Saknad


Jag jagar din
skuggbild
 
då dina fotsteg
raderats
 
av
mina tårar



Sommarsång till dig

 
Jag sjunger
en sommarsång syster
och hoppas att du hör
havsmelodierna
mina läppar formar
som en hyllning till dig
 
Jag samlar blommor
i en korg syster
och hoppas att du ser
midsommarblommorna
mina händer plockar
som en gåva till dig
 
Jag vandrar barfota
på grusvägarna syster
och hoppas att du känner
pulsslagen
mitt hjärta andas
när jag tar din hand i min
som ett kärleksmotiv till dig
 
Jag sluter ögonen
vid din grav syster
och önskar att du
satt bredvid mig
igen..



Kan du vara livlinan jag saknar


Himlen borde inte funnits om
det inte var meningen att vi skulle försöka nå den
försökte jag tänka idag
 
igår var dagen jag lovade inte skulle se ut precis
som den gjort
 
 
kanske är jag starkast i världen
kanske finns det ingen som är så svag som jag
 
 
jag tror jag behöver två livlinor idag igen
vill du vara en utav dem?
 
Kan du vara min horisont när allting faller?
 
 
..du är redan det stora hålet i mitt hjärta.
 
 



Du lever i hjärtat

 
Dina vackra ögon
tindrar
då du faller ner
från himlens portar
 
långsamt
 
dalande
med en doft av
jasmin
tänder du regnbågens
färger
 
med toner från dina
vingars slag
 
i mina ögon
tränger tårar fram
gnistrande
likt ditt
 
leende
 
i hjärtat lever
du kvar



Stjärnorna faller

 
Det finns så många
förnimmelser av dig
i nattluften
när månen målar världen
i silver
 
och
skuggorna långsamt
klättrar upp
på höften
 
det finns så många
sagor om dig
i trädtopparna
när nattsvärtan möter
horisonten
 
i skimmer
och
stjärnorna faller
för att landa
på huvudet



Du lever i evigheten nu


När jag drömmer
om att få röra vid din hand
och känna dofter av liv
i dina andetag
tappar jag alla tårar
och inser
 
du har vandrat färdigt
och gatorna saknar liv
 
dina ögon är stängda
för världen
men när jag skådar
ut i frostnatten
ser jag dina blickar
lysa lika klart
som stjärnorna
 
ty du lever i evigheten nu



Jag ler men ingen ser tårarna

 
Jag vill måla hela världen i nya färger. Stryka bort tårarna som trillar ned. Få den tunga smärtan att sakta
förvandlas till en nyare och klarare nyans, som är lättare att andas in.
Idag är saknaden enorm. Starkare och svårare. Vill tala om hur mycket jag älskar dig och hur mycket du
betyder för mig. plötsligt kan jag se dig så mycket klarare, som om världen ger dig liv igen.
Älskade syster, kom tillbaka till mig!
 
(men ditt ansikte är osynligt i en otrygg tillvaro.. du fattas mig)



Spåren du lämnat kvar

 
Jag tycker inte
om de randiga
spåren
du lämnat kvar
på mina kinder
 
som en
påminnelse
om hur älskad
du alltid
kommer att vara



Snart börjar det om igen

 
Du.. just du som nu sitter och läser här. Du är speciell och jag önskar dig ett Gott Nytt År.
 

 
Vaknat upp till en dag med frost och kyla utanför mitt fönster.
Igår försökte jag att skriva ett inlägg, men alla bokstäver flöt ihop och efter att raderat om och om igen,
då det endast blev en gegga utav ord som jag inte begrep mig på. Jag gav upp.
Så trött, så trött.
(tror nog att jag satt och somnade till flera gånger..) Det blev en tidig kväll, strax efter kl.19:00 sov jag.
 
Drömde om min syster.Aj aj vad det gjorde ont att vakna!
Hon finns inte längre här, finns inte längre här!
Det blir inte så mycket skrivet just nu, även om jag skulle vilja och även om jag känner att det finns
mycket som tränger på bland tankarna.. jag behöver ändå vila.
Lite till.
 
Om jag inte kommer tillbaka senare så vill jag passa på att sända tusen varma goa kramar
och en önskan om
 
Ett Gott Nytt År!
 
Mamma kommer till mig senare. Skönt. Efter att hon fått flera undringar kring nyåret, men sagt att hon
tänkt vara hos mig.. då har de förstått. Vilket känns skönt.
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket hon betyder för mig.
 
Om jag har några förväntningar inför det nya året?
Nej, jag vågar inte riktigt ha det. Visst kan jag hoppas och önska att det ska bli ett bättre år.
Att jag ska få må lite bättre. Att anorexin ska tyna bort, bli svagare, KVÄVAS SAKTA.
Drömma om att mina flashbacks ska försvinna, att jag ska slippa flyga upp till taket utav rädsla då
ett visst ljud stör tystnaden.. eller om jag ser någon ha ett visst par skor, en viss skjorta, en viss frisyr eller
det räcker med att det är liknande.. liknande.
 
Då fryser jag till is och glömmer bort att andas.
Då är jag åter tillbaka till precis då allting hände. Då börjar allting om igen.
Jag vågar inte önska mig för mycket om ett nytt år, jag är så rädd att falla hårdare då, igen.
 



Sommarsång till dig

 
Jag sjunger en sommarsång till dig, syster
och hoppas att du hör
havsmelodierna
mina läppar formar som
en hyllning till dig
 
jag samlar blommor i en korg till dig, syster
och hoppas att du ser
midsommarblommorna
mina händer plockar som
 en gåva till dig
 
jag vandrar barfota på grusvägarna, syster
och hoppas att du känner
pulsslagen
mitt hjärta andas
när jag tar din hand i min som
ett kärleksmotiv till dig
 
jag samlar snäckor längs havets brus, syster
och jagar din skuggbild
på stranden
då dina fotsteg raderats bort
 utav mina tårar
 
jag saknar dig så, syster
saknar dig
 



Dansar du med mig får du någonting att sakna



Hur många ljus ska jag tända för att ni ska se att det kommer tårar nedför min kind?
Att bakom min tystnad döljer sig små, små sår och flera alldeles för djupa.
Vaknade av att mamma ringde. klockan var närmare 11:00 på morgonen och jag var så trött. Det blev
många tårar på julaftonens kväll. Kroppen blev krympt, sådär ihopskrynklad som den bara kan bli om jag
gråtit i flera timmar, utan att blivit slätstruken lika många timmar efteråt. Lika länge klappad på kinden och
tröstad.
Gulliga mamma var den som satte sig bredvid och tröstade, som förstod. Hon vet.
Hur ska jag någonsin kunna tacka henne för att hon funnits, stöttat, tröstat, lyssnat och orkat med under
alla dessa år? Genom mina otaliga år på sjukhus, anorexikliniker fram och tillbaka, fram och tillbaka..
Hon är den som oftast fått höra min förtvivlande röst, kvävd utav hulkande gråt om att jag inte längre
orkar kämpa med anorexin. Ord om att jag inte alls tycker om mig själv. Det är hon som oftast råkat se mina
ärr, hört om alla mina självmordsförsök. Det är hon som har vetat att jag haft en "stående biljett" till akuten
då turerna blev mer regelbundna än någonting annat i min tillvaro.
Allt rasade ihop då.
 
Lika mycket för henne som för mig, fast på olika plan.. men ändå så lika.
En mor ska inte behöva se sitt barn lida så.
 
Jag säger ofta att jag älskar henne, med tal eller ord på papper. Små snirklika bokstäver på fina papper.
Hjärtat vrider sig, halsen slås i knutar, kroppen skriker vid blotta tanken på att förlora henne!
Den dagen, den dagen är jag rädd att jag inte orkar längre och det gör ONT!
 
Idag har jag varit hemma hos mamma. Somnade i goaste fåtöljen. Vi var borta vid graven, tände ljus.
-"Nu orkar jag inte gråta mer!" ..ändå ville tårarna fram emellan varje ord, varje bokstav.
LIVET ÄR INTE RÄTTVIST!
Det är inte rättvist att cancern tog min syster ifrån mig, ifrån oss. Inte rättvist.
Varför kan inte jag få ligga där istället för min syster?
 
Om jag kunde byta plats med henne, då skulle jag inte tveka. Hon är mer saknad än mig.
Syster.. syster KOM TILLBAKA till mig!
 
"dansar du med mig får du någonting att sakna..."
 



Får jag önska mig?

 
Om så bara en liten sak. Om jag fick önska mig en liten julkapp så vore det ditt leende.
Jag har insett att jag måste slänga bort mina prestationskrav nu. Varken tid eller ork räcker, mina
förväntningar är för stora och de är just det.. bara mina.
Ingen annan förväntar sig allt det som jag kräver utav mig själv. Måste lära mig att bara vara.
Andas i mig själv lite grann. Varför måste det vara så svårt?
Än är jag inte klar med julklapparna, trots att vi inte direkt byter längre.
 
Ska vi byta julklappar med varandra?
Du får mitt leende ifall jag kan få ditt? Får jag önska mig det i julkapp?
Ett vackert leende i ett paket med röda sidenband.. ja ditt leende.
 
Den senaste tiden har jag varit inbodd hos en massa oroliga, ledsna tårar. Läppar som har vinklats nedåt, åt
helt fel håll. Spelar det någon roll hur många gånger jag säger att snälla oroa dig inte för mig.
Oroa dig inte så, jag klarar mig säkert lite till. Jag är en seg rackare.
Det är ANOREXIN som gör mig svag. Okontrollerbar i en kaotisk tillvaro, fasttyglad utav regler.
Inte äta, inte dricka, inte stå still, inte vila, inte leva, inte andas, inte vara.. bara jag.
 
På min bokhylla står ett fotografi som föreställer min syster. Min änglasyster som inte finns här längre.
Att åka hem till henne och fira jul, utan henne, gör ont. Att andas i de rummen som borde vara hennes.
Det är hennes rum, hennes andetags liv, men ändå inte. Inte nu. Inte längre kvar..
Känslan av att jag vandrar tyst förbi hennes minnen som nu blivit en del utav mina egna. Våra minnen
har pusslats ihop trots att det fattas en pusselbit i hörnet. Vackert avrundad har jag format ett hjärta som
ligger kvar här på bordet. Det ligger här och väntar på att hennes trötta fingrar ska sätta dit det på sin plats.
 
Här i hörnet utav mitt livspussel.
Älskade storasyster kan du inte komma tillbaka till mig!?
Jag är så ledsen att jag aldrig hann hem för att säga hur mycket jag älskar dig. Jag är så ledsen.
Syster kan du förlåta mig?
Cancern tog dig ifrån mig. När jag ser någon som springer åt fel håll av rädsla för att stanna kvar i smärtan
av att du inte andas med oss. Då blir jag rädd för att fallet en dag blir för hårt för henne. Är det jag som
är för känslig, för orolig, för rädd? Att se din dotter springa in i en tillvaro som kanske är en flykt byggd
på saknaden utav dig. Hur ska jag veta.. våga fråga..?
 
Jag är livrädd att trampa rakt i såren.
 
Nu står jag här och sliter sönder mina egna istället.
Bredvid fotografiet ligger små minnen, små snäckor ifrån en strand. Nästa sommar vill jag åka dit!
Spelar det någon roll om jag stannar klockan trots att tiden fortfarande går?
Springer runt i cirklar, fram och tillbaka. Runt.. runt.. runt. Tänder ljus och försöker att andas lugnare.
Får jag önska mig en liten sak i julklapp så vore det ditt leende.
 
Känner mig vilsen.
Anorexin tränger på, vill få mig att försvinna helt. Ritar en pusselbit på ett papper. En sax vid sidan om.
Förhoppningar, längtan, saknad. Allt ger sin färg och präglad i denna ensamma pusselbit.
Att aldrig få vara mig själv utan att jaga kalorier minus noll.
Ni har redan format era platser. Nu står jag här ensam kvar och stampar.
Jag önskar att jag vågade lägga allt ansvar på någon annan, men då blir jag fet. FETARE!
 
Jag vill bara få ta lite lagom plats någonstans. Vad är lagom?
 
Är det lagom att krossa spegelbilden i en visst antal bitar? Lagom, vilket fult ord.
Imorgon är det julafton och jag vill önska mig en liten sak.
 
Ditt vackra leende.
 
 
I min mail-inbox finns undringar ifrån sjukhuset.. hur jag mår egentligen. Om jag kan komma. Tider som
jag har missat då när allting varit för svårt att hantera. Stunder som fortfarande är alldeles för svåra
att hantera på rätt sätt. nu har jag svarat på de frågorna lite kort. Efter julens ledigheter får jag säkert höra
lite mer därifrån. Vad vill jag? Vad förväntar jag mig? Inläggning för att gå upp i vikt? Skrämmande!
Klarar jag..?
Nej, nu är det först julaftonen som jag ska klara av. Jag vill inte bara "klara av" julaftonen.
Jag vill känna glädje!
 



Tårarna..

 
 
Alla dessa tårar som trillar nedför mina kinder. Älskade syster jag saknar dig så!
Det är din födelsedag, men du finns inte kvar här hos oss, jag kan inte ta på dig. Jag kan inte nå din hand.
Ändå har jag känslan här hos mig. En svag smekning som stryker bort mina tårar och en viskning
"-vi ses i himlen"
 
Vi ses i himlen!
Jag vet att du alltid tyckte om just denna teckningen som jag gjorde för så många år sedan.. så jag lämnar
den här som ett tecken på min kärlek till dig. En dag kommer din dotter att få den, jag har tänkt ut när..
men det är min hemlighet. Jag vet att hon längtar efter den dagen.
 
Det har varit många tårar idag. Tårar av saknad!
Inga fler ord ikväll..
 



Att aldrig släppa taget igen

 
 
Skörhet.. ett ögonblick och allt kan vara försent. Jag vill inte vara tjejen som släppte taget för tidigt.
Krossa glas och banka händerna i väggen när ångesten blir alldeles för stark. Springa bort ifrån allt och
alla, springa åt helt fel håll. Aldrig hitta tillbaka.
Jag vill strypa anorexin innan hon ätit upp hela min kropp, men jag faller nu. Jag faller isär.
Känner hur tankarna som borde varit mina, nu förvandlas till hennes. Tar taget för hårt om mig.
Det har gått för många år, för många chanser till friska andetag i vinden. Chanser och ögonblick som jag
förlorat, tappat greppet om.. då jag varit alldeles för rädd.
Alldeles för rädd för livet och allt runt omkring!
 
Idag har jag mest legat i soffan.
Mamma kom med pepparkaksdeg. Hon fick kavla ut degen eftersom jag fortfarande har sådan värk
i min handled. Inser aningen för sent att jag borde kollat upp den redan då på mors dag när jag ramlade.
Nu blev det små söta pepparkakshjärtan och minigummor. Medans jag sov flera timmar var min rara mamma
lite överallt och plockade ordning i mina skåp. Lite vilsen och knepigt att hitta saker, men så gulligt.
Det var verkligen skönt att hon kom till mig idag, speciellt då jag kände mig så dålig.
 
När mamma finns här hos mig, tycks verkligheten lättare att hantera. Mammas trygghet, mammas kärlek!
Jag älskar min fina mamma! Vill inte tänka på det, men känslan och rädslan finns inom mig ofta..
den dagen då hon inte finns kvar längre. Vad ska jag göra då! Rädd att inte längre orka..... rädd.
Nu vill jag ta vara på varje liten stund med henne. Linda in alla ögonblick i en liten sidenask med
vackra snören, att ta fram när jag saknar för mycket. Varför ska det göra så ont att älska?
 
Imorgon skulle min äldsta storasyster fyllt 50 år, men hon finns inte längre hos oss.
Saknaden är stor. Jag tänder ljus vid hennes fotografi. Små snäckor ifrån stranden.
Hoppas att jag har ork att ta mig till graven och tända ljus.
JAG SAKNAR HENNE SÅ!
 
Idag var det 1 år sedan min vän gick bort. Ett år utav tomhet. ingen som hindrar mig ifrån att
springa bort. Springa för långt.. för fort.
 
..men jag vill inte vara tjejen som tappade taget alldeles för tidigt!
Jag ska kämpa vidare, för det gör jag.
Kämpar!
 



DIna vingar i mitt hjärta

 
 
Jag ville få vara
dina vingar
 
lika mycket som du
ville vara mina
 
men någonting brast
för dig
 
och nu
Saknar jag Dig!
 



Vem om inte du

 
 
Jag sprider ut mina vingar
för att försöka
lära mig
 
att
flyga
 
men du finns inte där
så jag faller
 
hårt
 



Låt mig vara din ängel

 
 
Låt mig vara din ängel
som sakta
drar filten intill
din kropp
 
Låt mig vara din ängel
som varsamt
smeker din bleka
lena kind
 
Låt mig vara din ängel
som tyst
låter dig få veta
att du
 
aldrig
 
kommer att bli
bortglömd
 



I taket lyser stjärnorna

 
 
Nu är det inte många dagar kvar, du skulle fyllt 50 år då.. så snart, men du har varit borta alldeles
för länge! Du skulle aldrig ha fått försvinna härifrån oss så tidigt. Kan du känna där uppe hur mycket som jag
saknar dig. Hur mycket JAG ÄLSKAR DIG SYSTER!?
De säger att i taket lyser stjärnorna och i hemlighet har jag önskat mig just sådana stjärnor som
lyser i taket, men jag är 40 år nu. Ingen 40-åring kan önska sig självlysande stjärnor att sätta upp i taket.
Som lite tröst, lite mindre ensamhet och saknad.. trots att jag aldrig kommer att sakna dig mindre!
 
Vet du hur älskad du alltid varit?
Jag vill tända tusen ljus på din grav för att visa hur mycket jag älskar dig, men ljusen skulle ändå inte räcka till
 
I taket lyser stjärnorna och jag tänker på dig.
 



Nyare inlägg