som gör en glad.
 
 
 Små hustomtar. De ger trygghet i ett kaos och de ser och hör allt, men ändå tryggt står kvar.
 

Ibland får han byta plats och många gånger kan jag nästan glömma bort att han finns här, men det är känslan som är viktigast. Att aldrig vara helt ensam i ett annars kaos.
 

Min söta lilla nisse. I vått och torrt får du sprida lite glädje och trygghet nu i början av året, kanske även till någon annan. Orkade inte skriva någonting igår. Känslorna var alldeles för svåra..
Vad har ni för drömmar?
 
 
 
 



Vi kan bara bestämma att allt blir till det vi önskar och så löser sig allting?


Detta året har gett mig en utav mina allra finaste vänner. Jag hoppas att det nya året har många ljusa dagar som väntar.. resten glömmer jag bort så gott det går. Visst har jag drömmar, visst har jag mål, men jag låter dem bo kvar inom mig istället för att brista isär vid dagsljus. Ute har de redan börjat smälla raketer.



Tomten jag vill ha en riktig jul .. en sån som man har när man är liten


Snön lyser med sin frånvaro och endast tomtarna påminner om att det är julafton. Snart ska jag göra mig klar för dagen och hoppas att den går förbi utan alltför mycket ångest. Utan alldeles för många tårar, men jag har bestämt mig för att ta stunden som den kommer. Blir jag ledsen, så får jag väl dra mig undan istället. Jag vill verkligen inte uppleva de senaste jularna igen. Blir det en bra kväll så hoppar jag lite i taket och ska försöka stanna kvar i stunden. Det är ändå bara julafton en gång om året. Vem vet kanske den blir riktigt bra och en sådan jul som jag alltid önskade mig när jag var liten, men aldrig fick. En jul med trygghet.. Någon julmat blir det inte för mig, utan jag tar med egna grönsaker. Tangentbordet krånglar så jag orkar inte slåss med varje försök att skriva. Återkommer senare. Julkramar!



Jag vill ha snötyngda hus tusentals ljus och kulörta kulor i drivor


Inte många timmar kvar innan julafton. Så många tankar, men dem försöker jag glömma bort.
 

Det är ingen idé att göra allting på en gång. Gör det bästa för stunden.
 

Jag önskar att den redan var över. Lite rädd att den ska bli lika fylld av gråt som de senaste åren. Då var det ingen som ens såg. Ingen som brydde sig alls. Jag satt ensam mitt bland alla andra och det gjorde ont.
 

..fast det är bara jul en gång om året. Jag önskar er en fin jul.
 



Tidigare inlägg Nyare inlägg