Bara jag får känna någon måla mitt hjärta så där vackert rött och levande.. då orkar jag lite till
Hur hittar jag en plats i livet när jag inte vet åt vilket håll jag ska gå?
När vågar jag skrika att JAG SAKNAR DIG MER ÄN VAD DU KAN ANA ..men jag vill inte störa. Tomheten är tydlig. Alla andra lever sina liv och jag passar inte riktigt in. Dagarna snurrar förbi och jag springer fortare och fortare för att försöka hinna med. Få en sittplats bredvid någon som blir glad över att jag finns där. Just här.
Ska jag stanna eller gå?
Jag står still, apatisk, tyst och lite förlorad i en färglös värld. Vågar inte visa vad jag känner så jag gråter när ingen ser. Saknar allt som kunde varit istället för denna ständiga kamp varje minut. Kampen över ångesten, över anorexin och över alla tunga minnesbilder som är fast etsade inom mig. Jag går inte omkring och tänker på dom medvetet, snarare tvärtom så gör jag allt för att tränga undam dom. De finns där ändå. Nu har jag fått kontakt med en diakon som jag träffat några gånger. Där jag kan prata om vad jag vill eller ingenting. Efter att skrikit efter terapi under flera år utan att få annat än ett "nej, du väger alldeles för lite". Inte kan någon nekas terapi på grund av sin vikt! Jag har trillat emellan läkarnas stolar fullständigt och vore det inte för mammas samtal på morgonen skulle jag lika gärna kunnat ligga död i flera veckor utan att de ens vetat om det.
Jag kämpar på, men det är inte lätt ensam.
Nu ska jag snart krypa upp i min fåtölj och försöka vila tankarna. Dagen blev inte alls som jag tänkt eller velat, men det får vara okej. Borde sortera alla mina foton i datorn, men oj det lockar inte alls. Någon frivillig som vill ta över hihii.. nej stackare så dum är jag inte. Får bli lite i taget, någon annan dag. Kanske sätta på en film, tända ljus och värma små tårna i tjocka strumpor, benvärmare med fuskpäls, ett par tröjor eller fler och filten. Min trogna filt. Hur har eran dag varit.. blir så glad över kommentarerna ni skriver. Betyder så mycket mer än vad ni kan tro!
"Tjena kaninen!" ..jag lyfter blicken ifrån mina papper och undrar vad de håller på med. Hantverkare är i köket och byter spishäll då de tydligen fick syn på lilla Tintin.
"Hej lilla svarta kaninen!" ..jag ler åt deras lilla samtal som pågick med jämna mellanrum och Tintin undrade säkert varför de förde så mycket väsen.
Äntligen är spishällen utbytt och ännu ett steg bort ifrån hur det såg ut här tidigare. De sprang fram och tillbaka, hade glömt verktyg, sågen gick av, batterierna var slut och allt möjligt. Trodde att jag skulle somna ståendes när som helst. Även om jag satt ned, men den känslan av att vara så trött. Ett par timmar senare var de klara.
Städning fick det bli för inte vet jag vad de använde min dammsugare till då dammet låg överallt. Som om vintern kommit tidigt i år.
En dag då solen glömde bort att vakna och allting har varit grått och kallt. Inte fått mycket gjort då det tog halva dagen innan jag ens vaknade. Jag menar då jag kom ifrån ett "zombieliknande" tillstånd, en natt utan sömn och för många tankar. Tillbaka i fåtöljen igen. Stackars lilla säng får stå orörd igen, men jag ska hitta dit igen. Andra tror säkert att jag är helt tokig som har så svårt för den biten, men så är det.
Mamma ringde som vanligt för att höra hur det är, gulliga hon. Stackars lilla mamma som varit med i så många svängar hit och dit och ändå alltid finns där. Finns här för mig. Lillbusen sov aldrig över utan hans storebror istället, men idag skulle de gå och äta kulglass på ett café. Så glad över att de får en heldag tillsammans och på torsdag hoppas jag få mysa tillsammans med dom igen. Hoppas att kroppen inte säger ifrån då!
