Just know that everyone feels broken sometimes


Dessa tårar. Det var på gränsen att de trängde fram innan mamma lämnade mig ensam idag. Jag satt och svalde gråten med glansiga ögon. En klapp på kinden fick jag och ett hej då, vi hörs imorgon.
Sedan brast det totalt och sedan dess har jag verkligen kämpat varenda sekund för att orka stanna kvar.
Ringde ett samtal, men personen hade inte tid. Skulle ringa om drygt en timme. En timme! Jag kan inte vänta i en timme, klarar inte vänta i en timme! Vandrade runt och visste inte vart jag skulle ta vägen. Ringde tillbaka och sa att jag mår jätte dåligt, hon hörde min röst brista itu. Lovade att ringa så snart som möjligt och jag väntade, väntade.. väntade. Ringde igen för att tala om att nu går det inte längre, jag måste ut. Försvinna bort en stund. Vad möts jag av om inte en röst som säger att "återkommer efter kl.14". Ytterligare en timme!
Jag hade redan halsduken virad kring halsen och jackan på mig, under filten. Kängorna var knutna och redo för flykt. Likt ett jagat villebråd sprang jag ut i kylan.
Tårarna rann mest hela tiden. Hela dagen och nu vill jag helt skrika av förtvivlan att jag orkar inte längre!
Tänkte inte skriva något inlägg idag. Skulle bara bli ledsamt och trist. Ville bespara er det, men kände att lite var jag tvungen att få ur mig ändå.
Imorgon har jag ett pyssel som måste bli klart. Tanken var att göra det idag, men det blev en heldag med tårar.






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR