Ett litet ryck och jag påminns om att din röst inte hörs längre
Vandrat fram och tillbaka hela natten alldeles för rädd för att känna saknaden. Klarar inte av att se hennes fönster mitt emot mina, persiennerna är neddragna och jag vill gömma mig för hela världen. Vet inte hur jag ska kunna hantera detta. Vet inte om jag orkar.. Smög fram till din dörr i natt, men det enda som mötte mig varje gång jag kom fram var ett kort ifrån mig som jag satte upp åt dig.
"Då blir jag så glad när jag kommer hem igen" ..sa du och log så där gulligt som bara du kunde. Kunde.. ordet gör ont att skriva för du KAN INTE LÄNGRE!
En dörrkrans och ditt namn i silvertext på svart. Ett titthål utan innehåll. En lägenhet utan dig.
Jag fick nästan en timmes sömn. En timme och resten av natten och dagen har jag vandrat runt, runt, fram och tillbaka. Cyklade efter mycket mod ned till "din lilla blomsterhörna". Satt i solen en stund och önskade att jag inte vore ensam. Hade kameran med mig och kröp in i rabatten. För din skull..
Jag vet inte hur länge jag satt där mitt ibland blommorna på en liten, liten sten. Brydde mig inte om bilarna som åkte förbi. Spelar ingen roll hur dum jag såg ut. Jag har gjort precis ALLT för att tränga undan känslorna av saknad. Det gör alldeles för ONT! Mamma kom förbi ett litet ögonblick på morgonen innan hon skulle iväg, istället för att ringa sa hon. Sedan var jag igång igen.
Fotograferat, cyklat, vandrat, skissat, men allra mest känt mig TJOCK FUL och FÖRKROSSAD!
Nu sitter jag och hela kroppen skakar, som om jag när som helst ska falla ihop. Falla isär. Svimma och bli liggandes där utan varken ork eller lust att ta mig upp igen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med alla känslor som jag inte kan hantera.
Lägger alltid allting på kroppen. Spegelbilden växer för varje sekund och jag önskar att jag kunde förvandlas till någon annan. Någon lite fin eller bara okej.
Jag är så enormt tacksam för era kommentarer! Så otroligt tacksam för de betyder så mycket, så mycket att ni inte kan ana. Ni bär upp mig genom att finnas till. Kanske jag blir lite tystare ibland, men jag läser varje ord om och om igen. Kommer att svara när jag inte skakar lika mycket inombords och utanpå. Jag undrar hur mycket en kropp kan tåla. Hur många slag för mycket ett litet hjärta kan slå..?
En dag vill jag kunna stå som en lika stark krigare emot hela världen tillsammans med er. Lika stark för att ta mig upp igen.
Just nu är jag alldeles för trasig och oron över ännu en lång natt tar på mina krafter.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vänskap
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vänskap
Emma Svensson
J*vlar vad duktig du är på att måla!
Svar:
Lilla hjärtat
2014-07-18, 01:05:38
http://emmasvensson.forme.se
http://emmasvensson.forme.se
Juliaj
Mitt hem är ditt hem, det vet du och det får du aldrig glömma. Saknar dig till månen och tillbaka, min mest fantastiska vän. Tänker på dig, önskar att jag kunde hjälpa dig ytterligare, att du en dag ska få känna livslust och glädjen som faktiskt finns där ute, bortom sjukdom och bortom ångest. Du är bäst <3
Svar:
Lilla hjärtat
2014-07-18, 12:26:32
http://juliaj.se
http://juliaj.se
Anonym
Du är så mycket mer än okej! Tänk allt fint du gjorde för din granne när hon inte hade någon annan. Det visar vilken fantastisk människa du är! Önskar jag var där och kunde ge dig en kram och lite styrka. Du är redan en krigare. En dag kommer allt det här vara över, och då kommer du vara stolt att du tog dig ur det. Jag tror på dig! <3
Många kramar <3
Svar:
Lilla hjärtat
2014-07-19, 08:25:20
