Morgonstund i skogen

 
Ledsen över att jag varit så dåligt på att skriva här, men samtidigt så är det jag själv som ställer mina egna krav. Eller har ni saknat mig lite kanske?  :)
Det är så mycket som strider inom mig och att samla ihop tankarna känns mest som en omöjlighet numera. Det är som om jag kommer längre och längre ifrån mig själv för varje dag, varje stund. Är det ens möjligt att finna sig själv när jag varit vilsen under så lång tid. Jag vet ingenting längre. Absolut ingenting bortsett att jag inte orkar må så här dåligt längre. Jag gör mina försök till att hitta på någonting varje dag som jag mår bra av. Saker som ger lite lugn och gärna kreativitet. Det kan aldrig bli för mycket av pyssel för min del.. men så kommer den krypande. Ångesten och glömskan. Ärligt talat så är mitt minne mindre än en myras!
Jag vet att det beror på min svält. Jag vet det så väl, men ändå är det så svårt att bryta den. Ibland är jag så trött på anorexian att jag vill försvinna ifrån allting. Jag vill inte ha det så här resten av livet. Ständiga kampen för att orka lite till. En stund i taget.
Fick ett kuvert i veckan där jag ska fylla i vad jag vill ha hjälp med, hur den ska kunna se ut, vad de skulle kunna göra, hur jag mår. Hur jag verkligen mår.. men hallå! Jag har skrikit och sagt flera år vad jag behöver, men inga resultat för att vikten är alldeles för låg! För låg! Jag behöver hjälp för att ens orka ta mig uppåt, så nu sitter jag fast i ett ekorrhjul känns det som.
 
Annars har jag börjat dagen med att cyklat iväg tidigt, tidigt för att plocka Liljekonvaljer till finaste mamma på Mors dag. Ni har väl spridit lite extra kärlek till era mammor idag. Själv började lite tidigt redan igår eftersom hon är bortbjuden till en väninna om precis en kvart (sneglar på klockan..) Nog hade hon anat att jag skulle komma när det blivit lite av en speciell stund för mig att plinga på och göra henne glad med en bukett Liljekonvaljer. Denna gången fick det bli extra stor som hon kunde dela upp i två. Stannade kvar en stund och somnade i mysigaste fåtöljen. Så trött, så trött. Solen sken och jag längtade efter att få sitta på balkongen, men så kom blåsten. Jag var nära att cykla av vägen flera gånger innan jag kom hem igen!
Flera tillfällen som jag BLÅST av vägen både när jag promenerat och cyklat, även vid mycket mindre blåst. Pinsamt, men vad gör man annat än att skratta åt det hela.
Att det blev lite extra snabb cykeltur var svårt att undvika. Så snart jag får tillfälle att fara omkring själv ute, så kryper genast anoreximonstret fram och jag bara måste cykla fortare, fortare.. förbränna kalorier fastän jag ingenting fått i mig. Men nu ska jag vara duktig och försöka göra mig lite grönsaker, men jag blir aldrig hungrig!
Känns onödigt att äta när jag inte är hungrig, men jag ska försöka ändå. Sedan tar anorexin allt mer plats.
Vill inte ha det så här!
Och så kommer alla de där tårarna. håll dem inne, håll dem inne! Tänker inte ge upp!
 



elin

sv: vad roligt att det uppskattas! :)
kram

kämpa på fina fina du, det finns ett liv utanför allt mörker och helvete!

Svar: tack gulle-dig!Det är så svårt att kämpa alldeles själv hela, hela, hela tiden..
Kram <3
Lilla hjärtat

2013-05-26, 17:06:29      http://sssmiley.se



NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR