Det slår mig allt oftare nu att det inte endast en vilsenhet jag ofta känner. Även om den är plågsamt tydlig.. Nu kommer jag på mig själv med rädslan och oron över att alltid vara ensam. Om tanken på att jag inte vill bli övergiven. Ensam.. bortglömd mer eller mindre. Jag vill ju betyda något för någon som betyder mycket för mig. De allra flesta omkring mig har sina pojkvänner, flickvänner, familjer, barn, jobb, hund, katt, semester, resor, framtidsplaner hit och dit. Själv kommer jag ingenstans och vet inte vart jag är på väg.

Jag känner mig helt utanför. Dagarna vet inte om de vill vara soliga eller regnvåta av tårar.

Det är en vilsen liten värld inuti mina väggar och därute dansar ni andra runt, runt.