Allt jag kan göra rätt är att falla. Böjer huvudet framåt och kroppen i en rak vinkel.

(hon föll och håret som glimrade till i solen var det enda spåre av hennet kvar)

Det känns som om allt jag gör blir fel och det som jag aldrig gjorde ändå inte är saknat av någon annan.

Som om det lilla barnet aldrig har funnits. Söndagar brukar vara okej dagar. Lite lagom meningslöst tv-tittande

ifrån en hög i fåtöljen. Filten och jag.

Idag känns mest hela livet stå på återspolning. paus. snabbspolning. Stop! återspelning..

 

Jag klarar inte av att göra någonting rätt. Så kan jag då inte få falla vackert?

Så trött på denna kamp mot anorexian. Så trött. Det spelar ingen roll längre, jag kommer ingenstans på egen

hand. Inte på egna ostadiga ben och jag är ledsamt trött på alltihop.

Men tröttast är jag helt klart på................................................................................. mig själv.