..för att tala om att jag finns, men ändå inte..
Känslorna är långt ifrån där de borde.. utspridda över golvet i ett försök att få någon liten ordning. Misslyckas om och om igen. Orkar inte svara på några kommentarer just nu, hoppas att ni kan förstå. Jag har noll kraft. Ska försöka förklara hur det är så gott jag kan.
Blev igår erbjuden min fina grannes lägenhet, något större, vilket inte spelar någon roll egentligen. Styrelsen ställde mig överst i kön trots att jag vet att någon annan i huset velat ha den länge. Tänkte att nu får jag väl smäll även för detta, men hon i styrelsen har sagt att det får hon ta. Trots allt så är det deras beslut eftersom det nu är som det är i detta "råtthålet".. förlåt grannarnas jakt efter mig.
Orkar inte skriva mer om det just nu..
Jag har inte bestämt mig, beror mycket på hur mycket de renoverar olika saker, vilka jag känner att jag inte har någon möjlighet att få ordning på själv. Har inte ens råd att köpa mat (bara ett faktum..) så det får gå som det går. Tårarna är nära ständigt, och jag ORKAR INTE LÄNGRE! Om det nu kommer kommentarer om att soc. ska ställa upp så är det så att "familjen" ska ställa upp.. men hallå vilken familj?
Ärligt talat så känns det som om jag lika gärna kan ge upp totalt och fullständigt, allt detta med grannarna och att inte ha råd att leva knäcker mig!. ORKAR INTRE!
..men jag kämpar så gott jag kan ändå, så än har jag inte gett upp.
Ska titta på lägenheten på tisdag igen tillsammans med mamma. Fick veta detta först igår, lite i senaste laget..
Vill ha någon att bolla tankar med och även få veta lite mer om när jag kan flytta. Har jag tur så kanske någon står och väntar på att få flytta in där jag bor nu. Sedan vad kostar det att flytta telefon, bredband?
När kommer jag att ha råd att "leva"? Ska jag satsa på denna lägenhet som ändå gav mig en känsla av lugn (slapp grannarna som plågar mig till förintelse.. med små ord) ?
Ska höra vad jag kan få i bostadsbidrag, annars går det inte, även hur fort de kan få ordning på det. Inga möjligheter att lägga ut med 800 kr i månaden i förväg!
Ska jag sälja min själ för att få råd eller ska jag helt enkelt ge upp allting och tassa på tå resten av livet?
Ledsen över ett väldigt deppigt inlägg, men jag mår inte ett dugg bra.... inte alls.
Mamma var uppe väldigt kort på morgonen, för att sedan gå ned till marknaden på stan med en väninna. Innan hon gick frågade hon om det var okej och mitt svar var...
"nej, det känns inte alls okej!"
Ska det vara såhär svårt att orka med livet, vad gör då jag här?
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Jar försöker att dra en linje med min blyertspenna.. någonting som ska likna ett leende, men vad som finns där bakom kan ingen se
Tyst.. jag har varit tyst, Det har blivit alldeles för mycket av allting och jag känner mig så jagad!
Kan inte fly varken ifrån de omkring mig eller mig själv. Sömnen har varit katastrofal, min saknad efter min granne plågsamt, hjärtskärande.. SAKNAD och hon kommer aldrig tillbaka. Jagat drömmar, fantasier, längtan, saknad, förhoppningar, tröst, livet och allt har blivit krossat flera gånger om. Nu vet jag inte om jag ska cykla bort hela natten för att jaga bort all smärta som jag känner eller bara lägga mig ned och.. ligga där.
Känner mig så ensam!
Dragit mig för länge och tusen gånger om att lägga upp detta feta, fula ansikte och ett leende som inte alls är ett leende. Ingenting som jag känner alls, för jag vill skrika att JAG HAR FÅTT NOG NU!
Fått världens hårdaste slag emot magen ännu en gång och vad det handlar om går jag inte in på än, men trodde aldrig, aldrig att denna person skulle vara så grym. Att få dessa ord slagna rakt i ansiktet får mig att vilja ge upp totalt. Nu orkar jag inte mer och om jag ska ha en endaste chans att slåss emot henne så blir det att leva på bröd och vatten resten av året.. bortsett brödet då. Inte vill hon förklara heller, utan anser att "det vet du minsann själv"... men jag har ingen aning om vad hon påstår för det stämmer inte, men det spelar ingen roll.
Orkar inte!
Sedan låg en lapp i postfacket idag om att styrelsen vill ha till ett möte imorgon kl.13 om situationen här, med andra ord att grannarna "hackar sönder mig död eller levande". Orkar inte det heller! ORKAR INTE!
Här kämpar jag med näbbar och klor för att hålla mig över ytan på alla sätt, men blir ständigt slagen i magen om och om igen. Önskar att jag inte fanns längre, orkar inte med detta längre!!!
Hela helgen har jag läst och läst.. försökt kommentera hos er många gånger om, men orden har fastnat i min hals. Allt har gjort för ont. Allt gör FÖR ONT!
..men jag tänker på er och hoppas att ni har det så bra som möjligt var ni än befinner er i världen och i livet.
Jag känner ingen press alls att skriva, utan det är för att jag innerligt bryr mig. Vill bara förklara varför jag varit tyst.. så tyst.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälpFina Hjärtat
Tassade ned sent igår och tittade i mitt postfack och så blev jag som ett litet barn på julafton. Tror nästan inte att det finns någon som blir så glad över ett litet kort eller brev som jag! Sedan låg detta fina hjärtat i ett kuvert, tack rara dig.. om du gjorde min kväll. Så gulliga ni är, med era kommentarer och bara det att ni finns där ute. Många av er vet jag inte vilka ni är, men tusen tack. Ni får mig att orka kämpa vidare. Ni får mig att orka!
Dagen igår blev inte alls som jag tänkt mig eftersom solen strax förvandlades till regn och blåst. Det känns att hösten är nära nu, men då också min födelsedag. Blandade känslor kring den som vanligt och då är det skönt att ha en tvillingbror att dela den med. För det där med uppmärksamhet är verkligen inte alls min grej.
Får alltid ångest flera veckor i förväg och flera födelsedagar och jular, nyår och liknande har jag suttit ensam av olika själ. Bott långt ifrån, varit inlagd på sjukhus eller helt enkelt inte vågat av svårt personliga orsaker.
Vet ingenting om årets födelsedag, inte ens vilken veckodag det är, glömmer alltid bort det år ifrån år.
Det är jag och min lilla hjärna, liten som en ärta.
Natten har varit lång och sömnlös. Suttit ihopkrupen antingen vid datorn eller framför tv:n med någonting, vad som helst att lägga ögonen på. Halva stan är troligtvis nere på stan nu och trängs, stackarna får söka skydd när skyfallen växlar med sol. Modevisningar, matstånd ifrån olika länders smaker, höstmarknad, musik på stan, skördefest i Apladalen, tjejkväll, utomhusbio (kul om det regnar..), sedan är det väl en del för barnen och pubkvällar för de stora. Tror aldrig att jag varit nere något år, inte mer än lite på avstånd.
Totalt omöjligt att ta sig igenom stan under dess dagarna.
Någon gång skulle det ändå vara roligt att se modevisningen med någon. Kanske nästa år..?
Tidigare trodde jag att jag skulle svimma så trött och matt kände jag mig. Nästan illamående, hoppas verkligen inte jag kommit in i ännu en period med sömnlösa dygn. Inte nu då jag äntligen börjat få lite ordning på sömnen.
Hade lite panik i natt och det kändes nästan som om jag gått ned i vikt. Så satt länge, länge och tänkte för mig själv om jag skulle försöka mig på en näringsdryck eller inte, näringsdryck eller inte? Vidriga kalorier som får mig att svälla. Ångest till tusen och ingen att bolla tankar och känslor med.
Det var jag och mina ensamma väggar och vet ni vad jag VÅGADE!
JAG VÅGADE TILL SLUT! Fick inte i mig en hel, men ändå.. jag tog fram en näringsdryck.
Hur det känns just nu? Tycker att jag ser ut som en uppsvälld gris i ansiktet, så skönt för er att mitt ansikte är suddigt på fotot. Vill ju ert bästa.. måste skoja om det då och då. Dessa kalori-lureli..
Nu är det nästan helt tomt inne hos min fina grannes lägenhet. Väggarna ekar nästan ända in till mig. Det känns i hjärtat och gråten har fastnat i min hals. Vill inte se, vill inte förstå att hon aldrig kommer att le emot mig igen. Allra raraste Annalisa, jag SAKNAR DIG SÅ OERHÖRT MYCKET! Skulle behöva dig nu, speciellt nu då de andra är så elaka. Även om du inte skulle kunna säga så mycket, vet jag att du skulle förstå. Jag blundar, vänder bort blicken, drar för gardinerna för att slippa se dina nu kala, vita väggar. Rullstolen har de inte hämtat ännu. Den står ensam i ditt rum.
Etiketter:
Anorexi Bilder Du lämnade mig för tidigt Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vänskap
Bilder Du lämnade mig för tidigt Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta VänskapFortfarande min pensel
Sudda ut blyertskonturerna
jag kan teckna nya
men de tog timmar att skapa
låtsas tappa vatten på akvarellen
jag kan måla en ny
men aldrig likadan som den
kliv på kolteckningen
jag kan återskapa motivet
men det var min dröm
skrynkla ihop målningen
riv isär mitt liv
det är fortfarande min pensel
jag försöker skissa upp
mitt liv i nya
konturer
Don´t let your dreams just be dreams
Morgonen andas höst. Krispigt tassar den allt närmare inpå och sommarens sista andetag befinner sig sakta. Inga moln så långt ögat kan nå och nu var det en hel evighet som jag var ute på riktigt. Bara jag och min kamera, i min alldeles egna takt. Ingen stress, ingen press, inga ord om att "kommer du snart".. bara jag och min kamera. Blandat med tankarna såklart, men de blir aningen lättare när de får friska vindar under sina annars så tunga vingar.
Jag vet inte vad jag känner idag. Lite tom.. lite ensam.. lite ledsen, men ändå jag tänker inte låta någon få mig att tappa balansen igen. De ska inte få mig att falla rakt framför deras ögon. Kanske ska ta det där första steget ut igen. Innan regnet kommer tillbaka. Jag vet inte alls vad jag vill idag, mer än bort härifrån.
Jag kämpar på.. försöker hitta ännu mer kraft att slå anorexin i magen med alla krafter.
Jag vet inte vart jag är på väg eller på vilken plats jag kommer att landa.
Allt jag vet är att jag vill kasta mig ut över öppet hav och hoppas att jag lär mig att flyga innan jag landar.
"jag är inte TJOCK och jag kan ANDAS!"
Som om solen kunde läsa mina tankar och molnen se mina tårar
Det står stilla i min värld, trots att tankarna får mitt inre att snurra runt alldeles för fort. Jag kan känna hur nära tårarna är under min hy, men de ligger stilla. Trots att känslorna är överallt. Inte orkat.. verkligen inte orkat sitta vid datorn senaste tiden. Försökt ett fåtal gånger, eller ganska många gånger om jag tänker efter, men det slutat ändå alltid med tomma ord, konstiga ord som jag sedan inte får någon ordning på. Raderar och kryper ihop istället. Jag har sett era kommentarer, de gör mig glada. Ni får mig att le!
Jag ska svara så snart jag orkar.. behöver samla lite extra kraft. Sömnen har varit totalt försvunnen under flera dygn i sträck, inte ens kunnat vila det allra minsta. Inte konstigt då att jag bokstavligt talat gått in i väggar några gånger. Skönt att jag klarade mig ifrån ett blå-gul-lila-grönt ansikte nu!
Det är vid sådana stunder som det är skönt att bo ensam, att ingen såg, för det måste sett komiskt ut att gång på gång gå rakt in i väggarna. Inte haft kraft till att vända om, stanna till. Samtidigt som jag skriver detta så kommer jag på mig själv med att tänka att det är just då, i de stunderna, som jag önskar att jag inte vore ensam.
Att någon kunde strida med mig, för mig, tillsammans med mig. Sida vid sida eller bara bredvid mig.
Jag är så enormt glad över det stöd som jag får av era kommentarer. Ni lyfter upp mig när jag vill falla.
Nu börjar jag få lite ordning på sömnen igen. Äntligen! Hoppas att denna perioden varar länge, för jag kan inte styra sömnen, eller den förlorade sömnen. Sitter just nu och kämpar med en näringsdryck. Ny smak och nytt märke. Fresubin protein energy med chokladsmak. Alltid trott att jag inte alls tyckt om choklad, men minns inte alls vilken sort det var.. denna är helt okej ändå. Som Oboy med alldeles för många skedar med det magiska pulver som man inte fick ta för många av som liten. Ingen hemsk mjölksmak utan mest choklad.. Tror att jag tycker den är helt okej. Tänk att det ska vara så svårt att veta vad jag själv tycker om saker och ting. Försöker känna efter. Hur svårt kan det vara?
Snart ska jag testa de två som är på fotot. Lite spännande såhär på en torsdag. Får ju piffa upp bilden med lite rosor, inga äkta, men gör vad jag kan för att tillvaron ska kännas aningen ljusare.
Igår var jag mest ledsen hela dagen. Kände mig ensam och bortglömd. Rädd för att aldrig få tillhöra någon igen. Att stå utanför och se på när alla andra lever och andas, medans jag sitter med knäna under hakan dag efter dag. Allt var tungt. Min fina grannes fönster och rum ekar allt mer tomma och öde. Drog för persiennerna för att slippa se. Jag har svårt att se morgondagen, rädd för att bli lurad på min tur i livet. Rädd att den aldrig kommer.
Vem är jag?
Fick idag veta att mina "elaka grannar" pratar rena lögner om mig till andra utanför huset. Blev så ledsen, sårad och arg. Inte så arg som jag borde bli, borde lära mig att bli, men aldrig att jag vill ha någonting med dem att göra igen. Aldrig att jag tänker klippa alla trädgården buskar till fina runda bollar igen, aldrig. De får ta hand om sitt själva. Tappat lusten till det helt och min kropp skulle inte klara med så mycket jobb i alla fall. Inte vågar jag prata med mamma om det heller för hon mår redan dåligt av situationen som den är. Hon kommer att brytas sönder helt och bli väldigt orolig. Hon lägger alltid på sig så mycket på sina axlar. Lilla mamma, du borde lära dig att hela världen behöver inte rasa samman om du lägger dig ned. Om jag lär mig att bli starkare och du lär dig att tillåta dig bli lite svagare, på rätt sätt. Okej? ..lite tankeöverföring tills du kan läsa orden själv.
Nu ska jag återgå till min näringsdryck och slå anorexin i magen extra hårt en stund. Idag känner jag mig så svag, så trött och alldeles för smal. Konstigt för igår var jag helt övertygad om att jag gått upp hur många kilon som helst. Att jag var fetast på jorden och nej vikten har ingen betydelse i sig. Det är alla känslor bakom.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändringEtt leende eller några små ord ett ögonblick som många inte har en tanke på att ge
Någonting som jag länge och ofta gått och funderat över, men aldrig tagit upp tidigare. För mig känns det som en självklarhet och jag har lagt de där små korta stunderna, för alla har vi tid att stanna upp.
Hur många skulle ärligt kunna räcka upp handen och säga
"Jag gör det!"
Det handlar om att när jag till exempel är ute och går eller cyklar. Ett extra leende åt en liten dam som kommer emot mig får hennes leende att stråla ikapp med solen. Hon kanske sitter lika ensam som du om dagarna?
Eller om du står i en kö någonstans eller vad det nu kan vara, säga ord som att "vilket fint hår du har"..
eller "åh så söt litet bebis är det en pojk eller flicka?" .."hej lilla vän vad heter du då.. till en hund du aldrig träffat på och sedan be att få ta ett litet fotografi" (jag kan lova dig att matten blev otroligt stolt och glad) och aldrig, aldrig har jag blivit bemött av någonting annat än ren och sann glädje!
Detta kan jag ärligt talat säga att jag gör ofta, ofta. Om inte ett leende och ett hej, en komplimang så händer det nästintill varje gång som jag är ute. Det tar endast ett par sekunder om ni så vill, men varför tycks alldeles för många att det gör man inte. Vadå gör inte!?
Annars tycks folk ha åsikter, höga sådana, om hur "förskräckligt mager" eller "gud så sjuk hon ser ut".
Det tar flera HÖGA minuter av deras tid att påpeka och lämnar enormt djupa EVIGHETSLÅNGA tider för den som måste ta emot slagen. För det känns som slag rakt in i själen och där stannar dom kvar.
Jag vill skaka om, nej.. jag skulle vilja hänga upp dem i en lyktstolpe för att skämmas ordentligt för att de SÅRAR!
Jag har inte bett om att få anorexia och jag kämpar varje tusendels sekund, men det bryr de sig inte om. Inte har de någon som helst aning om hur jag har det heller, varken nu eller då. Så varför ska det vara "okej" att påpeka elakheter istället för att lämna efter sig ett litet leende eller två? Går du in i en butik och märker att någon inte når upp till en viss hylla eller inte hittar. Gå fram och erbjud dig hjälpa till. Människor är inte så farliga som alldeles för många tycks tro. Jag är ingen person som är den som tyckte det var det allra minsta lätt att tvingas stå framför hela skolklassen och hålla ett föredrag. Anser att man inte ska tvingas till det, så jag var ofta sjuk.
Mådde oerhört dåligt av det.. men jag har kommit en bra bit på vägen sedan dess.
Börjat våga säga ifrån, även om det är svårt.
..men att ta ett par sekunder, några minuters samtal med en liten dam kan göra henne så glad!
En dag när jag var ute och cyklade så gick en dam i sin trädgård och jag steg av min cykel och frågade om jag kunde få ta några fotografier. Om hon blev glad! Berättade att hon inte hade någon som hälsade på eller att barnbarnen bodde så långt bort. Sa att jag mer än gärna fick komma förbi igen. Det mina vänner gjorde mig glad i hjärtat. Att jag kunde lysa upp hennes vardag lite grann.
Nu är detta endast några få exempel på mina "påhitt" och jag bryr mig inte om hur konstig, knäpp eller om någon tänker att sådär kan du väl inte göra.
Jag tänker fortsätta ändå.. Så är jag född, skrynklig som jag alldeles säkert var med rosa skinn.
Rosa sägs jag ju passa i har jag hört.
Nu ska jag försöka ta tag i texten och kortet tills begravningen på måndag. Drar ut på det för det gör alldeles för ont, men jag kanske försöker att gå. Ingenting som jag måste bestämma idag eller ens imorgon.
Jag saknar dig, jag saknar dig så otroligt mycket Annalisa!
(..jag ska svara på era kommentarer senare.. finaste ni vad ni lyfter upp mina dagar! )
Ett litet avtryck på gräsmattan som ett minne att jag varit där
Hur säger jag tusen tack för att ni finns även om jag är osynlig ibland, kanske lite för ofta och för mycket för mitt eget bästa egentligen? Jag är bara så glad över alla era fina ord som ni lämnat efter er här. Ni lämnar stora vackra avtryck i mitt hjärta! Själv så känner jag mig mer än osynlig, hur nu det kan vara möjligt, men ändå.
Det är kämpigt nu, otroligt kämpigt och jag undrar tusen gånger om dagen om det någonsin kommer att kännas riktigt bra. Annars sover jag mest, dag som natt. Timme efter timme.
Flyr ifrån alla tankar och känslor, oro och ångest, ensamhet och saknad. Allra mest över just gråten.
Jag mår helt enkelt inte alls bra.. därför har jag heller inte haft någon ork eller lust att ens göra någonting.
Flera gånger så har jag satt mig framför datorn och tänkt skriva ett inlägg, men slutar alltid där. Hur roligt är det på en skala att återigen läsa om mina tankar som alltid fastnar i ett enda kaos? Nu ville jag i alla fall lämna ett litet avtryck i gräsmattan. Ett sådant som försvinner lika fort som det dök upp.
Ville bara säga tusen tack för att ni finns och att jag finns kvar här.. någonstans.
Alldeles för omskakad bara. Någon trampade på mig för hårt så jag har svårt att resa mig upp igen, men visst är det väl så att hur hårt någon än trampar sönder den där allra minsta lilla sköra blomman så en dag, till slut..
så vecklar hon ut sig igen och vågar sträcka sig uppåt? Säg att det inte är inbillning för vad har jag då kvar att hoppas på om det inte vore sant.
På måndag är det begravning också. Har inte bestämt hur jag ska göra än för ensam vill jag inte gå och absolut inte med någon här i huset! Vet inte ens om jag skulle orka av flera orsaker, men jag får tänka och känna efter lite till. Ingenting som jag måste bestämma just nu, gör väl allt för att inte tänka på det. Först nu som jag klarar av att titta på hennes fönster med neddragna persienner, men jag vill inte tänka på att hon inte finns där.
Jag orkar inte sakna henne så mycket som jag gör!
Kroppen orkar mindre och mindre. Mitt hjärta är trasigt och jag vill gråta, men stänger inne precis allting.
Jag mår inte ett dugg bra längre..
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Vänskap
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv VänskapDet står en spegel framför mig
Med silver och vackra detaljer
hänger hon framför mig
ser lite gammal ut
även om hon är som ny
på utsidan
jag undrar hur hon
känner sig efter att blivit
stirrad på om och
om igen
inifrån och ut
kritiserad och hatad
jag försöker lyfta blicken
tittar i ögonvrån
och ser
en bild
med ett innehåll som
visar vem jag är
säger ni
jag tittar längre
noga
och försöker dra slutsatser
på vad det är jag ser
men hela tiden
visar spegeln..
ingenting.. jag är
ingenting
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Dikt Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Dikt Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självJag är den vissna blomman i fönstret som man funderar på att slänga
Jag tar ett djupt andetag. Försöker intala mig att sommarens dagar finns för mig, men jag tvekar. Innan regnet sköljer bort tårarna och åskan återigen talar om att naturen lever så mycket starkare än jag. Världen växer och expanderar i konstant hastighet utanför min gråzon, en plats jag står så långt utanför.
Jag är under bestraffning, bygger höga murar. Springer runt i min lilla cirkel av ensamhet och är fånge i min egen kropp. Dit ljuset aldrig riktigt når fram. Inte på riktigt och jag känner för varje dag hur jag glöms bort i ett hörn i fönstervrån. Jag är den där vissna blomman som man länge funderat på att slänga. Försöker att se glad ut och talar om saker som är totalt oviktiga. Jag känner mig osynlig och ensam. Bortglömd, men på samma gång så är jag inpräntad i människors ögonvrå. För visst kan det vara svårt att låta bli när man inte vet om blomman ska kastas bort eller låta självdö?
Jag vet att alla har sina liv, men det gör inte ekot av ensamhet mindre. Blomman tar en onödig plats och jag tror det är dags att byta ut den till en vacker. Någonting som får någon att se glad ut istället.
Små kliv bort ifrån gemenskapen och jag är ute ur bubblan. minns inte när jag kände mig så oerhört utanför som idag. Även om det händer mest varje dag, så gör det tusen gånger ondare nu. Kanske har jag inte det mod som krävs för att vara en del av er. Kanske är jag bara feg och ni uppfattar mig säkert som tyst och instängd. Troligtvis lite blyg, men om ni visste hur mycket ord jag bär på, men som aldrig hittar ut. På rätt sätt.
Det blir alltid ett kaos.
Den konstanta värk som nu bor i min bröstkorg påminner om den ångestlivet ger mig. När jag är svag för mina egna tankar. När jag faller och faller utan att veta vilka händer jag ka sträcka mig emot. Om jag ångrar mina misstag skulle jag aldrig lära mig något, men samtidigt tar mina lärdomar mig ingenstans. och utanför mina ögonlock lever ni livet, utan mig. Timmarna har varit långa. Dagen har jag mest velat ska försvinna, glömma bort. Precis som den fula, vissna blomman som står i fönstervrån och är till besvär. Skräpar ned..
Det vackra i livet är de korta stunder som skapar framtida minnen. Vi lever för minnen, men jag vill glömma bort mina egna. Vi gör allt för att få nya, men jag vet inte hur jag ska kunna skapa minnen utan att leva på riktigt. Utan att andas. När det känns som hoppet redan sprungit förbi mig av ren förskräckelse och förtvivlan. Ingen orkar bära runt på ett vissen blomma. När allt jag gör är en plåga, en kamp, en strid för att göra min röst hörd. Samtidigt som jag inte kan låta bli att viska och tro att någon ska höra i det höga svammel av livslust som ni befinner er i. Musikpuls på hög nivå.. medans mitt hjärta känns trasigt.
Det är inte längre fråga om framtiden. Vad som händer där kan jag inte ge svar på. För mig handlar det om timmar, minuter, sekunder. Att bryta ned varenda del. Bara få överleva. Överlevnad i den här världen är nog så svårt. Det som inte presteras ska utlovas. Förverkligas. Och har du inga bevis så gills du inte. Finns du inte.
Den famn jag behöver känns milslångt härifrån. Det som borde kännas vackert känns tomt och ensam utan dig.
Dit jag går är där jag hamnar och ändå står jag still och frågar mig åt vilket håll jag ska gå.
Idag har det känt enormt tungt och ensamt.
Som den allt mer vissnande blomman som man funderar på att slänga i fönstret.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Tankar Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Tankar Vilsen i mig självNio kilo av omtanke!
'
Fått lite hjälp av mamma idag eftersom ett paket låg och väntade på mig och eftersom det skulle vara så pass tungt.. vore nog lite riskabelt om jag skulle försökt ta det på min cykel. Jag visste att det var på väg och jag visste vad det skulle innehålla, men ändå! Så gulligt av dig, som sitter därute i en soffa just nu och kanske ser en film eller vad du nu gör. Lite vila efter en veckas jobb är du mer än värd. Att någon som jag för bara någon dryg vecka sedan inte ens visste fanns har brytt sig om lilla mig känns helt otroligt.
Tack snälla dig, vad gulligt gjort av dig!
När jag river upp det vita pappret, efter en hel del brun tejp hihiii.. Så möts jag av ett färgglatt presentpapper!
Bara en sådan sak :)
Och innehållet är hela nio kilo utav alla möjliga sorters näringsdrycker i smaker jag inte ens fanns!
Min läkare har ju inte ringt tillbaka och inte har jag råd att köpa egna på apoteket, så detta är jag innerligt tacksam för. Vet inte hur jag ska kunna tacka dig nog! Jag går ju och vrider och vänder på varje liten champinjon i kylskåpet, för att sedan stänga kylen igen och spara för att jag inte har råd. Ska sortera dem och sedan vet jag inte riktigt vart jag ska börja.
Snurrar i huvudet, men mest för att jag är så otroligt trött att illamåendet kommer. Kroppen skakar och just nu känns det kämpigt.
Sedan när jag vrider runt bland de olika sorterna så hittar jag även några små presenter. Som om inte näringsdryckerna vore nog! Hoppas verkligen att du förstår hur mycket detta betyder för mig nu.
Att någon skulle göra detta för lilla, obetydliga mig känns overkligt.
Tack igen :)
Mamma och jag skulle ha cyklat ut idag var min tanke. Ville passa på medans det var sol, men inom mig gnagde den där sårbara känslan av hennes reaktion. Om hur jag ser ut och vad jag skulle ha på mig eller inte. Jag vet att hon älskar mig, men varför kan jag inte få njuta av sommaren precis som andra? Har jag någonting där "kroppen" syns för mycket, eller för tydligt, vilket nästan alltid är fallet. Spelar ingen roll om jag så går omkring hemma i mina svarta mjukbyxor hemma.
"Det syns så tydligt att du är fruktansvärt mager och det är svårt för mig att se!"
Mamma jag kan förstå det, men jag vill också få kunna vara ute och ta del av sommaren.
Nu blev det ändå inte av för snart började det att både mullra och åska. Sedan kom regnet precis lagom tills hon cyklade hem till sig. Tänk att hon lyckas nästan alltid att ha oturen att vara på väg just när regnet är på väg.
Vet inte hur länge det höll på för jag har mest mått illa och inte fått någonting alls gjort på hela dagen. Känner mig så värdelös och tjock. Tjock och ful!
Efter en stund så tog jag mig ut ensam ändå. Orkade inte bry mig ifall jag skulle vara som en slickad katt när jag kom hem, orkade verkligen inte bry mig alls. Cyklade ut och såg ett gäng ungdomar stå och prata och skratta. Killar och tjejer.. vad händer då jag närmar mig?
DE STIRRAR SOM OM DE ALDRIG SETT EN MÄNNISKA PÅ CYKEL TIDIGARE!
Precis när jag kommit förbi dom hör jag höga röster, de ekar fortfarande inom mig.
"Herregud såg ni, titta där vad mager hon är.. Åh hjälp, herregud! Titta på henne!"
Vanligtvis så försöker jag att skaka av mig sådana kommentarer, men inte idag. Så jag vänder mig om efter någon sekunds tvekan och tittar tillbaka. Möter deras blickar, var och en och då blir de tysta. Stirrar ned i marken. Jag hoppas att de skäms, men troligtvis förstår de inte alls hur ONTdet gör!
Nu vet jag inte vad jag ska göra. Känner mig mest ledsen och misslyckad.
Det är ensamt hemma hos mig nu.. ensammare än vanligt. Jag känner mig tom. När jag var på väg hem så tittade jag automatiskt upp på min grannes lägenhet. Innan jag hann stoppa mig ifrån verkligheten undrade jag om hon redan lagt sig för dagen? Det var innan jag kom på att hon aldrig kommer tillbaka igen. Aldrig någonsin.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vänskap
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet VänskapVärlden är inte så farlig om du vågar titta uppåt
Vänder blicken tvärs över gården allt jag ser är dina neddragna persienner. Den där balkongdörren som brukar stå på glänt för att kunna ge dig en andning av sommaren är stängd. Det är precis så att morgonen har vaknat och solen borde skina rakt igenom din lägenhet, så att jag kunde ana den rosa gryningen även ifrån mig. Rakt igenom ditt hjärta till mitt. Din säng står troligtvis fortfarande bäddad, men vad spelar det för roll att försöka minnas dina dofter när jag bara kan ana dina skuggor om jag blundar. Ditt silvervita hår ligger inte utspritt över kudden och jag kommer aldrig mer att få fläta ditt hår ifrån ansiktet. Se dig le och nicka förtjust innan du sluter dina ögon för lite vila. Sängen står tom.
Jag vänder bort blicken igen, det var länge sedan som jag ens vågade eller orkade söka med min blick dit. Tvärs över gården till dig. Lägenheten är fylls utav alla dina saker, men saker kommer aldrig att ersätta en så vacker själ som din. Min morgon fick mig att börja våga.. Våga se att kanske jag klarar att ta mig vidare utan dig, hur ont det än gör. Trots allt Annalisa, så har du en plats i mitt hjärta!
jag saknar dig..
Jag vet vart jag kan vända mig när timmarna blir för svåra. Jag håller fast vid det, försöker.
Nu är det kväll och dagen blev väl inte riktigt som jag önskat. Vandrat runt ute i natt när ångesten vill kväva mig. Städat som en galning trots att det redan var rent. Varit alldeles för nära att slå huvudet i stentrappan när benen inte hade krafterna. Kanske får ta hissen med en "varning för max 530kg eller var det 350kg"? Jag är inte gammal, borde kunna flyga nedför trappan som en fjäder i vinden. Inte springa bort ifrån mig själv. Hur gör jag när alla smutsiga minnen kryper inuti skinnet?
Jag ska kämpa nu. Jag ska göra allt jag kan för att nå dit jag vill eller i alla fall en bit på vägen..
Efter en del tvekan så tog jag mig ut en liten stund. Önskar att tiden blev längre, men jag tappade fokus och varför kan inte folk sluta stirra. Jag är en människa precis som alla andra, även om jag inte ser ut precis, exakt likadant som ni.. men det gör ingen. Om det inte är enäggstvillingar med varken frisyrer eller kläder annorlunda. Så trött på att de inte kan låta bli!
Jag har lika mycket rätt att få vara ute och se sommarens dagar.
Etiketter:
Anorexi Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändring
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändringTrettio centimeter och ångest
Så är jag tillbaka där igen, eller jag var tillbaka för nu springer jag för livet för att kunna ta mig därifrån!
Ifrån dessa vidriga, tjocka, äckliga trettio centimeter och alldeles för stark ÅNGEST!
Jag tänker inte fastna där igen, jag tänker inte låta ett måttband förstöra mig mer och ge mig ångest för allt som är ätbart. För allt som borde vilja mig väl, men som ger mig en rädsla så kraftig att jag skakar.
(..du ser så löjligt, fånigt, mesigt knäpp ut lilla champinjon, men jag skulle vilja döda dig just nu för du ger mig känslor som jag inte vill kännas av alls!)
Efter en lång tids sömnlöshet så fick jag den dumma, idiotiska tanken att ta fram ett måttband. Mäter och hur kan trettio centimeter skapa så mycket ångest? Några siffror på vare sig ett måttband eller en våg kan, eller borde inte kunna ge ångest, De hänger liksom inte alls ihop! Lägger ihop måttbandet som en ring i mitt knä och tittar på det. Hur kan de då se så litet ut? Där på mitt knä och inte när det vrider livet av mig när det sitter på min kropp.. Ångest och jag får inte alls ihop tankarna om vad som är rätt och vad som är fel.
Där och då önskade jag att det fanns någon bredvid som kunde tala om sanningen för mig. Var det måttbandet eller var det jag som hade fel och de där vidriga trettio centimetrarna kändes ännu större.
Förvillad!
De senaste dygnen har varit totalt kaos och sömnbrist.. Vågar inte tänka på hur lite som jag ens kunnat vila ögonen. Ibland inga minuter alls på hela dygn, eller max 2-3 timmar. På tok för lite. Jag blir uppstressad, kan inte vara still och till slut snurrar allting och en sen natt hann jag precis lägga mig på golvet.. innan benen skulle till att vika sig som kokt spaghetti.
Bara en stund, tänkte jag för mig själv. Bara en liten stund. Minns hur jag på morgonen upplevt mig som världens allra fetaste och äckligaste!
Kunde inte för ett ögonblick tro på vad andra säger till mig om och om igen. Kunde inte tro att det var riktig oro över min vikt. Allting måste varit så fel.
..men då när jag låg där på golvet så kände jag mig mera som ett skelett än en människa. Måste ärligt talat säga att i den stunden så blev jag lite rädd för att sedan några minuter senare inte visste någonting om vad som var rätt och fel. Dagen hade för länge sedan kommit en bra bit in på en ny och när det blivit ljust så somnade jag äntligen. Där på golvet.
Detta blir ett väldigt snurrigt inlägg, men jag känner mig också snurrig. Allt som jag nu skulle vilja göra är att klippa sönder detta dumma måttband för jag vill inte fastna i ett evighetsmätande igen! Nej!
Några siffror på ett smalt, fult måttband ska inte få styra över mig.
Att ena stunden vara fullständigt övertygad om hur jag ser ut till att i nästa se hur litet det ser ut i en ring. För att sedan återigen förvridas till att måttbandet ljuger för mig. Hallå knäppis ett måttband kan inte ens prata!
Vad ska jag tro på när jag inte alls vet vad eller vem jag ska tro på?
Om jag tog fram måttbandet igen efter ett kort stunds utmattning på golvet? Ja, dumt nog! För att dubbelkolla, för säkerhets skull. Som om dessa siffror var större eller mindre.. ja, jag misslyckades där, men nu blir det ALDRIG IGEN!
Kan bara säga att jag blev rädd och förvillad. Fick lite panik över vart livet tog vägen..
Jag har fått ett tips om att titta på foton, kanske lite lättare då. Det är svårt! ibland kan jag tänka att Oj, vilka smala armar och "poff" sekunden senare tänka att jag är tjock! Tänk om alla de där läkarna som endast skriver ut lugnande tabletter och liknande, kunde slå sina skallar ihop och ge mig ett piller som tog bort
ANOREXIAN FÖR ALLTID! Att ingen visste vad det var eller att det ens funnits. Att inte ha en aning om hur mycket ÅNGEST TRETTIO CENTIMETER PÅ ETT MÅTTBAND ELLER MINDRE inte är att dugg okej!
Passa på att utrota alla slags vågar när ni ändå håller på..... om ni har tid?
Jag ska bli en KRIGARE!
Jag ska bli en krigare emot anorexian och jag är så otroligt glad och tacksam över allt stöd när jag behöver det som allra mest. Ensam är inte stark, men tillsammans kan vi erövra hela världen och göra den till vår egen.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringJag undrar om hjärtat håller
Jag vet inte längre
hur jag ska kunna förvandla
mina känslor
till ord
det är tyst runt omkring
..men på insidan pågår
ett ensamt krig
i tysthet
ord utan
röst
..men det känns
och som små steg
i taget
glömmer jag bort
hur jag stavar
till tomhet
ensamhet
det är som ett enda
hål i mig
och jag undrar om
hjärtat håller om jag
faller
..åt rätt håll
eller fel
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Dikt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Dikt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Vilsen i mig själv Våga be om hjälpEtt litet ryck och jag påminns om att din röst inte hörs längre
Vandrat fram och tillbaka hela natten alldeles för rädd för att känna saknaden. Klarar inte av att se hennes fönster mitt emot mina, persiennerna är neddragna och jag vill gömma mig för hela världen. Vet inte hur jag ska kunna hantera detta. Vet inte om jag orkar.. Smög fram till din dörr i natt, men det enda som mötte mig varje gång jag kom fram var ett kort ifrån mig som jag satte upp åt dig.
"Då blir jag så glad när jag kommer hem igen" ..sa du och log så där gulligt som bara du kunde. Kunde.. ordet gör ont att skriva för du KAN INTE LÄNGRE!
En dörrkrans och ditt namn i silvertext på svart. Ett titthål utan innehåll. En lägenhet utan dig.
Jag fick nästan en timmes sömn. En timme och resten av natten och dagen har jag vandrat runt, runt, fram och tillbaka. Cyklade efter mycket mod ned till "din lilla blomsterhörna". Satt i solen en stund och önskade att jag inte vore ensam. Hade kameran med mig och kröp in i rabatten. För din skull..
Jag vet inte hur länge jag satt där mitt ibland blommorna på en liten, liten sten. Brydde mig inte om bilarna som åkte förbi. Spelar ingen roll hur dum jag såg ut. Jag har gjort precis ALLT för att tränga undan känslorna av saknad. Det gör alldeles för ONT! Mamma kom förbi ett litet ögonblick på morgonen innan hon skulle iväg, istället för att ringa sa hon. Sedan var jag igång igen.
Fotograferat, cyklat, vandrat, skissat, men allra mest känt mig TJOCK FUL och FÖRKROSSAD!
Nu sitter jag och hela kroppen skakar, som om jag när som helst ska falla ihop. Falla isär. Svimma och bli liggandes där utan varken ork eller lust att ta mig upp igen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med alla känslor som jag inte kan hantera.
Lägger alltid allting på kroppen. Spegelbilden växer för varje sekund och jag önskar att jag kunde förvandlas till någon annan. Någon lite fin eller bara okej.
Jag är så enormt tacksam för era kommentarer! Så otroligt tacksam för de betyder så mycket, så mycket att ni inte kan ana. Ni bär upp mig genom att finnas till. Kanske jag blir lite tystare ibland, men jag läser varje ord om och om igen. Kommer att svara när jag inte skakar lika mycket inombords och utanpå. Jag undrar hur mycket en kropp kan tåla. Hur många slag för mycket ett litet hjärta kan slå..?
En dag vill jag kunna stå som en lika stark krigare emot hela världen tillsammans med er. Lika stark för att ta mig upp igen.
Just nu är jag alldeles för trasig och oron över ännu en lång natt tar på mina krafter.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vänskap
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet VänskapJag bara ler och låtsas att allt är okej, för det där att visa känslor är inte alls okej idag.. inte alls
Stänger av. Låser alla och allting ute. Orkar inte. när allting tycks som allra mörkast så vet ingen egentligen hur jag mår, för det är då som jag säger att det är okej.. jag klarar mig. Samtidigt som jag vill kunna gömma mig i någons famn och inte komma fram innan jag är redo.
Jag kämpar för att dölja mina inre sår med öppna plåster. Orkar inte prata, eller ens bli omplåstrad.
Vill bara få vara ifred och krypa ihop i fosterställning.
Ändå skriker jag efter hjälp mig någon härifrån!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självNär det blev liv i luckan för en stund
När jag kan sova precis hur länge som helst eller ingenting alls på flera dygn. Nu har det blivit det första, finns ingenting som kan hålla mina ögonlock öppna någon längre stund. Mamma skulle titta förbi igår, jag somnade till några timmar innan hon kom.. vaken en liten stund och somnade igen. Gullig som hon är så sitter hon och läser i en tidning eller bara finns där.
Det ringer och min tvillingbror med sin lillebus vill komma förbi en stund. Då blir det liv i luckan för så mycket energi det finns i den lilla fyraåringen skulle räcka till energi åt många. Det gör såklart ingenting för han är så otroligt gullig och charmig. Svårare är att fånga honom i kameralinsen!
Hunden och taxen skulle absolut vara med på bild.
"Får jag titta om dom fastnade nu?"
..så kommer den där blicken som får mitt hjärta att smälta!
Han plockar fram mitt Solitärspel ifrån bokhyllan, på mattan denna gången. (vet inte hur många gånger vi letat och letat efter en liten borttappad glaskula) Än har han inte lärt sig att man ska vara själv och spela, inte två och egna regler har han. Förra gången så lärde jag honom lite hur spelet fungerar och han kom ihåg en hel del.
Självklart spelade vi han och jag.. som han ville.
"Om jag hoppar över den sådär är det okej" ..fnittrar han när hoppen är för långa och han vet om det..
Sedan var det energi överskott i en liten härlig kropp!
Om jag höll mig vaken, ja :)
Vi brukar dela stol tillsammans och så även igår. Jag invirad i filten och han tätt intill medans mamma och hans pappa drack kaffe och fikade på balkongen. Jag älskar de där stunderna med honom tätt intill. Härliga lilla kille.
Idag har säkert dagisfröknarna fullt upp, fast kanske inte. Nytt dagis i sommartider och då blir stackarn så blyg.
Hoppas att det gick bra.
Såhär busiga blir de allra flesta foton jag lyckas fånga honom på. Älskade kille!
De stannade en liten stund och sedan somnade jag givetvis om igen.
Mitt mående är långt ifrån tipp-topp. Har verkligen ramlat ned i ett djupt svart hål. Fötterna är fortfarande inte bra och när de svullnar upp så får det mig att känna (och tro..) att jag gått upp jättemycket i vikt. Att ansiktet liknar en gris och benen feta falukorvar! Att det kan bli så sjukt vridet, ett par värkande, svullna fötter och vrister kan omöjligt göra att vikten går upp som en ballong... ändå så är min känsla så.
Det är så jag verkligen upplever det!
Idag har jag mest sovit igen.. Jag tar tacksamt emot på olika smaker och sorter av näringsdrycker?
Så ni som läser här lämna ett litet spår efter er. Det skulle hjälpa mig enormt mycket.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Barndom Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Tvillingbror och jag Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Barndom Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Tvillingbror och jag Vilsen i mig själv Våga be om hjälpAtt hitta styrkan att bara andas en dag är ett steg upp till tryggheten i livet
Vissa dagar och stunder så vill jag bara få gömma mig för omvärlden. Den känns alldeles för skrämmande och med alldeles för många människor som inte förstår rädslan. Då är det tryggare att kunna få gömma sig allra längst in i garderoben eller i en liten vrå. Bara ligga där och gömma tårarna för mig själv.. så måste jag inte hela tiden förklara varför.
En del dagar räcker det med att bara orka ta sig uppåt litet steg i taget, så känslorna hinner med. Istället för att slå knut på mig själv med alla krav om vad som borde göras på min evighetslånga "kravlista", men det är just vad den är. Min kravlista och ingen annans. Jag behöver kanske lära mig att det är helt okej att känna sig både trasig och trött vissa dagar och stunder. Jag vet inte hur många kvällar jag fått ångest över allting som jag borde ha gjort, men inte klarat av..
Ändå så är det de sakerna som jag vill göra, verkligen vill göra, som förträngs och glöms bort eftersom jag är på tok för duktig på att "tränga undan" alla tankar och känslor. Just för att orka och inte falla ihop psykiskt. Jag vet att minnet och bristen på koncentration är en följd av min anorexia. Hjärnan krymper som en vindruva i solen, blir till ett skruttit litet russin. Russin är söta och det är dock inte jag, men jag kan bli starkare.
Måste bara lära mig att det även är helt okej att bara vara för en stund eller två.
Ta vara på de små stunderna som trots allt har chansen att titta fram om jag öppnar mina ögon.
Först måste jag försöka lära mig att våga se mig själv och det är så svårt. Oerhört svårt! Allt jag känner och ser är hur tjock och ful jag är, ledsen men det är så jag upplever mig själv 99.9% av tiden.
Ändå så fortsätter jag att kämpa. Kanske föddes jag till en liten seg godisråtta, även om de mest är sliskiga hihii..
Vägen hit har varit lång och nu står jag på skakiga ben med en kämparlust lika stor som den är livrädd.
Livrädd för att bli fel, fel.. fel. Alldeles för fet. Alldeles för fort, så känslorna inte hinner med och jag vet hur det har gått tidigare. Jag har rasat och fallit ännu djupare igen. Under alla åren har jag kämpat för andras skull och inte min egen. Är jag värd att kämpas för, duger jag?
Är jag helt okej med både tårar och skrik, med min insida och utsida?
Är det okej att jag bara orkar ta mig upp i en trygg famn dagar och stunder då mitt inre gör alldeles för ont..?
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Tankar Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Tankar Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringVäger skuggan av mitt liv
Det faller en stjärna
utanför fönstret
och innanför väggarna står jag
infångad
hämmad att leva
och lika rädd för att dö
jag flyr ständigt inåt
mot cirkelns mitt
omsluten av höga murar
ledsen och rädd för allt
döljer jag mina
tårar
världen ekar högt
livets alla oljud skrämmer mig
bryter ner mig
bryter loss
mig
från er
jag vandrar mil mentalt
närmar mig noll
väger skuggan av mitt liv
det som ekar i mig
en tomhet
känns tyngre nu
men jag griper tag
håller mig fast
i det som ni
kallar för
livet
Don´t you dare give up
Springa bort. Jag vill springa bort härifrån och aldrig komma tillbaka. Hitta en ny lägenhet och aldrig mer se personer som krossar och förstör! Drömmer och längtar mig bort, långt.. långt bort, men jag sitter fast. Klarar inte ens av att gå en promenad i solen. Känner mig så INSTÄNGD!
Svullna vrister och fötter som jag ibland lyckas lura mig till att vara bättre. Tills jag känner smärtan. Tills jag ser feta klumpar där fotknölar tidigare stack ut. Inte var det såhär jag ville ha sommaren.
Två små ganska lätta tramp i golvet när skriken inte ville släppas fram. När grannars plågor skrapat nog på min själ fick mig att stampa i golvet. Mer än vad mitt skelett klarade av. Hade de inte betett sig som de gjort så hade detta aldrig hänt.. det är sanningen. Jag skulle inte trampat i golvet, två ynkliga steg. Jag hade aldrig suttit här med två vrister som jag helst av allt inte vill använda mer än nödvändigt.
Ändå försöker jag, kan inte sitta på en och samma kudde dagarna i ända. Ångesten är enorm just nu. Har varit hela dagen även om den växt sig allt starkare ju närmare kvällen kommit.
Nu vill jag slita mig själv i stycken!
Ringde tidigt på morgonen för att få recept utskrivna på näringsdrycker och en röst talade om att de skulle ringa upp mig kl.11. Jag väntade och väntade, min läkare ringde aldrig. Kände mig så ledsen och trött, besviken och betydelselös. Nu när jag kämpar med att dricka dessa ÄCKLIGA NÄRINGSDRYCKERså kan hon inte ens ringa upp. Får se om jag orkar göra ett nytt försök imorgon på redas telefontid. En tid som är till för att de sedan ska ringa upp, men inte det. Känner mig ledsen idag. känner mig jätte tjock och ful.
Tjockare och fulare än annars, hur nu det är möjligt?
Rastlös och inte fått någonting gjort alls, inte ens klarat av att sitta på balkongen trots att jag vet innerst inne att det brukar lugna mig. En stund i solen, men jag längtar efter havet!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
