Under gnistrande stjärnor fryser tårarna
En våg. en vikt. kalorier. hatar. äckel. fet. fet. psyk. läkare. akuten. dripp dropp. tårar. skrik.
tankar. känslor och orkar inte längre!
Smyger på henne tumvantarna i tjockaste fuskpäls, virar halsduken ett par varv kring halsen.
Drar åt lite extra och minns stunder av lätthet då stolen stod strax under den nedmonterade
taklampan. Stunder som kunde tagit slut, men finns kvar. Sätter mig på pallen och trött sjunker
tröttheten ned i kängorna innan stegen får henne att fly undan nattens tankar.
Kylan äter henne inifrån, bildar moln ifrån läpparna. Luften bränner när hon tar ett andetag i
februarinatten. Och hennes leende, hennes leende, gömmer miljoner av ärr och öppna sår i själen.
Som om någon skulle bry sig om det. Hon blundar och den tår som skulle runnit fryser till en
vacker iskristall, just i utkanten av hennes ena öga. Och under hennes skor knarrar snön, så som
den gör när det fortfarande är minusgrader och allt annat tystnat. Än dröjer det tills frusna
hjärtan tinar. Natten är stilla. Lampornas sken bildar långa skuggor efter henne när hon passerar
husen. Isiga gator.
Allt liv verkar glömt av att det lever och hon är ensam under månskärvan och gnistrande stjärnor.
Hon ökar på stegen, drar jackan tätare om sig och undrar varför inte hon gjort som alla
normala människor. Stannat inne framför brasan med en varm kopp choklad. Minnet av hennes små
knubbiga händer runt en vit kopp med blommor på. Ångande varm kakao och syskonmys.
Det var då, det var innan allt. Hennes gula nallebjörn är utsliten nu där den ligger hemma.
Bortglömd och undangömd under tunga minnen.
Hon svär tyst och förbannar sig själv, förbannar sin idioti och sparkar på en snödriva som
uppgivet tycks stirra på henne. Miljarder av små snöflingor sprider sig i luften, faller ned igen.
Landar som om ingenting har hänt, men någonting har hänt, hon blöder.. men ingen ser.
Det en gång vackra lockiga håret hänger trött i tunna stripor under luvan. Ser lika dött ut som hon.
Hennes ben vill vika sig av utmattning. Blodet rinner utmed armen där droppnålen som hon slet ut
tidigare satt fast. Fastnålad i en värld där hon inte orkade andas. Hon sprang i sjukhuskorridoren.
Hon hatar dem. Fortfarande är allt tyst. Hon undrar hur länge till. Hon undrar när tystnaden
kommer att brytas av människor som flyr natten som hon.
När kommer någon och stjäl hennes frihet. Ögonblick av frihet. För om du flyr de som försöker
att rädda dig, då kommer de efter dig.. för att fortsätta rädda ditt liv.
De vägrar inse, det finns inget liv att rädda.
Hon ser ett lysande streck som rusar över himlen, ned mot jorden. Hon kan inte begripa vad den
vill ned att göra. Sluter sina ögon och önskar att få byta plats. Fortsätter att gå. Hennes lungors
omvandlande syre stiger i vita moln. Hjärtat slår. Men så viker sig benen. Illamåendet kommer
över henne och snön blir svart. Hennes huvud pressas samman och hotas att krossas.
Snön kyler hennes knän och händer, kryper igenom pälsvantar. Sedan försvinner allt runt omkring.
Hennes själ byter plats med stjärnorna som föll.
Hon lyste hela tiden, men utan att det syntes. Hennes stjärnor satt inte i ögonen, utan i halsen.
Under gnistrande stjärnor fryser tårarna till kristaller.
