Tillbringat förmiddagen tillsammans med mamma. Det var först när jag kom hem som jag upptäckte hur trött jag verkligen var, men att sitta inne när solen tittar fram är synd. Samtidigt så vet jag att rastlösheten sa sitt också.

Dagar som denna längtar jag enormt mycket efter havet. Längtar! Tänk att få sitta där vid kanten och känna den speciella känslan av salt, tång, maneter, sand, snäckor, bryggor, vågor, skratt, måsar, stenar, klippor, promenader, solnedgång, soluppgång, vindarna, folkvimmel och lugnet i en lång salig, härlig blandning och

Tankarna är många och spretar åt olika håll. Jag vill cykla ned till mamma och prata lite, men inser att kroppen kanske behöver lite vila. Sömnen är tillbaka på kaos. Långa nätter blir det..

Jag försöker förstå hur anorexian lurar mig, men det är svårt. Inte så att någon sitter och talar om för mig hur fel jag har. Den biten får jag lösa ut själv.. Mamma sa till mig flera gånger innan hon lämnade mig tidigare, att jag måste, måste börja äta. Måste äta.

Jag brottas med tankarna. Ensam.