Fångar ett ögonblick som springer förbi i små skor
Vissa dagar blir inte alls som det var tänkt och idag har det varit precis en sådan dag. Vaknade orolig och visste inte vad jag skulle hitta på tills det äntligen blev tid för mys med liten kille. Mina tankar var inte alls där de borde vara, eller där jag önskar att de vore. Ville ingenting hellre än att springa bort ifrån mig själv, men stannade kvar. Ångesten krossade alla väggar och jag visste inte var jag skulle kunna gömma undan dom. Slippa se och slippa känna. Anorexin är stark. Alldeles för stark.
Jag ville skrika åt klockan att den skulle snurra fortare, men allt som snurrade var jag. Ett ögonblick och hårt slag mot golvet, första tanken var ifall jag kunde "dölja fallet" för mamma. Inte oroa i onödan. nu hade jag turen i oturen att jag mest slog i höftbenet. Hårdare slag har jag fått. Känns väl ganska okej just nu, men den där ensamheten. Rastlösheten. Tankarna på att vara alldeles för ..stor.
Hur ska jag bli av med den?
Så äntligen hade lillkillen ätit lunch med sin farmor (mamma) och små skor kom springandes till mig. En ballong i ena handen och piggelinpaket i andra. Visst kan man äta piggelinglass även i oktober! Sagt och gjort en grön favorit slank ned i lilla magen och sedan gick vi till biblioteket. Hittade några böcker för att läsas till kvällen i farmors säng. Sedan spelade vi schack.. tja med en envis fyraårings regler så att säga! En liten expert på att under spelet hitta på nya, egna regler. Det är bara att spela med, försöka hinna med i alla nya påhitt.
Det blev en liten stund hemma hos mig igen. Tittade in i filmhögen och valde en att låna för att titta på imorgon, vilket givetvis blev redan idag. Känner jag honom rätt så hinner den ses fler gånger. Tiden gick alldeles för fort och sedan visste jag inte alls vad jag skulle göra.
Allt kändes så tomt, så tyst, så otroligt ensamt.
Gick ut en liten runda medan solen var framme, men inspirationen var inte på topp.
Jag är långt ifrån på topp. Jag saknar någon alldeles för mycket. Helgen närmar sig alldeles för fort och det stressar mig trots att jag inte vet någonting om hur den kommer att bli. Försöker att ta ett ögonblick i taget.
