Dagar då kudden känns som ens enda vän

 
Det bränner under ögonlocken och snart får jag känna mig besegrad av tröttheten. Skulle jag försöka hålla mig vaken länge till kommer jag bokstavligt talat att gå i väggen. Det har liksom hänt. Pinsamt, men ingen som ser.
Varit ute och hämtat hem lite fler mediciner och efter alla turer hit och dit så säger apotekaren:
-"Det är en alldeles för hög dos!"
 
Jag förklarar att den har jag haft många år och (i tysthet tänker jag att aldrig att någon bryr sig om vad jag knaprar för piller eller inte) övertygar om att det inte är en ny sort. Att doseringen stämmer. Nu tog jag endast ut en sort, utav alla andra som jag har. Det skulle klubba ned vilken häst som helst, som inte är van.
I våras ringde de ifrån sjukhuset och ville att jag skulle komma och läggas in på direkten. Alla var så oroliga, men nu är det ingen som bryr sig det minsta längre. Inte för att vikten har gått uppåt precis. Inte för att jag har blivit piggare, starkare, gladare eller för att det skulle vara enklare att äta.
Nej, jag är och känner mig så bortglömd.
 
Trillat emellan olika läkare. Ingen som bryr sig och hur ska jag ha ork till att ropa efter hjälp hela tiden. I dagens verklighet så måste man vara stark för att orka kämpa med anorexia, eller andra sjukdomar som kräver så mycket stöd. Att inte behöva ta varje strid på egen hand.
Jag brukar aldrig skriva någonting om mat och ångest så precist, men nu måste jag få lite av ångesten ur mig.
Bestämde mig för att äta en apelsin på morgonen. En del av mig insåg att det var någonting som jag behövde, som både kropp och hjärna behövde för att orka. Hjälp vilken ångest jag fick av en egentligen inte alls farlig apelsin. Jag vet att jag inte sväller upp av den, men KÄNSLAN fanns där som all världens krig inom mig!
En del dagar, eller en del dagar så känns det bättre. Då kan jag se att mina "anorektiska ögon" är totalt snedvridna och gör allt i sin makt för att lura mig på fel spår. Då kan jag nästan bli rädd för vad jag gjort emot mig själv. Sedan kan det växla lika fort igen och de där anorektiska ögonen är de enda som styr.
 
Skriker åt mig att jag är fet - ful - tjock - äcklig - värdelös.
Det gäller att göra allt i min makt för att inte tro på de orden.
Jag duger lika bra som någon annan. Min kamp har varit väldigt lång, men jag tänker inte ge upp.
Nu trillar ögonlocken snart ned. Somnar nästan av att blinka ett tusendels för länge..
 



Jennah

Vilken fin och känslosam bild!

Svar: Tack :)
Lilla hjärtat

2013-11-01, 17:35:24      http://kulturjennah.blogg.se



NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR